One stop shop

I Norge har man det, i Australien har man det och i Holland har man det. Visserligen utformat på lite olika sätt men andemeningen är den samma. Det offentliga står för grundtryggheten, oavsett om du är sjuk eller arbetslös.

Resurser kan sättas in där de bäst behövs, men framför allt; myndigheter bollar inte individer mellan sig med önskan om att slippa ta ansvar.

Almegas tankar är således inte nya. Frågan är bara hur de ska utformas i Sverige. Facket är inte så sugna på att ge upp a-kassorna, trots att de till största del bekostas gemensamt av oss alla.

Kanske kan man lösa det genom att människor får möjlighet att försäkra sig utöver det som staten tillhandahåller. Antingen privat eller genom kollektivavtalslösningar. Om man nu är rädd för att trampa någon på tårna vill säga.

Läs även andra bloggares åsikter om socialförsäkringar, facket, politik, Ekonomi, Arbetsförmedlingen, försäkringar, arbetsmarknad.

Hårt arbete och gott företagsklimat lönar sig

Hur skapar man ett gott företagsklimat och hur utformar man en arbetsmarknad som är inkluderande för alla, även för unga och invandrare? Enkla regler känns som en rimlig utgångspunkt, både för företagare och för arbetstagare. Regler ska inte heller fungera onödigt utestängande för personer som står utanför.

Tyvärr handlar diskussionen i Sverige ofta om hur man ska hjälpa diverse utsatta grupper in på arbetsmarknaden, snarare är att diskutera förutsättningarna för själva arbetsmarknaden i sig.

Metoderna som används för att "hjälpa" är näst intill oöverblickbara; SFI, anti-diskrimineringslagar, instegsjobb etc. Dessa verkar dock stå sig slätt om man jämför med effekten som kommer av ett bättre företagsklimat, vilket en rapport från Svenskt Näringsliv visar.

Invandrare eller andra som står långt från arbetsmarknaden verkar således vara lite hjälpta av extra åtgärder. Det som behövs är en arbetsmarknad som fungerar. Samt så klart lite jävlar anamma.

Positiva händelser, inklusive jobbtillfällen, kommer sällan flygandes mot en. Det mesta här i livet måste man kämpa för. Vissa har emellertid förutsättningar som gör att de måste kämpa lite mer än andra.

Det i sig behöver dock inte vara någonting negativt utan snarare något som man måste acceptera och lära sig att leva med (eller "tugga i sig" som Hanne Kjöller skriver i dagens DN).

Kontentan? En öppen arbetsmarknad, där politiker inte sätter käppar i hjulen utan underlättar för individer som vill skapa något själva, skapar bättre förutsättningar för individer som står utanför och vill in.

Särlösningar och diverse program är sällan det som behövs, eller efterfrågas för den delen. En chans att få visa att man duger räcker dock långt.

SvD, KP.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Arbetsförmedlingen, arbetsmarknad.

Arbetsförmedlingen följer inte reglerna

I dag har Hanne Kjöller skrivit en klockren analys av Riksrevisionens rapport om omställningskraven i arbetslöshetsförsäkringen. Att människor ser A-kassan som en livslång försörjningsmöjlighet, i stället för den omställningsförsäkring som den faktiskt är tycker jag är mycket beklämmande. Jag hade dock inte kunnat föreställa mig att det faktiskt låg så illa till med förväntningarna på a-kassan, samt efterlevandet av Arbetsförmedlingens regler som rapporten nu gör gällande.

Det stora problem som jag ser är att den arbetslöse inte innebär någon kostnad för Arbetsförmedlingen, A-kassan kommer ju någon annanstans ifrån. Om en persons arbetslöshet i stället blev kännbar för Arbetsförmedlingen direkt så skulle det också finnas helt andra incitament till att hjälpa den arbetslöse till ett nytt jobb. Jag undrar hur man utformar det på bästa sätt?