Ur led är LO

Kampen om makten inom LO går in på upploppet. I slutet av maj samlas förbundets kongress för att välja ny ordförande och en av kandidaterna till posten presenterar i dag sin vision för det framtida LO.

Visionen i fråga får främst sägas bestå av gammal skåpmat i sammanhanget men en passage i texten gjorde mig lite förvånad när jag läste den, nämligen följande:

"När våra medlemmars villkor försämras kan vi inte bara överlåta åt det socialdemokratiska partiet att utveckla en bättre politik för framtiden. Facklig politisk samverkan är ett gemensamt ansvar."

Någonstans trodde jag faktiskt att LO:s ledning hade förstått att medlemmarna inte primärt efterfrågar socialdemokratisk partipolitik, utan ett förbund som arbetar för medlemmarnas (och framtida medlemmars) intressen. Diskrepansen mellan ledande LO-företrädare och "vanliga" medlemmar ter sig därför som allt större.

Att ledningen inte heller är särskilt intresserad av att lösa de problem som finns på svensk arbetsmarknad visar dessutom KDU:s ordförande Aron Modig i en brännpunktartikel i dag.

Man jobbar hårt för de som redan befinner sig på arbetsmarknaden men man verkar inte särskilt intresserad av att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt för dem som står utanför.

Och så länge som LO hänger kvar vid det parti som de en gång grundade, men som medlemmarna står allt längre ifrån, så tror jag att de kommer få vänja sig vid sjunkande intresse och medlemsantal. Men om det är det de vill så...

Studiebesök

Nu är det snart dags för ett studiebesök hos Fackförbundet Unionen tillsammans med ett antal moderata bloggkollegor (närmare bestämt Mary X Jensen, Fredrik Antonsson, Maria Hagbom och Mattias Lundbäck). Kan inte påstå att jag förväntar mig något särskilt av besöket men de verkar vilja skapa en nyfikenhet hos oss för deras arbete. Och jag är mottaglig för goda argument så vi får se hur det går.

En bättre arbetsmarknad

Det är mycket Anders Borg i DN just nu. Senast i dag i en större artikel om de ekonomiska förutsättningarna inför 2012 och vad som kommer vara i fokus rent politiskt.

Kanske kände DN att de behövde väga upp rapporteringen av finansministern efter den massiva kritik de fick efter porträtteringen här om veckan? Dagens artikel handlar i alla fall om politik.

Att även 2012 kommer bli ett skakigt år torde stå klart för de flesta. Finansministerns syn är inte fullt lika dyster som till exempel Konjunkturinstitutets men ändå, ekonomin går inte på högvarv.

Att Borg då betonar vikten av en väl fungerade arbetsmarknad känns därför välkommet. Än mer välkommet är Borgs framhållande av parternas stora ansvar för en sund, stabil men också effektiv arbetsmarknad.

Det finns så klart saker som regeringen kan göra, till exempel ta bort delar av den arbetsmarknadslagstiftning som Socialdemokraterna införde på 70-talet. Men i huvudsak så kan det mesta lösa sig på frivillig väg, bara parterna är överens.

Och det finns ju förebilder att titta på. I Danmark lyckas man kombinera en flexibel omställning med fackens krav på trygghet. Rimligtvis borde det vara möjligt även här.

Och menar man allvar med att göra något åt ungdomsarbetslösheten så finns det metoder i form av lärlingsutbildningar och lägre ingångslöner. Det kräver dock som sagt att parterna är överens.

Kanske kan regeringen fungera som medlare. Kanske kan man locka med förändrar lagstiftning om parterna tar på sig ett större ansvar. Klart är i alla fall att den svenska arbetsmarknaden kan bli bra mycket bättre än vad den är i dag. Något som skulle gagna alla.

(Synd bara att inte finansministern inte ser något utrymme för skattesänkningar.)

Aktier ger makt

Cecilia Fahlberg, förbundsordförande för Unionen, har synpunkter på hur svenska företag utformar sina bonussystem.

Mitt tips till henne, och hennes medlemmar, är att köpa aktier i företagen som de vill påverka.

I stället för att skriva på DN-debatt menar jag.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Dagens länkar (från Konservativa tankar)

TCO sågar Dagens Arena.

I helgen föddes ett nytt trossamfund.

Antalet aborter bland unga minskar.

Läs även andra bloggares åsikter om länkar, nyheter, abort, facket, Kristendom.

One stop shop

I Norge har man det, i Australien har man det och i Holland har man det. Visserligen utformat på lite olika sätt men andemeningen är den samma. Det offentliga står för grundtryggheten, oavsett om du är sjuk eller arbetslös.

Resurser kan sättas in där de bäst behövs, men framför allt; myndigheter bollar inte individer mellan sig med önskan om att slippa ta ansvar.

Almegas tankar är således inte nya. Frågan är bara hur de ska utformas i Sverige. Facket är inte så sugna på att ge upp a-kassorna, trots att de till största del bekostas gemensamt av oss alla.

Kanske kan man lösa det genom att människor får möjlighet att försäkra sig utöver det som staten tillhandahåller. Antingen privat eller genom kollektivavtalslösningar. Om man nu är rädd för att trampa någon på tårna vill säga.

Läs även andra bloggares åsikter om socialförsäkringar, facket, politik, Ekonomi, Arbetsförmedlingen, försäkringar, arbetsmarknad.

Sköna första maj?

Sedan 1932 har Socialdemokraterna suttit på regeringsmakten under ca 66 av 79 år. De har således haft stor frihet att forma Sverige efter sin egen vilja. Något de så klart även gjort.

Från 1950 fram till slutet av 70-talet byggdes offentlig sektor ut, skattetrycket ökade från 20 till 50 procent och genom ett korporativt system byggdes socialdemokratin in i stora delar av den offentliga samhällssektorn.

Trots det har man kontinuerligt demonstrerat på den sedan 1939 allmänna helgdagen första maj. Något som i bakspegeln nog bör ses som ett genialt PR-knep utan motstycke. Trots att man innehaft makten, och således varit "makten" i samhället, har man lyckats skapa en bild av att det hela tiden finns krafter som arbetar mot socialdemokratin.

Man har även förfäktat idén om att det hela tiden finns mer att göra för att komma närmare det jämlika, politiskt fulländade samhälle som man vill uppnå. Historiskt sätt bör därför första maj ses som en arena där socialdemokratin kunnat kräva mer reformer, för att sedan genomdriva dem politiskt.

Demonstrationstågen gjorde att det hela tiden såg ut som att det fanns en folklig förankring bakom den förda politiken. Att det i stort var samma personer som gick i tågen och sedan genomförde politiken låtsades man inte om.

I dagsläget är det emellertid allt färre som går i tågen. När jag var liten, under uppväxten i Katrineholm, behövdes det två musikkårer i tåget (en längst fram och en längre bak) för att alla skulle kunna höra dem. I dag räcker det dock med en, och alla deltagare hör gott och väl den musik som spelas.

Gissningsvis har det under årens lopp blivit allt mer oklart vad man egentligen demonstrerar mot. Om man själv sitter på makten, varför då gå ut i snålblåsten och ropa ramsor om arbetstid och arbetsrätt?

I dagsläget, med borgerlig regering, har jag större förståelse för att den samlade vänstern tycker det känns viktigt att demonstrera. Min uppfattning är dock att tågen trots det inte är längre än vad de var för 6 år sedan. Det är de närmast invigda och redan engagerade som deltar. Inte några breda massor.

Varje parti och varje fraktion går dessutom för sig själva och ställer ofta helt olika krav på vad politiken bör leverera.

Det är lite oklart vad jag egentligen vill ha sagt med den här texten. Kanske att fenomenet första maj har sprungit ifrån arbetarrörelsen? I en tid när det inte längre är självklart att man sitter vid makten går det inte att använda demonstrationstågen som förtrupp inför kommande politiska beslut.

Att dagen dessutom går i slentrianens tecken gör nog att den för utomstående framstår som intern och snävt partipolitiskt. Den samlade vänstern bör nog därför fundera på vad man vill att dagen ska vara framöver. Man kan inte bara, som Göran Greider och andra, leva på att dagen i fråga har haft en historisk betydelse.

Om första maj ska kvarstå som arbetarrörelsens dag så måste något drastiskt hända i den interna synen på den. Annars kommer kanske KD:s familjedemonstrationer vara större tillställningar om några år.

AB1, AB2, AB3, SR1, SR2, SR3, SR4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp1, Exp2, Exp3, PB1, PB2, R, KK, SvD1, SvD2, SvD3, GP, SVT.
TB, GH, RB, CBH, FS, ES, ML, JI.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, facket, LO.

Sida vid sida med medlemmarna vars förtroende de bär

Gårdagens stora samtalsämne blev så klart Sofia Arkelstens artikel på DN-debatt. Moderaterna ska nu redovisa alla bidragsgivare som skänker mer än 20 000 kronor till partiet. Inte så mycket att orda om egentligen om ni frågar mig. Jag kunde leva med vår tidigare ordning och jag kan leva med den nya.

I sin artikel riktade sig emellertid Arkelsten även till Socialdemokraterna och LO med en uppmaning om att fullt ut redovisa det stöd som de förra får av de senare, samt att de LO-medlemmar som inte vill bidra ekonomiskt till Socialdemokraterna bör ha rätt att avstå.

Detta gjorde att jag hamnade i en lång twitterdiskussion med en LO-ombudsman som anklagade Sofia Arkelsten för att vilja inskränka LO:s rätt att som enskild organisation själv besluta över sina inre angelägenheter.

Och det vill ju så klart ingen. Jag skulle dock vilja peka på ett problem som jag tycker att även LO borde se och uppmärksamma , om de nu menar allvar med att jobba för alla sina medlemmar.

26 procent av LO-medlemmarna röstade i valet 2010 på något av de borgerliga partierna. Man kan således utgå i från att de inte känner sig hemma i den klasskampsretorik som LO-förbunden emellanåt ägnar sig åt.

De väljer dock att kvarstå som medlemmar därför att de ändå tycker att de får ut något medlemskapet (försäkringar, kollektivavtal etc). De ser dock inte sitt medlemskap som ett politiskt ställningstagande. Det är ett medlemskap som vilket som helst.

De som går från av vara passiva medlemmar till att vara mer fackligt aktiva brukar dock tillhöra den kategori som ser fackföreningsrörelsen som den självklara arenan för klasskamp och allmän politisk opinionsbildning. Det är dessutom dessa individer som sedan åker på kongresser, sitter i förhandlingar och agerar som fackets ansikten utåt.

Att som borgerlig medlem inte vilja engagera sig i en sådan miljö känns ganska självklart i mina ögon. Frågan är dock vad det i förlängningen kommer leda till för LO-förbunden? Vill de verkligen att det bara är ideologiskt renläriga personer som aktiverar sig fackligt? Förlorar man inte på att alla röster inom organisationerna inte får komma till tals?

TCO och de övriga akademikerförbunden verkar ha förstått att det människor främst efterfrågar med sina medlemskap i ett fackförbund är inkomst- och övriga försäkringar, hjälp och stöd vid arbetslöshet etc. Man tänker inte primärt på klasskamp utan man går med som ett sätt att se om sitt eget hus.

Rimligtvis tänker medlemmar i LO:s förbund på liknande sätt. Frågan blir då om LO:s ledning och företrädare verkligen tar tillvara alla sina medlemmars intressen när de skänker pengar till Socialdemokraterna och låter sina anställda ombudsmän kampanja åt partiet på betald arbetstid?

DN1, DN2, B, Exp, SyD, SvD1, SvD2, SvD3, FB, AB1, AB2, ÖA, KK.
ML, MH1, ER, SO, SN, JI, PB, MH2.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, facket, LO, socialdemokraterna, partistöd.

Politik eller människor?

Bara var tionde medlem instämmer helt och hållet i att politiken kan lösa vardagsproblem och bidra till ökad individuell frihet. Bara 18 procent av våra medlemmar instämmer helt och hållet i att politiken är den bästa arenan att lösa de stora samhällsproblemen på.

Det skriver Wanja Lundby-Wedin på DN-debatt i dag. Hon gör även gällande att det skulle vara ett problem att människor inte längre ser den politiska arenan som ensamt saliggörade verktyg för välstånd, lycka och framgång.

Man undrar om Wanja någonsin reflekterat över att de intervjuade LO-medlemmarna faktiskt inte gör samma analys av svaren som hon. För kanske kan det vara så att även LO-medlemmar hellre vill bestämma över sina egna liv i större utsträckning.

Att som Wanja hävda att "Borgerligheten har vunnit val trots ett folkligt motstånd mot ökade klyftor och försämrade resurser till välfärden" visar även på ett ganska stort förakt för sina egna medlemmar och deras egen insikt i vad de vill med livet och politiken.

Det är inte konstigt att LO-förbunden inte längre verkar vara det självklara valet för personer som arbetar i traditionella LO-yrken. Kan det kanske vara så att ledningen går i otakt med sina potentiella medlemmar och att endast de som delar visionen om mer facklig-politisk samverkan blir kvar?

Kan man i så fall verkligen hävda att man företräder arbetarnas intressen?

Och just det ja, en sak till. I LO:s värld är det alltid marknaden som vinner mark på bekostnad av politiken. Att det snarare är enskilda individer som ensamma eller tillsammans med andra får större möjligheter att själva bestämma över sina liv tycks aldrig passa in i analysen.

DI, TB.

Läs även andra bloggares åsikter om LO, socialdemokraterna, facket, politik.

Facklig-politisk samverkan 2.0

Den som läser DN-debatt i dag får lätt intrycket att facklig-politisk samverkan mellan Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen åter är högsta mode.

(S), tillsammans med Skogs- och träfacket (och Trä- och möbelarbetsgivarna förvisso) vill se bättre samverkan kring bostadsbyggandet. Och (S) och SKTF vill se... ja, vad vill de se egentligen?

Jag har lite svårt att se hur Leif Pagrotsky och Eva Nordmark har motiverat sin samskrivna debattartikel. Missförstå mig inte. Jag tycker att det är jättebra om facket förändras till att bli mer relevanta för arbetstagarna.

Jag tycker till och med att det är önskvärt att en stukad socialdemokrati tar sig i kragen och åter igen blir relevanta i svensk politik (särskilt då falangen som blickar tillbaka mot en förment storhetstid under Palme verkar få ta mer plats i utvecklingen av partiet i fråga).

Om båda aktörerna dessutom tar intryck av Moderaternas utveckling de senaste åren så är väl det jättetrevligt.

Jag förstår dock inte vad Socialdemokratins framtid har med SKTF:s att göra. Varför skriver de ihop, vad har den enes utveckling med den andre att göra?

DN1, DN2, SvD, SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, socialism, facket, politik.

LO hjärta SD?

Nej, riktigt så illa är det nog inte. Att LO gillar SD alltså. Men nu finns det svart på vitt att LO och den övriga svenska fackföreningsrörelsen har varit en bidragande orsak till att vi inte haft någon arbetskraftsinvandring till Sverige under de senaste 30 åren (vilket jag skrivit om tidigare).

Zeki Yalcin har i en doktorsavhandling vid Örebro universitet visat att den svenska fackföreningsrörelsen, utifrån strikt egenintresse, motsatt sig arbetskraftsinvandring till Sverige. Av den enkla anledningen att man ansett den hota det egna särintresset.

Främlingsfientligt eller bara korkat? Alliansregeringen har i alla fall gjort något åt det och åter öppnat upp för arbetskraftsinvandring. Facket kan inte längre lägga veto, vilket de tidigare gjorde i så gott som alla fall.

Fredrik Segerfeldt och Johnny Munkhammar har också bloggat om studien i fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om facket, politik, arbetskraftsinvandring

Gamla och nya socialdemokrater

I England drömmer sig fackföreningarna sig tillbaka till en tid då de fortfarande hade Labours öra. I Sverige börjar allt fler inse att banden mellan Socialdemokraterna och fackföreningarna blir allt mer problematiska.

Med tanke på hur det gick för Labour under Tony Blairs styre så kan nog Tories vara tacksamma för Labours vänstersväng. För som DN skriver i dag:

Socialdemokratin mår bäst när det finns något att fördela, när resurserna räcker till att höja barnbidrag och låta offentliga sektorn växa. Däremot stirrar man vilset på en ny tid där lättrörliga människor föredrar valfrihet framför att stat och kommun ska göra allt.


Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, facket, politik,

Fel analys av artister och S-toppar

I dag skriver ett antal kändisar (på Brännpunkt) att "Sverige håller på att slitas isär". De menar att de senaste 30 årens utveckling skapat klyftor som vi aldrig tidigare sett maken till och orsaken skulle vara Alliansens förda politik.

Om jag ska drista mig till en egen analys så torde dock utveckling i Sverige bero på en kombination av höga skatter och sammanpressad lönebildning.

Mellan 50-talet och 70-talet höjde Socialdemokraterna svenskarnas skattetryck från ca 20 procent till 50. Samtidigt byggdes den offentliga sektorn ut dramatiskt, dock utan motsvarande ökning av antalet arbeten i den privata sektorn. Det här fungerade så länge som Sveriges ekonomi gick som tåget i efterkrigstidens Europa. Under 80-talet började dock det höga skattetrycket att ta ut sin rätt.

Utbyggda bidragssystem och allt för få arbetare i privat sektor, i kombination med en offentlig sektor som växer snabbare än vad befolkningsökningen borde rendera har därför skapat ett Sverige där allt för få arbetar i förhållande till vad det kostar.

Samtidigt är löneskalan så sammanpressad i Sverige att även små löneskillnader leder till att många ser fattiga ut i statistiken, förutsatt att man använder sig av ett relativt fattigdomsbegrepp (dvs att alla som tjänar mindre än 60 procent av medelinkomsten ska räknas som fattig). Det säger dock ingenting om deras faktiska levnadsstandard.

Lösningen på artisternas problem, och Mona Sahlins också för den delen, borde därför vara att sänka skatterna för alla som arbetar. Både för att öka drivkrafterna till arbete och för att även låginkomsttagare ska få behålla mer av sin sin lön. Det leder till att fler blir rikare och att hela välfärden blir starkare. Lösningen kan inte vara att utvidga bidragssystem som ställer människor utanför. Det blir ingen rikare av.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, val2010, facket, Ekonomi,

Fackligt arbete samma sak som politik?

I dagens DN skriver Hans Tilly att han är orolig över att Sveriges byggindustrier vill kväsa det politiska samtalet på landets byggarbetsplatser. Jag tror dock inte att BI och dess medlemsföretag bryr sig särskilt om vad deras anställda säger till varandra på jobbtid. Problemet torde i stället vara att Hans Tilly sätter likhetstecken mellan facklig verksamhet och politik, vilket det inte är... eller åtminstone inte borde vara.

Saken är dock den att mängder av lokala fackklubbar blir kampanjorganisationer för socialdemokrater så här i valtider, och det är faktiskt inte det som arbetsgivaren betalar den fackligt förtroendevalda för. På sin förtroendetid ska den personen arbeta med fackliga frågor till fromma för sin kollegor, och det är inte samma sak som att bedriva valrörelse, oavsett vad Hans Tilly anser.

Läs även andra bloggares åsikter om Hans Tilly, Byggnads, facket, politik, val2010,

Kapitalismen här för att stanna

PJ Anders Linder slår huvudet på spiken i dag. Han konstaterar att sannolikheten för att ett annat ekonomiskt system ska ta över efter kapitalismen är liten, och att det i så fall kommer ta väldigt lång tid.

Det är ju enkelt att peka på de positiva följdeffekter som marknadsekonomi har fått världen över... och vilka förödande konsekvenser andra ekonomiska system har lett till. I Kina i dag ställer den ökade ekonomiska friheten också större krav på individuell frihet... och dess tu går hand i hand och förutsätter varandra. Endast genom marknadsekonomi kan vi skapa fria samhällen. Socialism, kommunism och andra totalitära läror leder till inskränkningar, ofrihet och i förlängningen förtryck.

I övrigt så måste jag säga att det är mycket märkligt att Kommunal nu ska gå ut och kräva lagstadgad tvångsdelning av föräldrapenningen... trots att deras medlemmar är emot.

Det var sossarna fel från början...

Det är oklart vilken sten som författarna till dagens DN-debatt har levt under. De hävdar följande i sin artikel; "Det länge framgångsrika arbete med att utjämna ekonomiska klyftor och statusskillnader i Sverige var en starkt bidragande faktor till att en brun nationalism inte kunde få fotfäste".

Konstigt att det ska behöva sägas men vi tvångssteriliserade romer och utvecklingsstörda i det här landet fram till 1974, bara för att de var annorlunda. Och då hade socialdemokraterna jobbat hårt sedan 50-talet med att jämna ut svenskarnas inkomster (förmögenhetsutjämning hade man då redan slutat att bry sig om). Om folkhemstanken, så som den har manifesterats av socialdemokratin, har lett till nånting så är det rädslan för det man inte känner igen.

Om vi hade haft ett ekonomiskt system som inte bara utgått ifrån att det finns en kaka som alla måste dela på så... och om facket inte hade stoppat arbetskraftsinvandringen på 70-talet så är jag övertygad om att saker och ting hade sett annorlunda ut.

Om det system man lever i, alternativt kommer till, uppmuntrar människor till att pröva sina vingar, om man inte bara ser statiskt på antalet jobb och att man ska göra samma sak hela livet, så blir det inte ett hot när det kommer nya människor till ett land.

Nu lever vi i stället i ett land där det är "mitt" jobb som hotas när befolkningen ökar... och det behöver verkligen inte vara så. Jag är dock helt övertygad om att det är den svenska modellen och socialdemokratin som ska hållas ansvariga för att människor inte är mer förändringsbenägna och öppna i det här landet.

Ser man ekonomi och samhälle som något dynamsikt, som något som växer så välkomnar man nya människor som bidrar. Socialdemokratin tillsammans med facket har i stället sett till att de invandrare som kommit till Sverige de senaste 40 åren i stor utsträckning inte har fått vara med och bidra. I stället har man jämnat ut inkomsterna genom att bygga ut bidragssystemen.

Hur bra tycker ni att det gick Linnea Nilsson och Emil Schön?