Vänner!
Från och med nu, på en gång, så flyttar Konservativa tankar. Nyheter24.se frågade mig om jag ville torgföra mina åsikter hos dem i stället och jag tyckte att det lät som ett spännande erbjudande, så jag tackade ja.
Jag delar nu utrymme med bland annat Alex Bengtsson (Expo) och Anna Troberg (Piratpartiet).
Jag hoppas så klart att ni som brukar läsa vad jag skriver följer med till min nya plats i etern, så uppdatera RSS-läsare och allt vad det kan vara. Ni som har en permanent länkning till mig på era bloggar får hemskt gärna ändra den så att den i stället leder till min nya plats.
Den här bloggen kommer finnas kvar som ett arkiv över allt som jag skrivit under de senaste 4 åren. Den kommer dock inte att uppdateras mer.
I stället välkomnar jag er till: http://nyheter24.se/blogg/martin-edgelius/
tisdagen den 9:e augusti 2011
Även en pöbel består av individer
Storbritannien skakas just nu av kravaller och oroligheter. Det verkar som att det är ungdomar som slår sönder, stjäl och sätter eld på andras egendom. Ungefär som en stor "reclaim the streets"-fest alltså. Eller en Göteborgskravall i kvadrat.
Av svenska (och brittiska) vänstermänniskor sägs orsaken vara att dessa ungdomar känner sig uppgivna och övergivna av samhället. Att de är frustrerade över att inte bli lyssnade på. Som om det skulle vara ett legitimt skäl till att gå bärsärkagång.
I mina ögon skiljer sig inte den här debatten något nämnvärt från debatten om ansvarsutkrävande efter de senaste årens terrorhändelser (självklart med Oslo i färskast minne). Frågan är därför om det är de enskilda individerna som ska hållas ansvariga eller om ansvaret ska läggas över på någon annan (eller något annat)?
Jag har redan sagt att vänstermänniskor gärna försöker lägga ansvaret någon annanstans än hos de som just nu förstör London och andra städer (hos regering, strukturer, orättvisor etc), men även människor som beter sig korkat har ett ansvar för sina handlingar.
Den som går ut på gator och torg med avsikt att slå sönder, förstöra och skapa oreda gör det med eget berått mod. Ansvaret ligger således hos den enskilde.
Pöbelbeteende fråntar inte individer ansvar, även om det känns tryggt att agera som ett kollektiv.
DN1, DN2, DN3, SvD1,SvD2,SvD3,Exp1, Exp2, AB, GP, SyD.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ansvar, Storbritannien.
Av svenska (och brittiska) vänstermänniskor sägs orsaken vara att dessa ungdomar känner sig uppgivna och övergivna av samhället. Att de är frustrerade över att inte bli lyssnade på. Som om det skulle vara ett legitimt skäl till att gå bärsärkagång.
I mina ögon skiljer sig inte den här debatten något nämnvärt från debatten om ansvarsutkrävande efter de senaste årens terrorhändelser (självklart med Oslo i färskast minne). Frågan är därför om det är de enskilda individerna som ska hållas ansvariga eller om ansvaret ska läggas över på någon annan (eller något annat)?
Jag har redan sagt att vänstermänniskor gärna försöker lägga ansvaret någon annanstans än hos de som just nu förstör London och andra städer (hos regering, strukturer, orättvisor etc), men även människor som beter sig korkat har ett ansvar för sina handlingar.
Den som går ut på gator och torg med avsikt att slå sönder, förstöra och skapa oreda gör det med eget berått mod. Ansvaret ligger således hos den enskilde.
Pöbelbeteende fråntar inte individer ansvar, även om det känns tryggt att agera som ett kollektiv.
DN1, DN2, DN3, SvD1,SvD2,SvD3,Exp1, Exp2, AB, GP, SyD.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ansvar, Storbritannien.
måndagen den 8:e augusti 2011
Att få välja församling borde vara en självklarhet
Det är snart dags för den årliga upplagan av Svenska kyrkans kyrkomöte, och även om jag är aktiv i Svenska Missionskyrkan så är jag fortfarande medlem i den gamla statskyrkan. Jag följer därför dess förehavanden med visst intresse.
I år verkar de som att vigselfrågan eventuellt kommer bli en diskussionspunkt. De som anser att präster ska ha möjlighet att avstå från vigselförordnande torde tyvärr vara i minoritet varför jag tror att frågan trots allt kommer bli snabbt överstökad.
En fråga som dock har möjlighet att bli en riktigt stridsfråga är den om fri församlingstillhörighet (något som Moderaterna har jobbat för länge). Allt fler talar för att det bör vara möjligt att fritt välja vilken församling man vill vara medlem i. Något som varit den gängse utgångspunkten inom frikyrkan jämt.
Det är således fullt möjligt att bygga upp ett samfund av frivilliga församlingssammanslutningar, utan tvångsanslutning baserat uteslutande på geografi. Att staten och Svenska kyrkan vid separationen kom överens om att Svenska kyrkan ska finnas i hela landet och att detta riskerar att frångås med fri församlingstillhörighet anser inte jag vara ett argument som håller.
Särskilt som staten inte borde lägga sig i hur Svenska kyrkan bygger upp sin inre verksamhet.
Kan vi sen bara avskaffa de politiska partiernas engagemang i kyrkomötet så kanske Svenska Kyrkan åter kan bli en kyrka som engagerar.
Det finns föresten en grupp på Facebook för er som också vill ha rätt att välja församling.
HD, KT, D, SS.
Läs även andra bloggares åsikter om religion, svenska kyrkan, kyrkomötet, församlingstillhörighet, politik.
I år verkar de som att vigselfrågan eventuellt kommer bli en diskussionspunkt. De som anser att präster ska ha möjlighet att avstå från vigselförordnande torde tyvärr vara i minoritet varför jag tror att frågan trots allt kommer bli snabbt överstökad.
En fråga som dock har möjlighet att bli en riktigt stridsfråga är den om fri församlingstillhörighet (något som Moderaterna har jobbat för länge). Allt fler talar för att det bör vara möjligt att fritt välja vilken församling man vill vara medlem i. Något som varit den gängse utgångspunkten inom frikyrkan jämt.
Det är således fullt möjligt att bygga upp ett samfund av frivilliga församlingssammanslutningar, utan tvångsanslutning baserat uteslutande på geografi. Att staten och Svenska kyrkan vid separationen kom överens om att Svenska kyrkan ska finnas i hela landet och att detta riskerar att frångås med fri församlingstillhörighet anser inte jag vara ett argument som håller.
Särskilt som staten inte borde lägga sig i hur Svenska kyrkan bygger upp sin inre verksamhet.
Kan vi sen bara avskaffa de politiska partiernas engagemang i kyrkomötet så kanske Svenska Kyrkan åter kan bli en kyrka som engagerar.
Det finns föresten en grupp på Facebook för er som också vill ha rätt att välja församling.
HD, KT, D, SS.
Läs även andra bloggares åsikter om religion, svenska kyrkan, kyrkomötet, församlingstillhörighet, politik.
fredagen den 5:e augusti 2011
Transsexualism igen
I dagens DN problematiserar Hanne Kjöller frågan om transsexualism och könsbyten. Jag tycker särskilt att hon resonerar väl kring rättighetsfrågan i debatten. För självklart kan det aldrig vara en mänsklig rättighet att skaffa barn.
Vissa kan och andra kan inte, och i det senare fallet har vi gemensamt kommit fram till att man under vissa omständigheter kan få samhällelig hjälp. Det betyder ingalunda att det är en rättighet.
Kjöller tar i sin artikel även upp medicinska komplikationer som jag inte kände till upp. Tydligen ökar risken för livmodercancer vid förhöjda testosteronvärden.
Ett viktigt medicinskt argument som kvinnor som opererar sig till män bör ta i beaktande. Och som den medicinska expertisen rimligtvis måste kunna ha någonting att kunna säga till om.
För som Kjöller skriver så kan den här frågan inte bara handla om vad ett antal aktivister tycker är ett idealtillstånd. Läkare är skyldiga att ta hänsyn till medicinska omständigheter som utsätter patienten för potentiell risk. Det gäller i alla lägen.
Något som får mig att tänka på det jag skrev i kommentarsfältet till mitt förra inlägg i samma fråga, nämligen att stora medicinska ingrepp som vi egentligen inte vet konsekvenserna av fullt ut kanske är bättre att låta bli.
Vi kan göra otroligt mycket med den medicinska vetenskapen i dag. Det betyder dock inte per automatik att vi bör göra allt som den medicinska vetenskapen anser är möjligt. I mina ögon handlar det om vilket samhälle vi vill ha, och vilken plats människan får i det samhället.
I en värld där kroppen ses som en föränderlig massa som kan manipuleras efter eget tycke riskerar människor att bli verktyg för vetenskapsmän och politiker som tror sig kunna skapa en bättre värld (eller "bättre" människor) genom medicinska ingrepp.
Jag vet att det låter dystopiskt men jag anser det vara svårt att argumentera emot att människan emellanåt har försökt/försöker med ovanstående (genom rasbiologi och nupp-tester för att nämna några exempel).
Frågan den medicinska vetenskapen alltid bör ställa sig blir därför, i mina ögon; vad öppnar vi i förlängningen för om vi gör det här?
Något som i vissa fall kan vara omöjligt att säga. I de lägena blir det desto viktigare att vara försiktig och i stället för att ta två steg framåt, kanske ta ett steg tillbaka.
Så vad har det här med transsexualism att göra?
Som jag ser det så handlar det om en försiktighetsprincip kring ingrepp som laborerar med människokroppen. Det ska alltid vara en sista utväg när alla andra valmöjligheter är uttömda.
Och när de väl görs så är det också rimligt att det finns ett tydligt regelverk som stipulerar under vilka omständigheter som samhället bidrar till ingreppet i fråga. Jag tycker fortfarande inte att det är särskilt konstigt.
Exp, GP, D, VI.
Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, cancer, dn, forskning, MR, Mänskliga rättigheter, politik, psykiatri, sjukvård, vård, Kön, Könsbyte.
Vissa kan och andra kan inte, och i det senare fallet har vi gemensamt kommit fram till att man under vissa omständigheter kan få samhällelig hjälp. Det betyder ingalunda att det är en rättighet.
Kjöller tar i sin artikel även upp medicinska komplikationer som jag inte kände till upp. Tydligen ökar risken för livmodercancer vid förhöjda testosteronvärden.
Ett viktigt medicinskt argument som kvinnor som opererar sig till män bör ta i beaktande. Och som den medicinska expertisen rimligtvis måste kunna ha någonting att kunna säga till om.
För som Kjöller skriver så kan den här frågan inte bara handla om vad ett antal aktivister tycker är ett idealtillstånd. Läkare är skyldiga att ta hänsyn till medicinska omständigheter som utsätter patienten för potentiell risk. Det gäller i alla lägen.
Något som får mig att tänka på det jag skrev i kommentarsfältet till mitt förra inlägg i samma fråga, nämligen att stora medicinska ingrepp som vi egentligen inte vet konsekvenserna av fullt ut kanske är bättre att låta bli.
Vi kan göra otroligt mycket med den medicinska vetenskapen i dag. Det betyder dock inte per automatik att vi bör göra allt som den medicinska vetenskapen anser är möjligt. I mina ögon handlar det om vilket samhälle vi vill ha, och vilken plats människan får i det samhället.
I en värld där kroppen ses som en föränderlig massa som kan manipuleras efter eget tycke riskerar människor att bli verktyg för vetenskapsmän och politiker som tror sig kunna skapa en bättre värld (eller "bättre" människor) genom medicinska ingrepp.
Jag vet att det låter dystopiskt men jag anser det vara svårt att argumentera emot att människan emellanåt har försökt/försöker med ovanstående (genom rasbiologi och nupp-tester för att nämna några exempel).
Frågan den medicinska vetenskapen alltid bör ställa sig blir därför, i mina ögon; vad öppnar vi i förlängningen för om vi gör det här?
Något som i vissa fall kan vara omöjligt att säga. I de lägena blir det desto viktigare att vara försiktig och i stället för att ta två steg framåt, kanske ta ett steg tillbaka.
Så vad har det här med transsexualism att göra?
Som jag ser det så handlar det om en försiktighetsprincip kring ingrepp som laborerar med människokroppen. Det ska alltid vara en sista utväg när alla andra valmöjligheter är uttömda.
Och när de väl görs så är det också rimligt att det finns ett tydligt regelverk som stipulerar under vilka omständigheter som samhället bidrar till ingreppet i fråga. Jag tycker fortfarande inte att det är särskilt konstigt.
Exp, GP, D, VI.
Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, cancer, dn, forskning, MR, Mänskliga rättigheter, politik, psykiatri, sjukvård, vård, Kön, Könsbyte.
onsdagen den 3:e augusti 2011
Finns det en kristen höger i Sverige?
Tidningen Dagen skriver i går och i dag om de båda begreppen kristen vänster och kristen höger. Medan den förra är ett vedertaget begrepp, bland annat använt av Broderskapsrörelsen, så finns det egentligen ingen i Sverige som gör anspråk på begreppet (eller benämningen) kristen höger.
Eller?
I den bemärkelsen som uttrycket används i USA så finns det helt klart få individer eller grupper i Sverige som kvalar in i grupperingen kristen höger. Organisationer som bygger på kristen grund är i allt väsentligt partipolitiskt obundna i det här landet.
Inom de religiös samfunden finns det heller inga samstämmiga politiska uppfattningar som ger skäl att påstå att några av dem tillhör en påstådd kristen höger.
Och kanske är det ordet påstådd i föregående mening som är den springande punkten här. Medan det i USA faktiskt finns stora grupper av både individer och organisationer som aktivt jobbar för en religiöst betingad, konservativ eller liberal, politik (till exempel Christian Coalition) så finns det (i princip) inga motsvarande organisationer i Sverige.
Allt som oftast används i stället uttrycket som ett skällsord, från vänster, mot höger. Och i den svenska debatten kan nästan vem som helst på högerkanten få epitetet påklistrat sig om man inte passar sig. Det räcker ofta med att vara just höger och kristen. Ibland bara den ena eller det andra.
Enskilda individer kan dock emellanåt få drag av det som man brukar tänka på när man säger kristen höger (krav på religiöst anpassad politik) men dessa är relativt få och inte särskilt opinionsstarka.
Så vad beror det här på? Varför finns det inget Christian Coalition i Sverige? Kanske beror det på den konsensus kring uppdelningen mellan stat och religion som trots allt genomsyrar landet. Men trots att svenskar i gemen inte är särskilt religiösa så borde det ju ändå finnas kristna, borgerliga grupper med intresse av att bilda opinion.
Så verkar dock inte vara fallet.
På vänsterkanten verkar det dock inte vara några problem. Jag har redan nämnt Broderskapsrörelsen inom Socialdemokratin men även en organisation som Diakonia har en tydlig vänsterprägel.
Varför finns det inga borgerliga motsvarigheter? Inte för att jag egentligen vet om jag efterfrågar några, men ändå. Jag är lite förvånad över avsaknaden av dem. Någon som har några teorier?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Kristendom, religion, Borgerligheten.
Eller?
I den bemärkelsen som uttrycket används i USA så finns det helt klart få individer eller grupper i Sverige som kvalar in i grupperingen kristen höger. Organisationer som bygger på kristen grund är i allt väsentligt partipolitiskt obundna i det här landet.
Inom de religiös samfunden finns det heller inga samstämmiga politiska uppfattningar som ger skäl att påstå att några av dem tillhör en påstådd kristen höger.
Och kanske är det ordet påstådd i föregående mening som är den springande punkten här. Medan det i USA faktiskt finns stora grupper av både individer och organisationer som aktivt jobbar för en religiöst betingad, konservativ eller liberal, politik (till exempel Christian Coalition) så finns det (i princip) inga motsvarande organisationer i Sverige.
Allt som oftast används i stället uttrycket som ett skällsord, från vänster, mot höger. Och i den svenska debatten kan nästan vem som helst på högerkanten få epitetet påklistrat sig om man inte passar sig. Det räcker ofta med att vara just höger och kristen. Ibland bara den ena eller det andra.
Enskilda individer kan dock emellanåt få drag av det som man brukar tänka på när man säger kristen höger (krav på religiöst anpassad politik) men dessa är relativt få och inte särskilt opinionsstarka.
Så vad beror det här på? Varför finns det inget Christian Coalition i Sverige? Kanske beror det på den konsensus kring uppdelningen mellan stat och religion som trots allt genomsyrar landet. Men trots att svenskar i gemen inte är särskilt religiösa så borde det ju ändå finnas kristna, borgerliga grupper med intresse av att bilda opinion.
Så verkar dock inte vara fallet.
På vänsterkanten verkar det dock inte vara några problem. Jag har redan nämnt Broderskapsrörelsen inom Socialdemokratin men även en organisation som Diakonia har en tydlig vänsterprägel.
Varför finns det inga borgerliga motsvarigheter? Inte för att jag egentligen vet om jag efterfrågar några, men ändå. Jag är lite förvånad över avsaknaden av dem. Någon som har några teorier?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Kristendom, religion, Borgerligheten.
måndagen den 1:e augusti 2011
Trans- eller intersexuell?
På wikipedia står att läsa följande om transsexualism:
Transsexualism är ett tillstånd då en person har en permanent upplevelse av att tillhöra det kön som är motsatt ens biologiska. Den transsexuella uppfattar sin fysiska kropp som felkönad, och önskar vanligen förändra den så den bättre passar det upplevda könet, med medicinsk och kirurgisk behandling.
En logisk slutsats av ovanstående borde därför, för den som önskar genomgå en könskorrigerande behandling, resultera i en önskan att bli så lik det motsatta könet som möjligt. Trots det pågår nu ett opinionsarbete i Sverige för att personer som genomgår ett könsbyte ska slippa kravet på sterilisering.
För mig går argumentationen emellertid inte ihop. Man säger vilja bli botad från ett sjukdomstillstånd (fel kön), men man är ändå inte villig att ta konsekvenserna av det botemedel som erbjuds (könsbyte).
Jag tycker inte att det är konstigt att steriliseringskravet vid könsbyte existerar (kravet på att vara ogift känns däremot mindre viktigt). Män har inte livmoder, och kvinnor kan inte producera spermier.
För att genomföra ett könsbyte fullt ut är det därför helt rimligt att man också tar bort de repreducerande funktioner som ens gamla kön hade. Behålls de funktionerna som kan man väl svårligen sägas ha bytt kön?
För inte är det intersexuella som transsexuella drömmer om att bli?
MH, Exp, AB1, AB2, DN, SvD1, SvD2, FT, RoD.
Läs även andra bloggares åsikter om Kön, Könsbyte, politik
Transsexualism är ett tillstånd då en person har en permanent upplevelse av att tillhöra det kön som är motsatt ens biologiska. Den transsexuella uppfattar sin fysiska kropp som felkönad, och önskar vanligen förändra den så den bättre passar det upplevda könet, med medicinsk och kirurgisk behandling.
En logisk slutsats av ovanstående borde därför, för den som önskar genomgå en könskorrigerande behandling, resultera i en önskan att bli så lik det motsatta könet som möjligt. Trots det pågår nu ett opinionsarbete i Sverige för att personer som genomgår ett könsbyte ska slippa kravet på sterilisering.
För mig går argumentationen emellertid inte ihop. Man säger vilja bli botad från ett sjukdomstillstånd (fel kön), men man är ändå inte villig att ta konsekvenserna av det botemedel som erbjuds (könsbyte).
Jag tycker inte att det är konstigt att steriliseringskravet vid könsbyte existerar (kravet på att vara ogift känns däremot mindre viktigt). Män har inte livmoder, och kvinnor kan inte producera spermier.
För att genomföra ett könsbyte fullt ut är det därför helt rimligt att man också tar bort de repreducerande funktioner som ens gamla kön hade. Behålls de funktionerna som kan man väl svårligen sägas ha bytt kön?
För inte är det intersexuella som transsexuella drömmer om att bli?
MH, Exp, AB1, AB2, DN, SvD1, SvD2, FT, RoD.
Läs även andra bloggares åsikter om Kön, Könsbyte, politik
Gratis Burke på iBooks
I dag tänkte jag tipsa om ett trevligt fenomen som jag upptäckte i helgen. Och med trevligt så menar jag gratis.
Om du har en iPhone så har du också per automatik en applikation som heter iBooks. Jag hade inte använt den tidigare så jag trodde att det bara var en läsare av något slag. Nu i helgen upptäckte jag dock att det finns gott om böcker för gratis nedladdning i applikationen i fråga.
Självklart så finns det en massa klassiker men om du läser den här bloggen så är sannolikheten stor att du även är intresserad av annat.
Och det är här själva tipset om ett trevligt fenomen kommer, det finns nämligen flera Edmund Burke-skrifter för nedladdning i iBooks. Även Hume, Mill och Locke finns representerade bland författarna.
För den som gillar amerikansk politik finns även historiska presidenters installationstal och liknande.
Så nu har ni något att göra når ni sitter där och väntar på nån busshållplats nånstans.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Om du har en iPhone så har du också per automatik en applikation som heter iBooks. Jag hade inte använt den tidigare så jag trodde att det bara var en läsare av något slag. Nu i helgen upptäckte jag dock att det finns gott om böcker för gratis nedladdning i applikationen i fråga.
Självklart så finns det en massa klassiker men om du läser den här bloggen så är sannolikheten stor att du även är intresserad av annat.
Och det är här själva tipset om ett trevligt fenomen kommer, det finns nämligen flera Edmund Burke-skrifter för nedladdning i iBooks. Även Hume, Mill och Locke finns representerade bland författarna.
För den som gillar amerikansk politik finns även historiska presidenters installationstal och liknande.
Så nu har ni något att göra når ni sitter där och väntar på nån busshållplats nånstans.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)