Offentliga ursäkter kraftiga slag i luften

Under helgen som gick (den 1 december) var det den internationella aidsdagen. Då gick vänsterpartiet och Miljöpartiet ut och efterfrågade en ny politik på smittskyddsområdet. Båda partierna anser att den som har Hiv eller Aids inte ska vara ålagda att informera eventuella sexpartners om det, ett förslag som jag har vänt mig mot tidigare och därför inte kommer skriva om nu.

I stället tänkte jag fokusera på Miljöpartiets krav på en offentlig ursäkt från regeringen, något som jag rent principiellt är väldigt skeptisk till. Offentliga ursäkter är nämligen, i mina ögon, i bästa fall kraftiga slag i luften och i värsta fall helt kontraproduktiva.

Dels är det allt som oftast någon som inte har något ansvar för den historiska oförrätten i fråga som ber om ursäkt, dels öppnar ursäkten som sådan upp för fler krav på ursäkter. Hanne Kjöller formulerar det bra när hon skriver:

Efter svepande kritik mot ”sam­hället” landar MP i slutsatsen att det är regeringen som ska be om ursäkt. Vad då, den sittande borgerliga eller den socialdemokratiska som styrde när det begav sig? Den som utifrån statsrådet Gertrud Sigurdsen (S) och Aids­delegationen med en enig riksdag bakom sig klubbade igenom en lagstiftning som gjorde det möjligt att tvångsinternera hivpositiva.

Det är inte tu tal om att det finns historiska skeenden och händelser som det finns skäl för det allmänna medvetandet att skämmas för. Att utkräva ansvar och ursäkter i efterhand riskerar dock endast att dessa utkrävs där inget ansvar finns. Hur avgör man vem som är rätt instans?

Hanteringen som vissa hiv-smittade fick utstå i början av 80-talet blir inte ogjord bara för att sittande regering ber om ursäkt. Bättre då att jobba för att den inte upprepas.

Politikens gränser

Det här med att det finns gränser för vad man kan reglera med politik, det är verkligen ingen stor grej inom Vänsterpartiet i Södermanlands läns landsting. De vill införa regler om att män måste sitta ner när de går på landstingets toaletter (som även föreslås göras könlösa).

På frågan om politiker verkligen ska lägga sig i vad folk gör på toaletten svarar man: Det är inte det vi gör. "Vi vill ge männen möjlighet att gå in på en ren toalett".

Vänsterpartister är verkligen helt gränslösa i sina krav på vad politiken bör reglera.

Vigilante Sjöstedt

Vad tusan håller Jonas Sjöstedt på med? Försöker han runda regeringen för att framstå som hjälte på egen hand, och förstår han inte vilka implikationer det i så fall kan få på Sveriges officiella förhållningslinje till den Etiopiska regeringen?

Nu förnekar visserligen Sjöstedt via en presskommentar på Vänsterpartiets hemsida att han skulle ha förhandlat på egen hand direkt med den Etiopiska regeringen, men så vitt jag kan se så är det inte det tidningarna skriver att han gjort heller.

I stället handlar det om att han via andra kontakter försöker påverka Etiopien. Kontakter som står Etiopien nära och som erbjudit Sjöstedt att tala för Sveriges räkning i fallet med de fängslade journalisterna.

Ett erbjudande som Sjöstedt direkt borde ha tagit med sig till Arvsfurstens palats i stället för att agerat på egen hand på. Nu riskerar han i stället, vilket Urban Ahlin (S) också mycket riktigt påpekar, att förstöra de kontakter som Sverige redan har upparbetat med Etiopien.

Oansvarigt Sjöstedt.

Bloggar: Böhlmark, Antonsson.

(V)ad viljen I?

Tänk, jag håller faktiskt med om en mening i Jonas Sjöstedt och Ulla Anderssons debattartikel i dagens DN. De skriver:

"Politik blir inte bättre för att den blir mer centralstyrd, däremot blir besluten mindre demokratiska när EU tar makten över dem."

Synd bara att de själva inte verkar skriva under på ovanstående mening. Fast centralisering kanske bara är dåligt när det gäller EU?

Partiledarkandidaterna verkar i alla fall inte ha några problem med att vilja styra allt inom Sveriges gränser i minsta detalj. Från centraliserat politikerhåll då såklart.

Vilken väg väljer Vänsterpartiet?

Det var länge sedan man hörde något av de så kallade *förnyarna* inom Vänsterpartiet. Johan Lönnroth som ledde grupperingen i fråga rensades ut ur makttoppen inom partiet, tillsammans med flera andra som likt honom ville se ett moderniserat Vänsterparti.

Den ronden, inför valet 2006, vanns av Lars Ohly. När han nu har aviserat sin avgång så vädrar de kvarvarande förnyarna morgonluft. Staffan Norberg, vänsterpartistiskt kommunalråd i Södertälje, skriver i dag på DN-debatt att hans parti måste se bortom valet av ny partiledare och också staka ut en ny politisk inriktning.

Kontentan av artikeln är att organisationsfrågor och val av partiföreträdare inte får skymma det faktum att Vänsterpartiet har gått (historiskt sett) riktigt dåligt de senaste valen. Staffans förslag är därför att omformulera politiken inom ett antal centrala områden.

Och med tanke på de senaste årens kräftgång för partiet så kan jag tänka mig att förnyarna får det lättare att få med sig fotfolket på sina önskemål. Jag upplever dock inte att någon av de nu aktuella partiledarkandidaterna är särskilt intresserade av att byta politisk inriktning. Jonas Sjöstedt kanske, de övriga tre; knappast.

Men vore en förnyelse egentligen bra för Vänsterpartiet? Både ja och nej skulle jag säga. Ett mindre dogmatiskt Vänsterparti skulle troligtvis kunna locka till sig fler allmänvänsterväljare (något som Gudrun Schyman visade var möjligt). Faran är emellertid att ett sådant Vänsterparti riskerar att förlora sin särart och i stället glida ihop med Socialdemokraterna. Och det särskilt nu när Håkan Juholt drar (S) åt vänster.

Så vad göra? Kanske kan partiet hitta någon form av mellanväg som kombinerar Lars Ohlys drömparti med Staffan Norbergs. Vänsterpartiet känns dock som ett parti som bara kan hålla en tanke igång i taget. Debattaket är tämligen lågt och den som är partiledare sätter tonen för hela partiet. Valet av ny partiledare är därför av största vikt för vilken väg partiet ska ta.

Troligtvis kommer partiledarkandidaterna behöva svara på hur de ser på Staffan Norbergs artikel och dess innehål. Om den får något genomslag? Ja, det återstår att se.

Nyheter: AB.

Bye bye Ohly

I dag skriver alla att de inte är förvånade över Lars Ohlys aviserade avgång. Och visst, enligt all rim och reson så var det givet. Ohly har emellertid hårdnackat sagt nej tidigare, trots tidningarnas rundringningar till partiets distriktsordföranden och trots att alla analyser pekat på ett allt mer marginaliserat vänsterparti.

Och det är nog så som Lars Ohly kommer bli ihågkommen. Som partiledaren som renodlade sitt parti så till den milda grad att de marginaliserade sig själva. Ohlys uttalande om att partiet är mer enat nu än när han tog över som partiordförande är således inget positivt. Eller, det borde inte vara det. Inte för vänsterpartiet som helhet i alla fall.

Kanske skulle Ohly ha lyssnat på dem som ville göra upp med partiets historia för att bli ett bredare politiskt alternativ? I stället stängdes de ute och Vänsterpartiet blev återigen det parti det var under Lars Werner, dock inte utåt.

Utåt har i stället Ohly varit sist på bollen i för många frågor (kommunismen, balanskrav i statsbudgeten etc). Han har därmed misslyckats med att bygga upp ett förtroende för sin person utanför partiet. Något som måste finnas där om det ska gå bra i val. Det går inte att bara förlita sig på sina medlemmar.

Så vem kommer efter Ohly då? Innan Hans Linde dök upp som kandidat så hade jag satsat mina pengar på Jonas Sjöstedt. Nu är jag inte lika säker. Jonas torde dock, tack vare sin erfarenhet, vara det starkare kortet.

Många inom Vänsterpartiet verkar dock vilja ha ett delat ledarskap. Oklart varför eftersom det inte direkt kryllar av exempel på lyckade ledarduos. Som DN skriver i dag så tog det 18 år för Miljöpartiet att hitta ett ledarpar som kunde jobba ihop. Och vem minns egentligen något annat f.d. språkrör än Birger Schlaug?

Nej, delat ledarskap blir inget ledarskap. Och det undrar jag, som utomstående, om Vänsterpartiet verkligen efterfrågar?

Jaja. Nu ska det i alla fall bli spännande att se om Vänsterpartiet kan hålla sin process lika öppen som Centerpartiet.

DN, Exp1, Exp2, SyD, DI, AB, AB2, SVT, B, GP.

JI, HE, GH, SO, KP, TB, T&F, PA, IYF.

Vad ska Ohly göra nu?

Kan någon förklara för mig varför Lars Ohly klamrar sig fast vid sin post som ordförande för Vänsterpartiet? Han har aldrig vunnit några val och partiet är en skärva i förhållande till vad det var under Gudrun Schymans tid. Borde inte självbevarelsedriften säga honom att det är dags att se sig om efter något annat?

Fast det kanske är svårt efter ett antal år i toppen. Ohly känner ju troligtvis inte för att gå tillbaka till arbetet som tågvärd. Det känns även tveksamt om han som avdankad partiledare skulle vara aktuell för en post som generaldirektör någonstans.

Kanske är partiledare det enda han känner att han kan vara. Det enda som finns kvar i begreppsvärlden?

För hans egen skull hoppas att det inte är fallet.

DN1, DN2, SvD1, SvD2.

GH, ML, KP, TB, OP.

Läs även andra bloggares åsikter om Ohly, Vänsterpartiet, politik.

Lars Ohlys dubbelmoral pt. II

Lars Ohly tog tydligen inte till sig av mitt tidigare inlägg om hans dubbelmoral utan vidhåller att det är rimligt att fotbollsspelare får skattesänkningar, men inga andra.

Jag kan verkligen inte förstå hur han tänker när han säger att det är rimligt med särskilda skatteregler för att uppmuntra en elit inom idrotten, samtidigt som han anser att personer som har en mer normal inkomst av tjänst (dvs inte är fotbollsproffs), proportionerligt ska betala mer i skatt ju mer personen i fråga tjänar.

Borde det inte vara mer rimligt att skapa ett skattesystem som uppmuntrar alla till att försöka bli framstående inom sitt område? Ett skattesystem där hårt arbete verkligen lönar sig?

Drömmen om lika utfall leder till att svagare grupper hamnar efter

I både Svenskan och DN finns det i dag ledare som tydligt klargör vad socialdemokraternas strävan efter lika utfall leder till.

I skolan leder det till att svagare grupper hamnar efter, får svårare att klara skolan och därmed också får det svårare att komma ut på arbetsmarknaden. Inom vården så handlar det om att redan resursstarka personer kan få den hjälp de behöver utan att vänta (genom att kunna systemet, känna läkare etc) medans resurssvaga snällt får vänta i väntrummet.

Socialdemokraterna och de andra vänsterpartierna drömmer sig emellertid tillbaka till en tid då ovan nämnda utfall var ännu tydligare. På vårdområdet tar sig drömmandet uttryck i ett motstånd till vårdval och fri etablering och på skolområdet genom ett vurmande för en betygslös flumskola.

Det de inte har förstått är att en ransonerad och centralstyrd vård leder till köer och gräddfiler för dem som kan, och att en betygslös flumskola leder till att de barn och ungdomar som inte kan tillgodagöra sig eller hitta kunskap på egen hand, och dessutom aldrig får veta det genom betyg, hamnar efter och får det svårare senare i llivet.

Drömmen om lika utfall för alla leder således till att svagare grupper hamnar efter...

Lars Ohlys dubbelmoral

- Men vi har sämre möjligheter än våra närmaste grannländer att betala bra löner till idrottsutövare på grund av skattereglerna. Det kanske är rimligt att de får särskilda villkor så att vi kan behålla en elit i Sverige.

Ovannämnda citat kommer från Lars Ohly och det är taget från en intervju med honom i Dagens Metro.

Det här är alltså samme man som anser att personer som tjänar över vissa brytpunkter (ca 32 000 och 44 000 i månaden) ska betala en högre andel i skatt, bara för att de tjänar "mer". Det betyder att många ingenjörer, industri- och lagerarbetare, jurister etc. betalar en större andel av sin inkomst i skatt än vad personer som tjänar under brytpunkterna gör.

Trots det verkar Lars Ohly inte tycka att det skulle vara ett problem att införa särskilda skattevillkor för att underlätta för svenska elitidrottmän och kvinnor i Sverige.

Men alla forskare då, eller företagare eller vad det nu kan vara? Som trots allt bidrar till Sveriges ekonomi och välstånd i långt större utsträckning än vad elitidrottare gör... varför ska de straffas med högre skattesatser än "normalinkomstagaren"?

Kan någon förklara för mig varför Lars Ohly vill skapa skatteregler som underlättar för fotbollsspelare att stanna i Sverige, samtidigt som han är nöjd med nuvarande skatteregler som driver framstående forskare ur landet.

Rätten att få vara privat

Enligt Vänsterpartiets förslag till valmanifest vill man skrota FRA-lagen med hänvisning till "rätten att få vara privat". Betyder det att de även kommer att skrota sin gamla paroll om att det privata är politik? Om så är fallet så skulle jag nästan kunna gå med på att upphäva FRA-lagen.