Sveriges flagga
Text: Karl Gustav Ossiannilsson
Musik: Hugo Alfvén
Flamma stolt mot dunkla skyar,
likt en glimt av sommarens sol
över Sveriges skogar, berg och byar,
över vatten av viol.
Du som sjunger, när du bredes,
som vår gamla lyckas tolk:
solen lyser! Solen lyser!
Ingen vredes åska slog vårt tappra folk.
Flamma högt, vårt kärlekstecken,
värm oss, när det blåser kallt!
Stråla ur de blåa vecken,
kärlek mera stark än allt!
Sveriges flagga, Sveriges ära,
fornklenod och framtidstolk.
Gud är med oss, Gud är med oss
Han skall bära stark vårt fria svenska folk.
Glad nationaldag på er!
Visar inlägg med etikett kultur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kultur. Visa alla inlägg
torsdag 6 juni 2013
måndag 28 maj 2012
Kungen förändrar för att bevara
För första gången i livet läste jag i kväll om kungafamiljens Gallierafideikommiss. Ett fideikommiss instiftat av prinsessan Josefina av Leuchtenburg, sedermera drottning av Sverige.
Det består, om jag har förstått det rätt, av lösa medel men primärt av en konstsamling som prinsessan fick i present av Napoleon Bonaparte 1813.
Den har sedan instiftandet endast kunnat ärvas av manliga tronarvingar inom kungafamiljen och innehas därmed i dagsläget av Hans Majestät Konungen. Då Sveriges riksdag har förändrat successionsordningen riskerar dock konstsamlingen att skingras med nuvarande regelverk.
För att säkra att den stannar inom den regerande delen av ätten Bernadotte har därför Konungen begärt att få statuterna för fideikommisset ändrade. I stället för att prins Carl Philip ärver (som med stor säkerhet aldrig kommer bli monark) ska även kvinnor (läs: kronprinsessan Victoria) kunna ärva konstskatten.
Genom förändringen stannar fideikommisset inom kungafamiljen och man minimerar risken att samlingen sprids till mer avlägsna delar av familjen (vilket lätt skulle kunna vara fallet på de två generationer av kvinnliga tronföljare som vi har framför oss).
På så sätt förändrar konungen för att bevara, både traditionen och konstskatten, och säkerställer på samma gång den framtida regentens rätt till fideikommisset i fråga.
Frågan vad som kommer hända med Stenhammar kvarstår dock. Det är formellt staten som är ägare men enligt von Kraemers ska en prins av det regerande kungahuset få arrendera godset på livstid.
Jag gissar att det är med den framtidsutsikten som prins Carl Philip har gått på Alnarp. Men det är bara mina spekulationer.
Nyheter: SN24, Exp, DN, SvD.
Det består, om jag har förstått det rätt, av lösa medel men primärt av en konstsamling som prinsessan fick i present av Napoleon Bonaparte 1813.
Den har sedan instiftandet endast kunnat ärvas av manliga tronarvingar inom kungafamiljen och innehas därmed i dagsläget av Hans Majestät Konungen. Då Sveriges riksdag har förändrat successionsordningen riskerar dock konstsamlingen att skingras med nuvarande regelverk.
För att säkra att den stannar inom den regerande delen av ätten Bernadotte har därför Konungen begärt att få statuterna för fideikommisset ändrade. I stället för att prins Carl Philip ärver (som med stor säkerhet aldrig kommer bli monark) ska även kvinnor (läs: kronprinsessan Victoria) kunna ärva konstskatten.
Genom förändringen stannar fideikommisset inom kungafamiljen och man minimerar risken att samlingen sprids till mer avlägsna delar av familjen (vilket lätt skulle kunna vara fallet på de två generationer av kvinnliga tronföljare som vi har framför oss).
På så sätt förändrar konungen för att bevara, både traditionen och konstskatten, och säkerställer på samma gång den framtida regentens rätt till fideikommisset i fråga.
Frågan vad som kommer hända med Stenhammar kvarstår dock. Det är formellt staten som är ägare men enligt von Kraemers ska en prins av det regerande kungahuset få arrendera godset på livstid.
Jag gissar att det är med den framtidsutsikten som prins Carl Philip har gått på Alnarp. Men det är bara mina spekulationer.
Nyheter: SN24, Exp, DN, SvD.
måndag 14 maj 2012
En borgerlig kulturpolitik
I ansökningsförfarandet till SNB:s Skribentskola ingick det att skriva en debattartikel under den övergripande rubriken "min vision för en borgerlig kulturpolitik". Nedan hittar ni mitt bidrag.
En borgerlig kulturpolitik för mångfald och kvalitet
Kulturpolitik. Bara ordet ger många borgerligt sinnade individer kalla kårar. Man ryggar tillbaka och känner sig genast obekväm. Vilket kanske inte är så konstigt egentligen, i alla fall inte om man ser till vad ordet (och dess praktiska konsekvens) har inneburit för svenskt kulturliv under de senaste 40 åren.
Kulturpolitik under dessa år har nämligen, i allt väsentligt, handlat om offentlig styrning och subvention av kulturyttringar som fallit den politiska smaken på läppen. Samtidigt har en föreställning om att kulturen endast kan vara fri om den hålls under armarna av riktade kulturstöd frodats. Och detta på både kommunal och statlig nivå. Det har lett till att så kallade ”fria teatergrupper” har sparkat bakut när tidigare utbetalat stöd har dragits in eller justerats ner. Den egna självbilden säger nämligen att den som är beroende av betalande konsumenter är ofri, medan den som låter det offentliga stå för kostnaderna när man själv spelar för tomma lokaler är oberoende.
Som på andra politiska områden finns det emellertid ett alternativ till tingens ordning. Det är fullt möjligt att fylla ett uttryck och ett arbetsområde med ny innebörd, om man så bara vill. Frågan blir då; kan det då finnas en borgerlig kulturpolitik? Självklart kan det finnas det, blir mitt svar. Och som inom så många andra områden så handlar det om att politiken tar ett steg tillbaka. Inte primärt genom att minska eventuella anslag eller stöd, även om det kan vara önskvärt på sikt, men genom att minska inblandningen i hur dessa anslag och stöd delas ut.
I dag sitter ofta politiker, runt om i landet, och detaljstyr vilken teatergrupp, musikensemble eller konstnär som ska få anslag just det här året. Det leder allt som oftast till att det är samma personer som får stöd, år efter år. Vilket inte är så konstigt egentligen, det är dessa återkommande sökande som politikerna känner igen. För att skapa ett mer diversifierat, intressant och levande svenskt kulturliv bör dock politikerna försöka låta bli att falla till föga för driften att detaljstyra. I stället bör man ställa upp ett antal, tämligen vitt hållna, kriterier för vad som krävs för att ansöka om offentliga medel. Det ekonomiska stöd som sedan betalas ut bör utformas så att det premierar aktörer som ökar sin publik eller på annat sätt ökar sin egen finansiering. Ett liknande system har prövats med framgång i Stockholm och kan säkerligen införas i fler kommuner om de lokala politikerna bara vågar släppa lite på kontrollen.
Men kulturpolitik måste så klart inte bara handla om på vilket sätt det offentliga bistår kultursfären med pengar. Ett av målen med en borgerlig kulturpolitik bör därför vara att öka antalet kulturutövare som står på egna ben och tjänar egna pengar. Det görs bäst genom att förenkla för egen- och småföretagare samt se över de skatter som dessa betalar. För även om kulturvänstern har svårt för att se att även kulturarbetare är hårt arbetande människor som inget hellre vill än att stå på egna ben, så ska inte vi borgerliga falla i samma fälla.
En livskraftig kultursfär bidrar till skönhet, känsla, romantik och glädje i ett samhälle. Något som de flesta behöver (och vill uppleva) vid sidan av mer materiella ting i vardagen. En borgerlig kulturpolitik bör därför göra vad den kan för att öka utbudet av kulturutövare i samhället, samt öka möjligheterna för alla kulturutövare att stå på egna ben.
En borgerlig kulturpolitik för mångfald och kvalitet
Kulturpolitik. Bara ordet ger många borgerligt sinnade individer kalla kårar. Man ryggar tillbaka och känner sig genast obekväm. Vilket kanske inte är så konstigt egentligen, i alla fall inte om man ser till vad ordet (och dess praktiska konsekvens) har inneburit för svenskt kulturliv under de senaste 40 åren.
Kulturpolitik under dessa år har nämligen, i allt väsentligt, handlat om offentlig styrning och subvention av kulturyttringar som fallit den politiska smaken på läppen. Samtidigt har en föreställning om att kulturen endast kan vara fri om den hålls under armarna av riktade kulturstöd frodats. Och detta på både kommunal och statlig nivå. Det har lett till att så kallade ”fria teatergrupper” har sparkat bakut när tidigare utbetalat stöd har dragits in eller justerats ner. Den egna självbilden säger nämligen att den som är beroende av betalande konsumenter är ofri, medan den som låter det offentliga stå för kostnaderna när man själv spelar för tomma lokaler är oberoende.
Som på andra politiska områden finns det emellertid ett alternativ till tingens ordning. Det är fullt möjligt att fylla ett uttryck och ett arbetsområde med ny innebörd, om man så bara vill. Frågan blir då; kan det då finnas en borgerlig kulturpolitik? Självklart kan det finnas det, blir mitt svar. Och som inom så många andra områden så handlar det om att politiken tar ett steg tillbaka. Inte primärt genom att minska eventuella anslag eller stöd, även om det kan vara önskvärt på sikt, men genom att minska inblandningen i hur dessa anslag och stöd delas ut.
I dag sitter ofta politiker, runt om i landet, och detaljstyr vilken teatergrupp, musikensemble eller konstnär som ska få anslag just det här året. Det leder allt som oftast till att det är samma personer som får stöd, år efter år. Vilket inte är så konstigt egentligen, det är dessa återkommande sökande som politikerna känner igen. För att skapa ett mer diversifierat, intressant och levande svenskt kulturliv bör dock politikerna försöka låta bli att falla till föga för driften att detaljstyra. I stället bör man ställa upp ett antal, tämligen vitt hållna, kriterier för vad som krävs för att ansöka om offentliga medel. Det ekonomiska stöd som sedan betalas ut bör utformas så att det premierar aktörer som ökar sin publik eller på annat sätt ökar sin egen finansiering. Ett liknande system har prövats med framgång i Stockholm och kan säkerligen införas i fler kommuner om de lokala politikerna bara vågar släppa lite på kontrollen.
Men kulturpolitik måste så klart inte bara handla om på vilket sätt det offentliga bistår kultursfären med pengar. Ett av målen med en borgerlig kulturpolitik bör därför vara att öka antalet kulturutövare som står på egna ben och tjänar egna pengar. Det görs bäst genom att förenkla för egen- och småföretagare samt se över de skatter som dessa betalar. För även om kulturvänstern har svårt för att se att även kulturarbetare är hårt arbetande människor som inget hellre vill än att stå på egna ben, så ska inte vi borgerliga falla i samma fälla.
En livskraftig kultursfär bidrar till skönhet, känsla, romantik och glädje i ett samhälle. Något som de flesta behöver (och vill uppleva) vid sidan av mer materiella ting i vardagen. En borgerlig kulturpolitik bör därför göra vad den kan för att öka utbudet av kulturutövare i samhället, samt öka möjligheterna för alla kulturutövare att stå på egna ben.
tisdag 24 januari 2012
Kulturvänstern som inte fanns
Kulturvänster. Smaka på ordet. De flesta har en föreställning om vilka som avses om man säger det. Många kan till och med nämna någon som man tycker tillhör gruppen.
Ingen verkar dock vilja tillhöra kulturvänstern. Alla fäktar med armarna så fort den kommer på tal.
"Jag önskar att jag hade en kulturvänster att frigöra mig från, revoltera mot" skriver Alakoski i Aftonbladet.
"Jag förnekar inte att det finns människor med stor makt som har hjärtat till vänster. Jag kan bara inte se exakt var deras dominans märks, eller var den förändrar livet för folk i allmänhet" skriver Malin Ullgren i DN.
Makten finns alltid någon annanstans. Aldrig där "vi" är verkar de hävda. Som om deras plattformar inget är värda. Trots att de båda skriver i Sveriges största tidningar.
Det är ungefär samma förhållningssätt som Socialdemokraterna alltid har haft. Trots långvarigt maktinnehav har makten, på något mystiskt sätt, alltid varit utom räckhåll.
Trots mångårig prenumeration till riksdagsplatser och statsrådsposter har företrädare inom socialdemokratin ändå refererat till sig själva som "arbetargrabbar" etc.
Juholt är bara en i mängden av socialdemokratiska företrädare som vägrar se sig själva som tillhörandes den makt de säger sig kritisera.
Om förhållningssättet beror på mindervärdeskomplex eller att man helt enkelt är oförmögen att se sin roll låter jag vara osagt.
Klart är i alla fall att ingen verkar vilja tillhöra kulturvänstern. Trots att det är deras pjäser som spelas på teatrarna, deras installationer som visas i konsthallarna och deras texter som publiceras på kultursidorna.
Axess, Axess, DN.
Ingen verkar dock vilja tillhöra kulturvänstern. Alla fäktar med armarna så fort den kommer på tal.
"Jag önskar att jag hade en kulturvänster att frigöra mig från, revoltera mot" skriver Alakoski i Aftonbladet.
"Jag förnekar inte att det finns människor med stor makt som har hjärtat till vänster. Jag kan bara inte se exakt var deras dominans märks, eller var den förändrar livet för folk i allmänhet" skriver Malin Ullgren i DN.
Makten finns alltid någon annanstans. Aldrig där "vi" är verkar de hävda. Som om deras plattformar inget är värda. Trots att de båda skriver i Sveriges största tidningar.
Det är ungefär samma förhållningssätt som Socialdemokraterna alltid har haft. Trots långvarigt maktinnehav har makten, på något mystiskt sätt, alltid varit utom räckhåll.
Trots mångårig prenumeration till riksdagsplatser och statsrådsposter har företrädare inom socialdemokratin ändå refererat till sig själva som "arbetargrabbar" etc.
Juholt är bara en i mängden av socialdemokratiska företrädare som vägrar se sig själva som tillhörandes den makt de säger sig kritisera.
Om förhållningssättet beror på mindervärdeskomplex eller att man helt enkelt är oförmögen att se sin roll låter jag vara osagt.
Klart är i alla fall att ingen verkar vilja tillhöra kulturvänstern. Trots att det är deras pjäser som spelas på teatrarna, deras installationer som visas i konsthallarna och deras texter som publiceras på kultursidorna.
Axess, Axess, DN.
tisdag 19 juli 2011
Tack Robert Baden-Powell
När man växer upp inom Svenska Missionskyrkan (som jag gjorde) så ligger det nära till hands att man någon gång under sin barndom går med i scouterna. SMU-scouterna var länge det som barn- och ungdomsverksamheten inom SMK inriktade sig på, om man bortser från kyrkans barntimmar och liknande.
Jag blev "Nying" i 9-årsåldern, för att därefter få bli fullfjädrad scout i 11-12-årsåldern. Jag kan inte påstå att jag alltid njöt under under de år som jag var engagerad men sett så här i backspegeln så inser jag att jag inte skulle vilja vara utan de där åren.
Jag upplevde härliga vandringar i skog och mark, jag fick åka på läger och träffa människor som jag aldrig hade träffat annars, jag lärde mig att hantera kniv och yxa, jag kan knyta knopar och jag vet hur man gör upp eld.
Åren i scouterna försåg mig således med kunskaper som jag har burit med mig sedan dess. Flera av dem har dessutom kommit till användning fler än en gång. Precis som Robert Baden-Powell hoppades att det skulle fungera.
Just nu byggs ett gigantiskt lägerområde upp i Skåne. Där ska 40 000 scouter snart samlas för att i två veckor ha vad som för många av dem kommer vara de roligaste veckorna hittills i sina liv.
Det är inte utan att man blir lite avundsjuk.
DN, D1, D2, HD, SVT, SR, KB.
Läs även andra bloggares åsikter om gemenskap, scout, kultur.
Jag blev "Nying" i 9-årsåldern, för att därefter få bli fullfjädrad scout i 11-12-årsåldern. Jag kan inte påstå att jag alltid njöt under under de år som jag var engagerad men sett så här i backspegeln så inser jag att jag inte skulle vilja vara utan de där åren.
Jag upplevde härliga vandringar i skog och mark, jag fick åka på läger och träffa människor som jag aldrig hade träffat annars, jag lärde mig att hantera kniv och yxa, jag kan knyta knopar och jag vet hur man gör upp eld.
Åren i scouterna försåg mig således med kunskaper som jag har burit med mig sedan dess. Flera av dem har dessutom kommit till användning fler än en gång. Precis som Robert Baden-Powell hoppades att det skulle fungera.
Just nu byggs ett gigantiskt lägerområde upp i Skåne. Där ska 40 000 scouter snart samlas för att i två veckor ha vad som för många av dem kommer vara de roligaste veckorna hittills i sina liv.
Det är inte utan att man blir lite avundsjuk.
DN, D1, D2, HD, SVT, SR, KB.
Läs även andra bloggares åsikter om gemenskap, scout, kultur.
tisdag 17 maj 2011
Dagens länkar (från Konservativa tankar)
Jag har inte hunnit mediebevaka något nämnvärt i dag så det blir bara två länkar.
Kulturdepartementet bjuder in till seminarium om kultursponsring.
Och Niclas Berggren konstaterar att Rättvisemärkta produkter är ganska dåliga på att minska fattigdom.
Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, länkar, bloggar, rättvisemärkt, kultur, politik.
Kulturdepartementet bjuder in till seminarium om kultursponsring.
Och Niclas Berggren konstaterar att Rättvisemärkta produkter är ganska dåliga på att minska fattigdom.
Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, länkar, bloggar, rättvisemärkt, kultur, politik.
onsdag 4 maj 2011
Den Beridna högvakten
I går träffade jag (i tjänsten bör kanske tilläggas) Beridna högvakten. Deras verksamhet är mycket uppskattad av många stockholmare men kanske framför allt av de många turister som hänförs av de vackra hästarna och den ceremoni som de bistår hovet med.
På deras hemsida står att läsa följande om deras verksamhet.
Den beridna vaktparaden är en symbol för hela Sverige och spelar också en betydelsefull roll som en del av det svenska kulturarvet. Vid statsbesök, nationaldagsfirande och Riksdagens högtidliga öppnande samt naturligtvis vid högvaktslavlösningar fyller dess närvaro en oersättlig funktion.
Beridna högvakten är en medlemsorganisation som helt och hållet lever på sina medlemmar och sponsorer. De är således inte en del av hovet, vilket kanske många tror.
De fyller dock en viktigt funktion i det ceremoniella livet kring våra mer högtidliga offentliga stunder. Det var därför väldigt roligt att träffa del och få höra dem berätta om sin verksamhet.
Den Beridna högvakten är värd att bevara. Om inte annat som den utsmyckning av det offentliga rummet som den faktiskt är. Människor behöver ceremonier, och den Beridna högvakten bistår med en mycket ståtlig sådan.
För den som är intresserad så kan man "gilla" Beridna högvakten på Facebook.
Läs även andra bloggares åsikter om civilsamhället, historia, kultur, Stockholm, svensk kultur, sverige.
På deras hemsida står att läsa följande om deras verksamhet.
Den beridna vaktparaden är en symbol för hela Sverige och spelar också en betydelsefull roll som en del av det svenska kulturarvet. Vid statsbesök, nationaldagsfirande och Riksdagens högtidliga öppnande samt naturligtvis vid högvaktslavlösningar fyller dess närvaro en oersättlig funktion.
Beridna högvakten är en medlemsorganisation som helt och hållet lever på sina medlemmar och sponsorer. De är således inte en del av hovet, vilket kanske många tror.
De fyller dock en viktigt funktion i det ceremoniella livet kring våra mer högtidliga offentliga stunder. Det var därför väldigt roligt att träffa del och få höra dem berätta om sin verksamhet.
Den Beridna högvakten är värd att bevara. Om inte annat som den utsmyckning av det offentliga rummet som den faktiskt är. Människor behöver ceremonier, och den Beridna högvakten bistår med en mycket ståtlig sådan.
För den som är intresserad så kan man "gilla" Beridna högvakten på Facebook.
Läs även andra bloggares åsikter om civilsamhället, historia, kultur, Stockholm, svensk kultur, sverige.
lördag 30 april 2011
Glad Valborg!
När jag var yngre och bodde i Katrineholm sjöng jag i stadens manskör. Valborgsmässoafton var den självklara höjdpunkten på året och jag kan ibland sakna att jag inte får sjunga de härliga sångerna en kväll som denna.
Så lyssna och njut.
SvD, SY, DN.
Läs även andra bloggares åsikter om svensk kultur, kultur.
Så lyssna och njut.
SvD, SY, DN.
Läs även andra bloggares åsikter om svensk kultur, kultur.
Ett vänligt grattis till Hans Majestät Konungen
I dag fyller Sveriges monark, kung Carl XVI Gustaf 65 år. Konservativa tankar vill därför passa på att önska grattis på födelsedagen. Och vad passar väl bättre än att göra det med Kungssången.
SvD, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Exp1, Exp2, VB, SR, D.
Läs även andra bloggares åsikter om kungahuset, Kungligheter, monarki, kultur.
SvD, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Exp1, Exp2, VB, SR, D.
Läs även andra bloggares åsikter om kungahuset, Kungligheter, monarki, kultur.
fredag 18 mars 2011
Roadtrip
Nu kommer det bli lite lugnare här på bloggen i en dag eller två, för jag kommer strax sätta mig i en bil för att åka till Oslo. Jag kommer dock inte titta på Lars Anders Johansson som spelar där i kväll utan på något helt annat.
Avgör själva vad ni helst hade gått på.
Lars Anders Johansson,
eller Youth of Today
Och ja, jag har inte riktigt samma musiksmak som ni andra :)
Läs även andra bloggares åsikter om kultur.
Avgör själva vad ni helst hade gått på.
Lars Anders Johansson,
eller Youth of Today
Och ja, jag har inte riktigt samma musiksmak som ni andra :)
Läs även andra bloggares åsikter om kultur.
måndag 14 mars 2011
Dagens länkar (från Konservativa tankar)
En amerikansk motsvarighet till Påskuppropet? (Jim Wallis deltog dessutom i Svenska Missionskyrkans kyrkomöte i somras, till mångas stora glädje. Nu gör han dock precis det som han då anklagade den amerikanska högern för.)
Axessredaktionen erbjuder sig att utföra en kulturgärning.
Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, länkar, blogg, bloggar, usa, kultur, svensk kultur.
Axessredaktionen erbjuder sig att utföra en kulturgärning.
Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, länkar, blogg, bloggar, usa, kultur, svensk kultur.
söndag 6 mars 2011
I fädrens spår för framtids segrar
I dag, när tusentals människor hasar fram på skidor mellan Sälen och Mora, kan det väl vara på sin plats att påminna om varför de gör det. Det var trots allt en händelse i en rad av händelser som alla ledde fram till att Sverige blev arvsmonarki och sedermera även en stormakt.
Texten är hämtad från orten Sälens hemsida.
Vasaloppets historia stäcker sig så långt som till år 1520, då Gustav Eriksson Vasa kom till Dalarna för att söka hjälp. Han vill genast störta kung Kristian II från tronen. Sverige befann sig vid den här tidpunkten i union med Danmark och missnöjet med den danska kungen var stort. Eftersom Gustav hade opponerat sig hade han tagits som gisslan och fängslats i Danmark.
Den 24-årige frihetskämpen och adelsmannen från Uppsala lyckades fly och påbörjade sin marsch norrut genom Sverige. Tillslut stod hoppet till Dalarna, där folket är känt som hårdfört och sällan fogar sig efter fogdars och kungars beslut. Gustav som företrädde Sturepartiet, jagades genom Dalarna av danska förföljare, men folket skyddade honom från kung Kristian II soldater.
Efter en månad på flykt genom Dalarna stod Gustav utanför Mora kyrka och talade till folket. Veckorna innan hade hans far och bror samt 80 andra stormän blivit halshuggna vid Stockholms blodbad.
Gustav undrade hur länge folket tänkte stå ut med grymheterna och uppmanade dem att ta till vapen. Eftersom reaktionen inte blev som Gustav hade tänkt sig och att hans förföljare närmade sig tvingades han fly västerut mot Norge.
Några dagar senare nåddes Mora av nyheten om kung Kristians brutala framfart i Sverige. Folket ångrade då sitt beslut att man inte hade gett sitt stöd till Gustav Vasa.
Ortens två bästa skidåkare, Lars och Engelbrekt, skickades iväg för att leta reda på den flyende Gustav. I trakten av Sälen blev Gustav Vasa upphunnen. De båda Morakarlarna övertalade Gustav att återvända till Mora och leda kampen mot kung Kristian II.
År 1521 började Gustav sitt anfall med dalkarlar i täten och två och ett halvt år senare var kriget över och Sverige ett fritt land. Vid ett riksmöte i Strängnäs den 6 juni år 1523 valdes Gustav Vasa till Sveriges kung.
Jag vill även passa på att uppmärksamma Gustaf Ankarcrona. Mannen bakom Vasaloppets devis; I fädrens spår för framtids segrar.
DN, SvD, AB, Exp, GP, SyD.
Läs även andra bloggares åsikter om svensk kultur, sverige, svenskar, kultur, historia.
Texten är hämtad från orten Sälens hemsida.
Vasaloppets historia stäcker sig så långt som till år 1520, då Gustav Eriksson Vasa kom till Dalarna för att söka hjälp. Han vill genast störta kung Kristian II från tronen. Sverige befann sig vid den här tidpunkten i union med Danmark och missnöjet med den danska kungen var stort. Eftersom Gustav hade opponerat sig hade han tagits som gisslan och fängslats i Danmark.
Den 24-årige frihetskämpen och adelsmannen från Uppsala lyckades fly och påbörjade sin marsch norrut genom Sverige. Tillslut stod hoppet till Dalarna, där folket är känt som hårdfört och sällan fogar sig efter fogdars och kungars beslut. Gustav som företrädde Sturepartiet, jagades genom Dalarna av danska förföljare, men folket skyddade honom från kung Kristian II soldater.
Efter en månad på flykt genom Dalarna stod Gustav utanför Mora kyrka och talade till folket. Veckorna innan hade hans far och bror samt 80 andra stormän blivit halshuggna vid Stockholms blodbad.
Gustav undrade hur länge folket tänkte stå ut med grymheterna och uppmanade dem att ta till vapen. Eftersom reaktionen inte blev som Gustav hade tänkt sig och att hans förföljare närmade sig tvingades han fly västerut mot Norge.
Några dagar senare nåddes Mora av nyheten om kung Kristians brutala framfart i Sverige. Folket ångrade då sitt beslut att man inte hade gett sitt stöd till Gustav Vasa.
Ortens två bästa skidåkare, Lars och Engelbrekt, skickades iväg för att leta reda på den flyende Gustav. I trakten av Sälen blev Gustav Vasa upphunnen. De båda Morakarlarna övertalade Gustav att återvända till Mora och leda kampen mot kung Kristian II.
År 1521 började Gustav sitt anfall med dalkarlar i täten och två och ett halvt år senare var kriget över och Sverige ett fritt land. Vid ett riksmöte i Strängnäs den 6 juni år 1523 valdes Gustav Vasa till Sveriges kung.
Jag vill även passa på att uppmärksamma Gustaf Ankarcrona. Mannen bakom Vasaloppets devis; I fädrens spår för framtids segrar.
DN, SvD, AB, Exp, GP, SyD.
Läs även andra bloggares åsikter om svensk kultur, sverige, svenskar, kultur, historia.
måndag 28 februari 2011
torsdag 24 februari 2011
Gör kläderna den konservative mannen?
Ganska många konservativa män klär sig på ett visst sätt. Jag gissar att merparten av läsarna förstår vad jag menar när jag skriver så.
Betyder det att konservativa är mer modeintresserade än genomsnittet? Nja, antagligen inte.
Klädintresserade däremot? Absolut. Det är nämligen en stor skillnad mellan att vara mode- och klädintresserad.
Mode är per definition temporärt. Konservativa (ja, nu generaliserar jag) däremot är oftast mer intresserade av en stilmässigt mer tidlös look.
Kostymen står självklart i fokus. Likaså kavajen och uddabyxan. Man använder gärna slips eller fluga. Den mer vågade kanske dristar sig till att knyta på sig en ascot.
Jag tillhör dem som klär sig som ovan nämnt, i alla fall på jobbet och bland folk (oftast i alla fall). För mig handlar det om en vilja till att se proper ut, delvis av omtanke om mina medmänniskor. Ser man civiliserad ut så är också sannolikheten för att man beter sig civiliserat större.
Betyder det att man måste se ut så här om man är konservativ? Självklart inte! Politisk åskådning och klädval har rimligtvis lite med varandra att göra.
Så bli inte orolig om du träffar en i dina ögon uppklädd konservativ, du måste inte se likadan ut om du inte vill.
(Gårdagens klädsel, jag hade inte ens slips på mig)
- Posted using BlogPress from my iPhone
Betyder det att konservativa är mer modeintresserade än genomsnittet? Nja, antagligen inte.
Klädintresserade däremot? Absolut. Det är nämligen en stor skillnad mellan att vara mode- och klädintresserad.
Mode är per definition temporärt. Konservativa (ja, nu generaliserar jag) däremot är oftast mer intresserade av en stilmässigt mer tidlös look.
Kostymen står självklart i fokus. Likaså kavajen och uddabyxan. Man använder gärna slips eller fluga. Den mer vågade kanske dristar sig till att knyta på sig en ascot.
Jag tillhör dem som klär sig som ovan nämnt, i alla fall på jobbet och bland folk (oftast i alla fall). För mig handlar det om en vilja till att se proper ut, delvis av omtanke om mina medmänniskor. Ser man civiliserad ut så är också sannolikheten för att man beter sig civiliserat större.
Betyder det att man måste se ut så här om man är konservativ? Självklart inte! Politisk åskådning och klädval har rimligtvis lite med varandra att göra.
Så bli inte orolig om du träffar en i dina ögon uppklädd konservativ, du måste inte se likadan ut om du inte vill.
(Gårdagens klädsel, jag hade inte ens slips på mig)
- Posted using BlogPress from my iPhone
torsdag 27 januari 2011
Ture Sventon och anakronismen
Den senaste veckan har debatten kring återutgivningen av Ture Sventon i Paris gått hög. Bokförlaget Rabén och Sjögren valda att ställa in utgivningen när rättighetsinnehavarna inte ville byta ut ordet neger. Ett ord som förekommer flera gånger i boken.
I mina ögon så här det här bara ett i raden av exempel på när vårt moderna samhälle inte klarar av att låta bli att applicera vår tids värderingar på historiska förehavanden. Ett fenomen som kallas anakronism.
Ja, i dag används inte längre ordet neger på grund av att det anses nedsättande. På 50-talet när Ture Sventon i Paris skrevs så var neger den allmänt vedertagna benämningen på en person av afrikansk härkomst.
Varför är de här två sakerna så svåra att hålla isär? Det är som att vi i vårt nuvarande upplysta tillstånd skäms över att vi någonsin tyckt något annorlunda.
Problemet med det synsättet blir emellertid att vi kommer att bli tvungna att revidera alla skrifter kontinuerligt, för att inte förarga någon. Eller vad det nu är vi är rädda för.
DN1, DN2, SvD, SyS, SO, HAX, KT.
Läs även andra bloggares åsikter om kultur.
I mina ögon så här det här bara ett i raden av exempel på när vårt moderna samhälle inte klarar av att låta bli att applicera vår tids värderingar på historiska förehavanden. Ett fenomen som kallas anakronism.
Ja, i dag används inte längre ordet neger på grund av att det anses nedsättande. På 50-talet när Ture Sventon i Paris skrevs så var neger den allmänt vedertagna benämningen på en person av afrikansk härkomst.
Varför är de här två sakerna så svåra att hålla isär? Det är som att vi i vårt nuvarande upplysta tillstånd skäms över att vi någonsin tyckt något annorlunda.
Problemet med det synsättet blir emellertid att vi kommer att bli tvungna att revidera alla skrifter kontinuerligt, för att inte förarga någon. Eller vad det nu är vi är rädda för.
DN1, DN2, SvD, SyS, SO, HAX, KT.
Läs även andra bloggares åsikter om kultur.
torsdag 13 januari 2011
Tjänstebesök
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)