Huliganer i kostym

Gårdagens och dagens nyhetsrapportering kring Sverigedemokraterna (SD) har lämnat partiet med byxorna nere. Den fasad som Jimmie Åkesson har försökt putsa upp har solkats ner av smogen från rasistiska och kvinnoförnedrande påhopp, våldsamheter och järnrör. Och detta på grund av tre personer som får sägas tillhöra den absoluta partitoppen inom SD.

Åkessons nyligen aviserade nolltolerans mot rasism inom partiet ledde i går till att han var tvungen att avpollettera Erik Almqvist från hans tyngsta uppdrag i partiet. Vad som händer med Kent Ekeroth återstår att se. Han har nu tagit time out men Åkesson bör rimligen inse vilken belastning det är att ha en rättspolitisk talesperson som beväpnar sig med järnrör i fyllan på stan.

Hur det här kommer påverka partiets opinionsmässiga framgångar återstår att se. De som nyligen har lockats till SD med känslan att partiet nog börjar bli ett parti bland andra försvinner säkert någon annanstans. Kärnväljarna bryr sig troligtvis inte nämnvärt om Almqvist med fleras beteende eftersom de i stor utsträckning håller med om de åsikter som partitopparna ger uttryck för i filmerna.

Det enda som främlingsfientliga och populistiska partiers framgångar i olika länder har gemensamt är nämligen att deras väljare håller med om deras politiska budskap. Arbetslöshet, utanförskap och ekonomiska kriser förklarar delvis framgångarna i vissa länder. Åsiktsgemenskap mellan väljare och parti är den enda faktor som är återkommande i alla länder, hur tragiskt det än må låta. Väljarna är således inte lurade. De anser att invandringen är den allra viktigaste frågan och röstar därefter (det är därför upp till oss som inte håller med SD och deras väljare att presentera ett alternativ).

Vilket leder in oss på Henrik Arnstads debattartikel i Dagens DN. Han konstaterar att Sverigedemokraterna är och bör betraktas som ett fascistiskt parti. Och det ligger onekligen något i det. Sverigedemokraternas politik stämmer i stora drag överens med det som Arnstad kallar den nya fascismen. Almqvist med fleras beteende gör dock att den inte känns särskilt ny. Snarare allt för välbekant och unken.

Helt osökt kommer jag att tänka på Charta 77:s gamla hit.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=8pZJRrNyNiI[/youtube]

Höger och mitten samtidigt, en omöjlig balansakt?

Vi befäster vår mittenposition i svensk politik. Vi är vare sig höger eller vänster - Jimmie Åkesson

Trots ovanstående anspråk från Sverigedemokraternas partiledare har partiet i fråga under helgen som gått röstat igenom ett nytt principprogram där det står att partiet ska vara "socialkonservativt på nationalistisk grund".

Bakgrunden säger man (inom partiet) är att partiets politik hela tiden har varit socialkonservativ, men att man inte har satt ord på det. Nu, för att bredda partiet och locka nya väljare, väljer man dock att sätta den förmenta nygamla ideologin på pränt.

Huruvida det kommer lyckas låter jag vara osagt. I mina ögon är inte partiet socialkonservativt. Termen är dessutom långt ifrån självklar i svensk politik eftersom vi aldrig tidigare har haft ett parti som kallat sig det. Traditionellt socialkonservativa partier som tyska CDU torde hur som helst ha lite gemensamt med Sverigedemokraterna.

Att säga att man värnar den svenska folkhemstanken, först formulerad av Rudolf Kjellén, räcker liksom inte för att man ska kunna kalla sig socialkonservativ (särskilt som det går att diskutera huruvida Kjellén verkligen var det för egen del). Särskilt inte när den ekonomiska politik som man driver och föreslår i allt väsentligt är socialdemokratisk.

Det verkar som att Sverigedemokraterna glömmer bort att det 50-talets folkhem de drömmer sig tillbaka till hade en helt annan typ av välfärd än den vi har i dag. 1950 låg skattetrycket fortfarande på ca 20 procent i Sverige och Socialdemokraterna hade precis påbörjat sitt reformarbete för att bygga ut den svenska "generella" välfärden.

Jag uppfattar dock Sverigedemokraternas ekonomiska politik som att de vill bevara, och i vissa delar, bygga ut den nuvarande välfärdsstaten. Det vill säga Socialdemokraternas efterkrigstidsskapelse. En skapelse som torde ha lite med den typ av samhälle som merparten av alla uttalat socialkonservativa säger sig vilja ha.

Sverigedemokraternas folkhemstanke verkar i stället främst handla om en föreställning om ett mer homogent Sverige. Om en tid innan "massinvandring" och globalisering. Det är därmed inte en ekonomisk vision. I alla fall inte en socialkonservativ sådan.

Så jag säger det igen. Ett parti blir inte socialkonservativt bara för att det försöker kombinera värdekonservatism med socialism. Det blir i stället en version av det som i Storbritannien kallas för Blue Labour. Och där tror jag absolut att det finns mark att vinna för Sverigedemokraterna.

Det har dock ingenting med socialkonservatism att göra.

Nyheter: DN, DN, SvD, SvD, SvD, R&D, SyD, FB, VLT, D.

Bloggar: Olsson, Olsson, Magnusson, Johanson Heinö, Bjereld, Persson.