Välkommen till välfärdsstaten

Enligt en artikel i Svenska Dagbladets näringslivsdel i dag säger en fjärdedel av alla tillfrågade att lönen är slut i slutet av månaden. Av dessa har tre fjärdedelar däremot inte gjort något för att förbättra sin ekonomiska situation.

Om något så är det här ett av de främsta exemplen på vad välfärdsstaten gör med människors ansvarskänsla inför sin egen ekonomiska situation. I stället för att se till att pengarna räcker till (eller till och med räcker längre genom att spara) lever man hur hand i mun.

Och även personer med goda inkomster lever på det här sättet, till synes oförberedda på vad en ekonomisk smäll kan göra med den egna livssituationen.

Antingen räknar de helt enkelt inte med att någonsin hamna i trångmål, eller så räknar de med att "någon annan" ska leverera vid behov. Båda synsätten kan dock visa sig vara förödande.

För även om socialförsäkring och a-kassa finns att tillgå så är det långt ifrån säkert att den ersättningen kommer inom den månad som man behöver den. Och då kan man stå där, barskrapad.

Förhoppningsvis finns då en familj eller ett annat nätverk som tillfälligt kan gå in och hjälpa till. Något som i så fall skulle känneteckna ett välfärdssamhälle, till skillnad en välfärdsstat.

En förutsättning för välfärdssamhället är dock att skatterna är så pass låga att människor har möjlighet att bygga upp en egen buffert. Till hjälp för sig själva eller andra. Och där är vi inte än.

KD - ett 80 procentsparti

För ett par dagar sedan skrev Maria Fälth, ordförande för det Kristdemokratiska kvinnorförbundet, en debattartikel i SvD där hon krävde en utökning av antalet "pappamånader" i föräldraförsäkringen.

Det framgick dock i artikeln att partistyrelsen i KD, i sitt arbete med partiets nya föräldrapolitiska programmet, kommit fram till motsatt ståndpunkt. Det vill säga att ta bort de nuvarande pappamånaderna till förmån för familjers eget självbestämmande.

Detta ledde direkt till rubriker om splittring och osämja inom KD. Journalister verkade främst se en konflikt mellan Göran Hägglund och Maria Larsson.

I dag sätter dock Hägglund ner foten i frågan genom en artikel på DN-debatt. Där konstateras att partistyrelsens förslag till dagens partifullmäktige är att de så kallade pappa- och mamma­månaderna ska avskaffas.

Och jag är helt övertygad om att partistyrelsen kommer få igenom sin linje i frågan, utan svårigheter dessutom. Och de kommer då ha det svenska folket med sig i sitt beslut. Enligt den undersökning som KD låtit Novus Opinion göra, och som Hägglund refererar till, vill 84 procent av de tillfrågade att föräldrarna själva ska bestämma över uppdelningen av föräldrapenningen.

Kanske kan det här bli en väckarklocka för KD om vilka frågor de faktiskt borde fokusera på och driva opinion i. I den här frågan är de trots allt ett 80 procentsparti.

Är du jämställd lille vän

Enligt uppgifter på Twitter i går (kanske inte den mest sanningsenliga källan men ändå) ska regeringen nyligen ha tagit bort Försäkringskassans uppdrag att verka för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Om uppgifterna verkligen stämmer, jag hittar tyvärr ingen information om det någonstans, så vore det en välgärning av rang.

Försäkringskassan kommer med största sannolikhet att fortsätta administrera jämställdhetsbonusen även framgent. Den så kallade pappamånaden kommer finnas kvar i föräldraförsäkringen. Regler som bestäms av Sveriges Riksdag. Försäkringskassan ska dock inte längre ha några synpunkter i övrigt på hur föräldrar väljer att dela upp den ledighet som följer med deras nyfödda barn.

Ett högst rimligt förfarande om ni frågar mig (men det hade ni nog redan förstått). Att Riksdagen sätter upp regelverket för ett visst område är en sak (även om jag som medborgare inte håller med). Att ovanpå det, lägga ett högst politiskt uppdrag, på en administrerande myndighet är dock att gå väl långt.

Jag skulle för egen del bli förnärmad om en tjänsteman på Försäkringskassan frågade mig och min fru om vi verkligen var nöjda med vår uppdelning av föräldrapenningen, för att därefter uppmana oss att se över ett mer "jämställt uttag". Det ska den tjänstemannen helt enkelt inte ha med att göra.

Jag kan dock tänka mig att uppdraget i fråga har tagits bort, (om det nu har det) främst på grund av svårigheten i att följa upp om Försäkringskassan verkligen följer det. För hur mäter man det? Att det beror på ideologisk övertygelse (vilket oppositionen verkar tro) är således inte säkert.

Uppdatering kl 10.25:

Jag har nu, efter lite googlesökande som var svår att genomföra på mobilen tidigare, hittat lite bakgrundsinformation till vad det rör sig om. Det hela är ett "avslöjande" från tidningen Feministiskt Perspektiv. DN och Arbetet skrev också om det. Så även Utredarna och Alliansfritt. I övrigt verkar ingen ha tyckt att det var tillräckligt intressant. Kanske ett utslag av intresset för pekpinnar i föräldraförsäkringen?

En tvingande föräldraförsäkring

"Från politiskt håll måste vi möjliggöra för alla föräldrar att få tid tillsammans med sina barn" skriver två miljöpartister på SvD Brännpunkt. Vilket så klart låter angenämt och tilltalande.

Man tänker sig att de vill föreslå att föräldrar ska ha rätt att själva bestämma hur de vill lägga upp den föräldraledighet som deras nyfödda barn genererar genom det offentliga socialförsäkringssystemet.

Faktum är dock att det är precis tvärt om. Det man i ovan nämnda artikel har föreslagit är att föräldraledigheten ska bli än mer tvingande i förhållande till hur man som föräldrar väljer att ta ut den.

Samma sak gäller med LO som i går presenterade en rapport om föräldraförsäkringen. De skriver på sin hemsida följande:

LOs undersökning visar att det finns ett starkt stöd för att föräldrar ska dela lika på föräldraledigheten. Fyra av tio tycker att pappor ska ta ut minst hälften av föräldradagarna. Ändå tar papporna bara ut 23 procent av dagarna i snitt, och två av tio pappor tar inte ut någon föräldrapenning alls.

Detta får dem att hävda att "Regeringens familjepolitik helt enkelt inte [ger] det stöd familjerna behöver för att kunna fördela ansvaret för barn och arbete på det sätt de själva önskar".

Vi har alltså en i internationella mått mätt en extremt generös föräldraförsäkring som ger föräldrar rätt att vara hemma med sina barn i över ett år på det gemensammas bekostad. Denna ledighet kan tas ut (så när som på två "pappamånader") helt som man själv vill.

Ingen tvingar någon att göra på ett särskilt sätt och de flesta undersökningar visar att föräldrar på det stora hela är nöjda med sen fördelning som man har valt.

Trots det menar LO att regeringens uteblivna "stöd" till barnfamiljer gör att de på något sätt tvingas till ett i deras ögon ojämställt uttag av den ledighet som föräldraförsäkringen ger rätt till.

Något som föranleder LO att föreslå ett liknande upplägg som miljöpartisterna på Brännpunkt. Det vill säga en tredelning av föräldraförsäkringen.

Och LO hymlar inte med sina intentioner. De skriver rakt ut att de vill att politiken ska ta plats vid familjernas köksbord för att styra deras uttag av föräldrapenningen.

Inga förskönande omskrivningar här inte. Folk gör inte som de borde (eller ens som de själva vill om man ska tro LO:s undersökning), därför måste vi (LO) gå in och reglera människors beteende.

Ett mer rimligt förfarande, om vi nu ska ha en offentligt finansierad föräldraförsäkring i den utsträckning som vi har i dag, vore att allmänt erkänna att det är för barnets skull som det faller ut ledighet och att vårdnadshavare har rätt att ta ut denna ledighet på det sätt som de själva önskar.

Det innebär att ledigheten även ska kunna överföras till någon annan som föräldrarna finner lämplig. Staten ska dock inte ha synpunkter på vilken fördelning som medborgarna väljer för egen del.

Andra idéer kring hur jag anser att barnomsorg och föräldraförsäkringen kan utformas hittar ni här, här och här.

Nyheter: KA, SvD, DN, SR, SR.

Post postindividualismen

I dagens DN efterfrågar ledarskribenten Erik Helmerson en borgerlighet som tar debatten om vad som ska rymmas inom ett postindividualistiskt samhälle. I Storbritannien finns en inriktning inom Labour som kallas "blue Labour" (ungefärligt jämförbart med den amerikanska motsvarigheten "blue dogs"), främst företrädd av Maurice Glasman.

De förespråkar en generell välfärdsstat men konstaterar att den hittills inte alltid varit utformad för att ta tillvara människors drivkrafter. De fokuserar även tydligare på nationen, familjen och religionen även vad Labour i övrigt gör.

Helmerson skriver:

Men även den svenska borgerligheten kan göra klokt i att lyssna på Glasman och hans kolleger. Den till synes eviga ekonomiska krisen kan leda till en längtan efter postindividualism, efter något som ersätter en alltför stark tro på att marknaden löser alla problem.

En stat som på bästa sätt hjälper människor att hjälpa sig själva är inte nödvändigtvis en socialistisk stat.

Ett misstag Helmerson gör är dock att tro att det är gemene man som längtar efter "postindividualismen". De flesta svenskar, oavsett politisk schattering, är inte de extrema individualister som politiska tänkare eller ekonomer tror.

För de allra flesta är det en självklarhet att de befinner sig i ett sammanhang (familj, arbetsplats, organisationstillhörighet, församling etc).

Att inte hysa tilltro till att vare sig marknad eller det offentliga ska lösa alla problem är således inte ett problem, men har framför allt inte särskilt mycket med individualism som sådan att göra. Det är snarare en insikt om att människor, i den mån de får möjlighet till det, är fullt kapabla att lösa sina egna problem.

Frågan som bör ställas i debatten blir därför vad som kan göras för att stärka de sammanhang som människor befinner sig i? Och den debatten ska borgerligheten självklart delta i.

Socialdemokratins svar verkar för närvarande vara att det offentliga ska lösa alla eventuella problem som kan uppstå i människors liv. De hyser liten tilltro till både individer och gemenskaper.

För borgerligheten är det oftast precis tvärtom. Det offentliga ses som ett komplement till det som människor inte klarar av att hantera själva, och den hjälp som ges ska helst fungerar som en studsmatta (snarare än ett skyddsnät som ju är något som fångar upp men inte lyfter tillbaka).

Så det är verkligen inte så att en stat som hjälper människor på bästa sätt är en socialistisk stat (som Helmerson mycket riktigt skriver), snarare tvärt om.

Historien har visat att socialistisk stater och deras offentliga system har blivit för omhändertagande. De har kramat ur människor deras initiativförmåga och hellre stängt in dem i generella välfärdslösningar utan hänsyn till individ.

En borgerlig stat hyser tilltro till människor och utformar system på ett sådant sätt att de sporrar och lyfter. Men framför allt ser en sådant stat till att människor ges möjlighet att i sina egna sammanhang lösa eventuella problem som uppstår under livets gång.

Läs även andra bloggares åsikter om Borgerligheten, civilsamhället, familj, idédebatt, konservatism, politik, socialdemokraterna, socialförsäkringar, välfärd.

Socialförsäkringspopulism

I sin iver att framstå som handlingskraftiga i socialförsäkringsfrågan är alltså riksdagens rödgröna partier villiga att ta hjälp av Sverigedemokraterna för att hasta igenom symbolpolitik som endast förändrar på marginalen? Är det verkligen att visa omsorg om det system man säger sig vilja värna?

Att man inte tar hänsyn till den pågående socialförsäkringsutredningen är uppenbart. Även att man inte bryr sig om den ytterligare översyn som regeringen redan aviserat.

Viljan att framstå som pådrivande i frågan tycks överskugga allt för de rödgröna. Så till den milda grad att man inte bryr sig om att man endast kan få igenom sitt publikfrieri tillsammans med Sverigedemokraterna.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Familjens eget val

Dagens snackis, förutom att Håkan Juholt har föreslagit att Stefan Holm ska leda Socialdemokraternas arbetsgrupp mot barnfattigdom, är gårdagens ESO-rapport om integrationen på arbetsmarknaden.

I den hävdas det att vårdnadsbidraget är en kvinnofälla samt att det kan vara problematiskt för integrationen att föräldraförsäkringen gäller fullt även för nyanlända med barn.

Att människor väljer möjligheten att stanna hemma med sina barn om de får möjlighet torde inte överaska någon. Att vårdnadsbidraget kan ha en lockande effekt för någon som ändå inte har så hög inkomst borde inte heller vara det.

Att från det gå till att kalla vårdnadsbidrag för kvinnofälla borde dock vara ett långt steg. Men inte i svensk debatt inte. Här är vissa saker bra och vissa dåliga. Punkt.

Att föräldraförsäkringen har en långt mycket större effekt på arbetsmarknaden, för alla, än vad vårdnadsbidraget har kommer vänsterdebattörerna troligtvis att se mellan fingrarna med. För den får man absolut inte förändra. (Om man inte vill individualisera/kvotera den vill säga.)

Det många debattörer missar är dock att vårdnadsbidraget främst finns till för att öka valmöjligheterna i ett genomreglerat och snedvridet system. Om du som förälder väljer att ditt barn ska gå på förskola så subventioneras du med ca 100 000 kronor per år (maxtaxa). Om du väljer att stanna hemma med barnet så får du ingenting.

Staten har alltså sagt att det egentligen bara finns ett önskvärt sätt att ordna sin barnomsorg på. Förskola eller inget. I ljuset av det så är vårdnadsbidraget en liten strimma av valfrihet.

Bäst vore dock att skapa någon form av likvärdighet mellan olika omsorgsformer, förslagsvis genom ett barnavdrag. På så sätt skapas neutralitet och människor får själva välja vad de gör med pengarna.

Har man ett avdrag behövs inte heller föräldraförsäkring eller vårdnadsbidrag (men kanske någon form av lagstadgad rättighet att vara ledig från jobbet under barnets första år).

Familjerna själva får välja hur de lägger upp sin tid och sin planering, utan statlig/kommunal inblandning. Många kommer säkert välja förskola för sina barn ändå, men inte alla. Och det borde vara huvudmålet med familjepolitiken. Att familjerna själva bestämmer hur de planerar sin vardag.

DN, SvD, SyD, R&D, CC1, CC2.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, familj, politik, samlevnad, skattetryck, socialförsäkringar, välfärd, vårdnadsbidrag.

Ransonerad sjukvård och privata försäkringar

Om jag köper en privat sjukvårdsförsäkring och genom den får tillgång till privat sjukvård, har jag då, på något sätt, trängt undan alternativt trängt mig före någon som väntar på vårdinsats från den offentliga sjukvården?

Svaret är så klart nej. Den offentligt tillhandahållna vården påverkas inte av att ett antal medborgare nyttjar privat vård. På annat sätt än att dessa personer inte står i den offentliga vårdens köer vill säga.

Och det är köerna som är problemet, och troligtvis anledningen, till att företrädesvis arbetsgivare väljer att försäkra sina anställda. De litar nämligen inte på att den offentliga vården kommer vara snabb nog.

Så de vänsterpolitiker som klagar på privat sjukvård och privata sjukvårdsförsäkringar borde egentligen klaga på köer och ransonerad vård. Det vill säga två fenomen som borgerliga politiker i Sveriges landsting försöker komma till rätta med.

DN1, DN2.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukskrivningar, sjukvård, socialförsäkringar, Ekonomi.

One stop shop

I Norge har man det, i Australien har man det och i Holland har man det. Visserligen utformat på lite olika sätt men andemeningen är den samma. Det offentliga står för grundtryggheten, oavsett om du är sjuk eller arbetslös.

Resurser kan sättas in där de bäst behövs, men framför allt; myndigheter bollar inte individer mellan sig med önskan om att slippa ta ansvar.

Almegas tankar är således inte nya. Frågan är bara hur de ska utformas i Sverige. Facket är inte så sugna på att ge upp a-kassorna, trots att de till största del bekostas gemensamt av oss alla.

Kanske kan man lösa det genom att människor får möjlighet att försäkra sig utöver det som staten tillhandahåller. Antingen privat eller genom kollektivavtalslösningar. Om man nu är rädd för att trampa någon på tårna vill säga.

Läs även andra bloggares åsikter om socialförsäkringar, facket, politik, Ekonomi, Arbetsförmedlingen, försäkringar, arbetsmarknad.

Politik och religion

Så hade då Påskuppropet sina demonstrationer runt om i Sverige i går. Enligt tidningarna deltog tiotusentals demonstranter vars gemensamma bevekelsegrund var ett politiskt motstånd mot den "nya" socialförsäkringen (som för övrigt inte är särskilt ny längre).

I demonstrationstågen blandades diverse representanter från de rödgröna partierna med företrädare från nätverk och opinionsbildare som Resurs.

Initiativtagare till uppropet är emellertid Sveriges Kristna Råd. En organisation som i vanliga fall inte kan/vill komma överens om nästan någonting.

I just det här fallet har de dock, tillsammans med beredvilliga debattörer som inte drar sig för att blanda sitt politiska engagemang med sin kristna tro, valt att gå till storm mot regeringens socialförsäkringspolitik.

Man kräver visserligen ingenting särskilt, annat än att ingen människa ska behöva fara illa vill säga. Något som säkerligen kan förklaras av att de på så sätt tror att de inte tar politisk ställning utan bara uttalar sig mot "orättvisorna".

Att det finns gott om individer inom uppropet som inte drar sig för att försöka vinna partipolitiska poänger är dock uppenbart.

Individer som i vanliga fall förfasas över hur den kristna "högern" i Sverige och USA blandar samman politik och religion. Att de mer än gärna gör det själva när de tycker att de har rätt tycks dock inte vara ett problem av samma magnitud.

Det tråkiga är att Sveriges Kristna Råd i sammanhanget blir, om inte en nyttig idiot så åtminstone en naiv samarbetspartner.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, Exp, AB1, AB2, GP, D, KT.
DE, ML, CS.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialförsäkringar, välfärd.

Naivt att hoppas på borgfred

Det är ändå något charmigt med aningslösa människor, det får man ge dem. Ibland kan jag önska att jag fortfarande såg på världen med samma naiva ögon som biskopen i Linköpings stift gör.

Inte så att hans ansats inte är vällovlig. Det är den. Han har dock missat en väsentlig sak. Riksdagens politiska partier har nämligen den syn på människan som biskopen efterfrågar. Det är ingen som ifrågasätter människovärdet i dagens socialförsäkringsdebatt.

Motsättningarna handlar om hur man bäst tar till vara människors inneboende förmåga samt hur tidsgränser inom socialförsäkringssystemet ska vara utformade (för att nämna några skiljelinjer).

Att lägga dessa åt sidan är inte så enkelt. Särskilt inte som oppositionen vägrar att inse att de förändringar som gjordes under förra mandatperioden var nödvändiga för att laga ett trasigt system som lämnade/höll människor utanför.

Det kanske kan bli borgfred i frågan nån gång i framtiden men jag tror inte att vi är där än. När den parlamentariska socialförsäkringsutredningen är klar kanske det finns en annan samsyn. Det återstår att se.

DN.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Dagens länkar (från Konservativa tankar)

DN-ledare om varför utvecklingen av den svenska sjukförsäkringen inte får gå bakåt.

Maciej Zaremba om en skrämmande hantering av en svensk skola.

Henrik L Barvå om varför vi har Thatcher och Reagan att tacka... ja, för det mesta.

Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, länkar, bloggar, usa, socialförsäkringar, skola.

Att vara sjukskriven påverkar din ekonomi

Att 64 procent av respondenterna i TCO:s undersökning (det står om den i DN:s pappersversion, ej på nätet) inte tror att de kommer få adekvat hjälp och behandling via sjukförsäkringen är ett problem (även om det säger mer om förväntningar än hur det faktiskt ser ut).

Att 61 procent inte tror att de kommer kunna upprätthålla samma ekonomiska standard vid sjukdom är det inte. Det ligger nämligen i sakens natur att den ekonomiska standarden blir lägre om man får ut mindre pengar än i vanliga fall.

Ska man vara krass så är de ca 30 procent som inte tror att deras ekonomi kommer att förändras ett större problem, i alla fall på individnivå. För dem riskerar chocken att bli desto större.

Jag tror dock att de flesta, från höger till vänster, inser att ersättningsnivåer i paritet med ens inkomst kommer försvåra återinträdet på arbetsmarknaden. Det måste således finnas en ekonomisk skillnad mellan att jobba och att inte göra det.

SvD, TB.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukskrivningar, socialförsäkringar.

Tidig(are) morgon

Sitter just nu på ett tidigare tåg än vad jag vanligtvis brukar åka med. Är på väg till Timbro för att lyssna på ett seminarium om varför vi har socialförsäkringar. Ska bli mycket spännande.

Jag gissar på att evenemanget kommer att sändas och sedan ligga på nätet. Patrik Hesselius kommer att delta så det kommer med stor sannolikhet vara värt att kolla in.

- Posted using BlogPress from my iPhone

En socialförsäkring som fungerar

I dagens osignerade ledare i DN (jag gissar dock på att det är Hanne som skrivit) kan man läsa följande:

Enskilda har tveklöst tagit skada av det nya regelverket. Men det ska inte ses som ett bevis för att de nya reglerna skapar ohälsa, utan att de gamla tenderade att permanenta dem.

Detta är det huvudspår som regeringen inför sin prövning av reformen måste hålla i huvudet. Det är riktigt att nästan hälften av dem som går över i arbetslivsintroduktion återvänder till sjukförsäkringen. Men det ska jämföras med hur det var förr när så gott som alla långtidssjukskrivna snubblade över i förtidspension.

Jag tycker att citatet på ett jättebra sätt sammanfattar de stora fördelarna med den socialförsäkringsreform som regeringen genomförde under förra mandatperioden. Absolut, det har varit svårt för vissa av de personer som befunnit sig i sjukförsäkringen länge. Kan kan inte förnekas.

Många har dock fått hjälp tillbaka, något som näst intill var omöjligt i det gamla systemet. Där fick folk regelmässigt sjukersättning (förtidspensionering) för att sedan glömmas bort. Jag har svårt att förstå hur någon kan längta tillbaka till det.

Den enda tråkiga med DN:s ledare är att den inte är villig att titta på de förändringar som Holland gjort i sitt system. Där har man något som liknar en socialförsäkringspeng som följer med individen. Den kan sedan välja vilket försäkringsbolag som bäst tillvaratar de intressen man har.

Jag tycker att det är något som vi borde titta på här också. Förhoppningsvis så gör den parlamentariska socialförsäkringsutredningen det. Jag tror dock inte att socialdemokraterna någonsin kommer gå med på en sådan lösning, men man kan alltid hoppas.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukskrivningar, socialförsäkringar.

Sjukvården och socialförsäkringarna

Hanne Kjöller skriver i dag om vad som nog är att betrakta som hennes favoritämne, svensk sjukvård.

Precis som på alla andra områden så är det svårt att mäta vad man bör uppnå för att en tjänst ska anses vara av god kvalitet. Innan mätsystem sätter sig är det därför enkelt att börja med att mäta sådant som är lätt att se, till exempel vårdbesök. Nu har det visat sig väldigt framgångsrikt och fler kommer fram till den vård de behöver.

Det är dock viktigt att fortsätta att utveckla mätinstrumenten och precis som Hanne skriver så tror jag att man ska försöka fokusera på dem som behöver tyngre och mer avancerad vård, det är nämligen dem som vården främst ska vara till för.

Förebyggande hälsoarbete ligger till stor del på den enskilda individen, och enklare åkommor behöver man faktiskt sällan uppsöka läkare för. Ofta räcker det med att ringa vårdupplysningen eller gå till ett apotek.

Om vi vill kunna erbjuda den bästa vården till dem som bäst behöver den som måste vi lära oss att fokusera våra insatser, samt även skapa ett samhälle där människor i större utsträckning arbetar. Det är därför glädjande att se att allt fler svenskar kan tänka sig att fortsätta att jobba efter 65. Svensk ekonomi behöver det och på individnivå tror jag att det är jätteviktigt att man fortsätter vara aktiv och en del av en arbetsgemenskap.

Ett faktum som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson också är medveten om. I hans fall handlar det dock om att människor ska få känna sig delaktiga under den tid som normalt är att betrakta som den yrkesverksamma delen av livet.

Och då var vi tillbaka till vården av dem som verkligen behöver den. Låt sjukvården fokusera på dem som verkligen behöver sjukvård, omsorg och rehabilitering. Och låt individen själv (kanske tillsammans med företagshälsovård och liknande) ta ansvar för hälsofrämjande insatser.

Tidningar: DN1, DN2, DN3, DI, SVD1, SVD2, Exp, AB.
Bloggar: F&J, Kaela, Kent Persson.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukskrivningar, sjukvård, politik, socialförsäkringar, Ulf Kristersson.

Socialförsäkringsspelet

På DN-debatt i dag så försöker de rödgröna (som tydligen inte gett upp allt samarbete ändå) locka till sig borgerliga riksdagsröster för ett par förändringar i sjukförsäkringsreglerna. Att det är några av de mest grundläggande reglerna i rehabkedjan de vill förändra borgar dock för att deras försök inte kommer bli särskilt lyckosamt. Flera socialdemokrater verkar dock hysa visst hopp för att manövern ska lyckas.

Jag föreslår i stället att skribenterna i dagens DN läser Den hälsosamme ekonomisten för en mer rimlig approach till vad som faktiskt kan förändras inom socialförsäkringssystemet.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukskrivningar, socialförsäkringar, socialdemokraterna, rödgröna, politik,

Det stora sveket...

...är inte att Försäkringskassan, i dag 2010 frågar Linda eller andra personer som befinner sig i hennes sits, om de kan bidra på arbetsmarknaden.

Det stora sveket är att de inte frågat tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialförsäkringar, val2010

Samma möjlighet till vård för alla

Per Gudmundson skriver i dagens SvD om Sverige och fördelningen av vård. Som jag har skrivit tidigare så var vården mer omjämlikt fördelad under föregående mandatperiod, trots det så fortsätter de rödgröna att vara mot vårdval, och då särskilt Vårdval Stockholm. Att fler får vård och att köerna är kortare nu verkar inte spela någon roll för den egna uppfattningen.

Inte helt oväntat så väljer socialdemokraten Peter Andersson att medvetet feltolka Gudmundson, som inte på något viss förespråkar fler privata försäkringar. Han konstaterar snarare helt krasst att Johnny Munkhammamar kanske inte hade klarat sig utan en privat sjukvårdförsäkring. Och det visar bara på hur dåligt den svenska sjukvården faktiskt kan fungera. Har man goda inkomster och kontaktnät så är det enklare att få vård, motsatt till vad vänsterpartierna vill ska vara fallet.

Att referera till det holländska systemet är inte heller att argumentera för privata sjukvårdsförsäkringar på det sätt som Peter Andersson tänker sig. I Holland har man nämligen en statlig sjukförsäkringspeng som man bestämmer fritt över själv. Det är således fortfarande staten som betalar.

Läs även andra bloggares åsikter om val2010, socialdemokraterna, socialförsäkringar, vård,

Regeringen fick rätt: Utanförskapet har minskat

Trots utsagor från oppositionen om att allt skulle vara nattsvart, ekonomin på väg åt fel håll och arbetslösheten i topp... så lyckas ändå regeringen, under pågående ekonomisk världskris, att sänka utanförskapet i Sverige.

Något fler får socialbidrag just nu men det är vanligt i ekonomisk nedgång (men tittar man på till exempel Stockholm så är faktiskt andelen stockholmare som lever på socialbidrag just nu rekordlågt). I övrigt så lever nu färre personer i Sverige på ersättning från sjuk- och/eller arbetslöshetsförsäkringarna i förhållande till 2006.

Kontentan = Utanförskapet har minskat!

God natt