(S) - Ett (o)enat parti mot valfrihet

Efter fem dagars intensivt kongressande torde många socialdemokrater vakna upp lätt utslitna i dag. Långa dagar och långa debatter gör även den mest härdade partiräven trött. Den stora frågan i mångas huvud i dag handlar dock säkert om de beslut som fattades under helgen; vad innebär de egentligen?

Klart är att partiledning är nöjd för att man lyckats kompromissa bort de allt värsta av vänsterflygelns idéer och förslag. Vad som är mer oklart är hur dessa kompromisser sedan ska tolkas när, och om, de ska omsättas i praktiken.

Att socialdemokraterna har bestämt sig för att lokala politiker ska ha mer makt, och kommun- och landstingsinvånare mindre, står klart. Politiker ska, enligt S-kongressens beslut, ges rätt att stänga ute vissa typer av företag vid upphandlingar samt neka friskolor att etablera sig.

Om det här är definitiva veton råder det dock olika meningar om. Enligt partiledningen är det inte det men visa mig den kommunala vänstersosse som inte vill ha mer makt över hur och vad människor väljer. Skulle Socialdemokraterna vinna nästa val och göra verklighet av sina kongressbeslut kan vi räkna med att valfriheten inskränks på fler än ett område.

Ett sådant område är föräldraförsäkringen. Löfven säger sig vara oroad över det ojämna uttaget av föräldradagar och att kraftiga åtgärder måste sättas in för att komma till rätta med det som upplevs som ett problem. Till att börja med ska fler månader vikas åt respektive förälder men på sikt anser Socialdemokraterna att föräldraförsäkringen bör delas i tre lika stora delar.

Att gå in och bestämma över människors vardag är således inget som man har betänkligheter kring i dagens socialdemokrati. Partistyrelsen har försökt att streta emot i vissa delar men merparten av dem som är aktiva i partiet runt om i landet verkar vilja ha mer. Mer makt och mer inflytande, på bekostnad av enskilda familjer och individer.

Kom ihåg det i september nästa år. Och läs Maria Wetterstrands sakliga och bra inlägg i frågan om vinst i välfärdssektorn.

DN, DN, SvD, SvD, SvD.

Att se människor som klassrepresentanter

På DN-debatt i dag oroar sig två socialdemokrater över något de kallar för "politikens dubbelagenter" (det verkar dock främst vara en reklamartikel för senaste numret av tidningen Tiden). Udden är främst riktad mot personer inom socialdemokratin (som författarna verkar ansa inte är att betrakta som riktiga socialdemokrater efter som de inte längre är heltidsengagerade i rörelsen) men alla de som rör sig mellan politik och näringsliv får sig en känga.

Artikeln dras med ett ganska stort antal märkligheter. Till att börja med verkar författarna anse att "en verkligt livaktig demokrati" måste baseras på "politiska intressekonflikter". Vilket så klart inte stämmer. Även om alla är överens så är det fortfarande en demokrati om beslutsfattandet i våra parlamentariska församlingar baseras på allmänna val. Demokrati bygger inte på "klass mot klass" utan är en styrelseform för bestämmande i gemensamma frågor.

För det andra så är synen på "politiska dubbelgångare" tämligen närsynt. I den svenska arbetarrörelsen har nämligen de politiska dubbelgångarna varit helt institutionaliserade i det socialdemokratiska partiet i form av facklig-politisk samverkan och intern korporatism.

Ett förhållningssätt som baseras på en syn att människor aldrig verkar vara någon annat än företrädare för mer eller mindre definierade grupper. Grupper som dessutom förväntas ha vissa önskemål och som därmed får dem representerade i det interna arbetet (och även i det offentliga eftersom Sverige var ett tämligen långt gånget korporativt samhälle under lång tid).

Det är den här synen som gör att herrarna Suhonen och Antman Debels verkar anse att socialdemokrater blir politiska dubbelgångare om de jobbar för "näringslivet". I alla fall om de gör det i andra roller än som arbetare. Det stämmer nämligen inte överens med de klassintressen som de förväntas ha i egenskap av att vara företrädare för arbetarrörelsen.

Resonemanget verkar vara som följer; som fackföreningsföreträdare (eller som aktiv i annat till arbetarrörelsen knutet särintresse) får man gärna engagera sig inom socialdemokratin, eftersom man då företräder rätt intressen. Det går dock inte jobba för näringslivet och samtidigt vara engagerad för då företräder man per automatik motståndarparten.

Att se människor endast som representanter för påstådda klassintressen är dock att reducera dem till kollektiva enheter utan egen vilja. Något som jag tror att få utanför Suhonen och Antman Debels snäva krets vill göra.

Men i klasskampens intresse är tydligen alla medel tillåta, och enskilda individer står bara i vägen.

Fler reaktioner på debattartikeln: Eva Cooper, Widar Andersson.

Hur starkt blev samhället egentligen?

På dagens DN-debatt drömmer Göran Greider och Stefan Edman om en miljöinriktad efterföljare till Tage Erlanders gamla tanke om "det starka samhället".

Man kan säga att Greider och Edman saknar en röd tråd från dagens Socialdemokrater. En röd tråd som de menar bör gå från folkhemstanken, via det starka samhället till en uppdaterad version av Göran Perssons "gröna folkhem".

Orsaken med omtanken om det Socialdemokratiska partiet sägs vara att det behöver något som återigen lockar nya väljargrupper. Helt enkelt en story som folk kan ta till sig.

Som jag ser det gör dock herrarna Greider och Edman en felaktig analys av läget, särskilt gällande drömmen om det starka samhället. Det svenska samhället blev nämligen inte starkt av socialdemokraternas politik under Erlanders tid. Staten blev det, men inte samhället i en vidare mening.

Befolkningen i Sverige, samt civilsamhället som merparten av oss verkar i, blev satta på undantag under den här tiden. Allt för många lever därför fortfarande ur hand i mun utan sparande eller buffert.

Skattesystemet, bidragssystemen, pensionssystemet. Alla utformades de under efterkrigstiden för att individer skulle ha så lite inflytande som möjligt, vilket i sin tur gjorde de flesta beroende av det offentligas goda vilja.

Det kallar inte jag ett starkt samhälle. Det kallar jag ett svagt samhälle. Vad som behövs är därför inte primärt Greider och Edmans drömmar om det gröna folkhemmet 2.0.

Vad som behövs är i stället mer av den sparandelinje som Annie Lööf förfäktar. Endast genom att återge medborgarna den ekonomiska makten över deras liv kan vi få ett starkt samhälle.

Självständiga och ansvarstagande medborgare skapas inte uppifrån. Tvärtom, de skapas nedifrån. Inte heller framgångsrik miljöpolitik skapas uppifrån genom statliga påbud eller investeringsfonder. Även den skapas nedifrån genom att ett starkt samhälle med fria medborgare som agerar tillsammans.

Kulturvänstern som inte fanns

Kulturvänster. Smaka på ordet. De flesta har en föreställning om vilka som avses om man säger det. Många kan till och med nämna någon som man tycker tillhör gruppen.

Ingen verkar dock vilja tillhöra kulturvänstern. Alla fäktar med armarna så fort den kommer på tal.

"Jag önskar att jag hade en kulturvänster att frigöra mig från, revoltera mot" skriver Alakoski i Aftonbladet.

"Jag förnekar inte att det finns människor med stor makt som har hjärtat till vänster. Jag kan bara inte se exakt var deras dominans märks, eller var den förändrar livet för folk i allmänhet" skriver Malin Ullgren i DN.

Makten finns alltid någon annanstans. Aldrig där "vi" är verkar de hävda. Som om deras plattformar inget är värda. Trots att de båda skriver i Sveriges största tidningar.

Det är ungefär samma förhållningssätt som Socialdemokraterna alltid har haft. Trots långvarigt maktinnehav har makten, på något mystiskt sätt, alltid varit utom räckhåll.

Trots mångårig prenumeration till riksdagsplatser och statsrådsposter har företrädare inom socialdemokratin ändå refererat till sig själva som "arbetargrabbar" etc.

Juholt är bara en i mängden av socialdemokratiska företrädare som vägrar se sig själva som tillhörandes den makt de säger sig kritisera.

Om förhållningssättet beror på mindervärdeskomplex eller att man helt enkelt är oförmögen att se sin roll låter jag vara osagt.

Klart är i alla fall att ingen verkar vilja tillhöra kulturvänstern. Trots att det är deras pjäser som spelas på teatrarna, deras installationer som visas i konsthallarna och deras texter som publiceras på kultursidorna.

Axess, Axess, DN.

Sossarnas Rick Perry

Ja, vad ska man säga? Kaos och kalabalik är väl bara förnamnet.

Socialdemokraterna står åter utan partiordförande och statsministerkandidat och läget måste kännas minst sagt uppgivet för många.

Och trots att Juholt faktiskt tar på sig någon form av eget ansvar i hans intervju med Östran (SvD, DN, Exp) så kan jag inte låta bli att känna att han faktiskt inte förstår varför väljarna inte har förtroende för honom.

Jag hoppas därför att Juholt, och alla som försöker hävda att det är medias fel att han tvingas avgå, läser Hanne Kjöllers ledare i dag.

Att Juholt är opassande som ledare för ett parti, och än mindre för ett land, torde vara uppenbart för de flesta. De som inte ser det förringar vikten av personligt ansvar och ledarskap.

För att förhindra liknande problem framöver kanske Socialdemokraterna borde ta efter det amerikanska primärvalssystemet, vilket Roland Poirier Martinsson föreslagit.

Hade man gjort det när man hade tid hade man nämligen upptäckt att Juholt var Socialdemokraternas svar på Republikanernas Rick Perry. Det vill säga han som säger "oops" i talarstolen för att han inte minns sina egna politiska förslag. I en sådan process hade Juholt aldrig klarat sig.

Och jag förstår att man tycker att man har ont om tid nu, man att likt SSU hävda att det inte finns tid för en öppen process känns mer än lovligt dumt. Ungefär som att man vill försätta sig i samma situation igen. Vilket jag ändå förutsätter att man faktiskt inte vill.

Hur vägen framåt ser ut får vi nog inte veta förrän på fredag då partistyrelsen ska sammanträda. Räkna dock med att tidningarna kommer fyllas av spekulationer hela veckan fram till dess.

Uppdatering 09:17

Enligt media kommer det komma besked om vägen framåt redan i dag.

Uppdatering 16:30

Nu verkar det igen som att besked om framtiden inte kommer förrän i slutet av veckan.

Greider som biolog

Göran Greider är för rolig. Till att börja med hävdar han att Sverige nu ser slutet på en 30-årig nyliberal era. Det är dock oklart vad det exakt är som är nyliberalt med världens näst högsta skatter, statliga monopol och världens mest omfattande välfärdsstat.

För det andra så kallar han sig själv (och sina gelikar) för "förnyare". Trots att han vill vrida klockan tillbaka till 60-talet (när Domus var Domus får man väl anta).

Roligast är dock hans försök till att akademisera sina ståndpunkter. Han gör det bland annat genom att skriva om Frans de Waals primatforskning och Greider kan näst intill triumferande konstatera att människan som art har överlevt genom att samarbeta.

Han skriver:

Jag ser en del märkliga tecken i tiden. Jag nämnde nyss uttrycket den själviska genen. På senare år har något skett till och med på det området. Man skulle kunna säga att den solidariska genen har siktats inom biologin. Läs Frans de Waals Empatins tidsålder. de Waal är en av världens ledande primatforskare. Han studerar framför allt schimpanser men eftersom de är så lika oss kan han dra slutsatser också om vad människan är för slags varelse.

”Girighet är bra. Girighet är rätt. Girighet fungerar. Girighet fångar själva den evolutionära andan” – så uttryckte sig börsspekulanten Gordon Gekko i filmen Wall Street. I det citatet tar Frans de Waal avstamp och menar att det är en totalt missvisande bild av vad forskningen i dag har att säga om evolutionen och människan.

Han ser i stället människan som en genuint samarbetande och empatisk varelse, det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen. Det utesluter inte att hon också kan vara aggressiv, de Waal är inte naiv och har sett sina schimpanser anfalla varandra. Men hans världsbild får ljusa, optimistiska drag: Människan har överlevt genom att samarbeta!

Och att det är så är så klart självklart. Och jag har aldrig hört någon påstå något annat.

Vad Greider inte verkar tänka på är att den historiskt mest vanliga formen för mänsklig organisering är familjen (och eventuellt en utvidgad variant av densamme (by, församling etc)).

Den välfärdsstat som Greider drömmer om kan knappast ses som en naturligt uppkommen organisering. Det är en politiskt skapad organisering. Framtvingad genom indrivandet av skatter som genom vidare fördelning delats ut inom ett kollektiv som är långt mycket mer omfattande än människans naturliga organisationsform.

Så frågan är vad Greider egentligen vill. Vill han organisera människor i naturliga gemenskaper? Eller drömmer han om ett samhälle där omfördelningen är total?

Jag tror tyvärr att det är det sistnämnda som är Greiders drömsamhälle.

(Och nej. Mitt drömsamhälle är inte ett klansamhälle där var och en endast är utelämnad till sig själv och sin egen familj. Jag är i stället övertygad om att människan både kan, och bör, organisera sig i större samhällen än så. Men, jag tror också att de allra flesta människor är fullt kapabla att ta ansvar för sig själva och sina nära och kära, utan att pengarna går via omfattande offentliga transfereringssystem först).

Förändringens LO

51 procent av LO:s medlemmar röstade på Socialdemokraterna i valet 2010 (skriver DN i dag men jag hittar inte artikeln på nätet). En troligtvis historiskt låg siffra för det förbund som en gång i tiden grundade det Socialdemokratiska Arbetarepartiet.

Trenden har dock varit tydlig under ett antal val. Allt färre ser sitt fackmedlemskap som ett partipolitiskt ställningstagande. Ett faktum som akademikerförbunden insett och anpassat sig till. Och kanske kan det vara en förändring på väg även inom LO.

LO ska snart välja ny ordförande efter Wanja Lundby-Wedin. De båda toppkandidaterna som vill ta över signalerar nu att ett självständigare LO kan vara nödvändigt för att tillvarata medlemmarnas intressen.

Banden till SAP kommer så klart inte klippas helt. Men ju längre tid Socialdemokraterna befinner sig i opposition på riksplanet, desto mindre intressant blir de som koalitionspartner för LO. Det är den krassa verklighet som LO-ledningens måste anpassa sig till.

Tiden är förbi då det enda LO-kollektivet ville ha var centrala förhandlingar för medlemmarnas löner. Dagens LO-arbetare vill ha inflytande i sin vardag, makt över sin tid och förhandla om lönen på egen hand. Detta måste LO-ledningen anpassa sig till. Annars kommer man bli helt ointressant för gemene man.

Ett LO som inte bryr sig om gemene man kan visserligen leda till att de som blir kvar som medlemmar är den hårda kärnan av ideologiskt rätttrogna. Och då är ju inte banden till Socialdemokraterna något problem.

Men så länge hälften av LO-medlemmarna röstar på någonting annat är Sossarna så kan partianknytningen bli en black om foten för förbundet. Och det tror inte jag att de har råd att riskera.

Uppdatering: Via Eric i kommentatorsfältet fick jag en länk till Handels hemsida där de skriver att de önskar vara mer självständiga. Lovvärt!

SvD.

Alla jobb behövs

Frågan om hur man skapar en arbetsmarknad för personer utan särskilda yrkeskvalifikationer är en hård nöt att knäcka. Dagens arbetsmarknad ställer allt högre krav på utbildning och erfarenhet, vilket gör det svårt för personer som inte kan uppvisa detta.

Särskilt svårt är det för personer som kommer till Sverige utan att kunna språket, och kanske är helt utan utbildning.

Ett liknande problem finns inom gruppen personer med funktionshinder. En allt mer strömlinjeformad arbetsmarknad gör det svårt för dem som inte är högpresterande att passa in.

Historiskt sätt så har Socialdemokraternas linje kring frågan varit att å ena sidan tala varmt om utsatta grupper, och å andra sidan, tillsammans med facket, undanröja alla möjligheter till arbete för grupperna i fråga.

Solidarisk lönepolitik, kombinerat med höga skatter och ett förakt för tjänstesektorn, har gjort det allt svårare att komma in på den svenska arbetsmarknaden.

Som tur är så har vi en regering som försöker göra någonting åt det. Fredrik Reinfeldt säger i dagens DN:

Jag för en strid med Socialdemokraterna om att alla jobb behövs. Jag försöker hålla liv i och förstärka en servicebaserad ekonomi som ger jobb även till dem med dålig utbildningsbakgrund. Därför har vi rut och rot och sänkt restaurangmoms. Men Håkan Juholt vill bekämpa allt. Han fnyser, angriper, tar ner. Min stillsamma fråga till honom är: Var finns den arbetsmarknad som fungerar för dem från Afghanistan och Somalia och alla obehöriga till gymnasiet? Alternativet är stora förtidspensioneringar. Det som Göran Persson höll på med.

Kanske, kanske kan vi på sikt skapa en arbetsmarknad där alla får plats. Det är i alla fall målsättningen.

Nyheter: DN, GP.

You(holt) have been found wanting

Alla partiledare granskas; de vägs på våg och visar sig ibland väga för lätt. - Tommy Möller på DN-debatt

Ett mycket passade ordval av min gamla lärare från statsvetenskap A. För ibland undrar jag om inte Socialdemokraternas partifunktionärer och förtroendevalda tänker att Håkan Juholt påminner en del om William i nedanstående scen ur filmen A knight's tale.

Det kan hur som helst inte vara lätt att varje dag undra vilka grodor som ska hoppa ur munnen på partiledaren. Eller stå vid sidan av och se honom ta (medial) smäll efter (medial) smäll.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=JAjV47wKjh8[/youtube]

"You have been weighed, you have been measured and you have been found wanting."

Nyheter: AB.

Bloggar: Persson, Böhlmark, Antonsson.

Bidrag, stöd och lotter

Sedan partistödet infördes i Sverige har våra svenska partier blivit nästan helt beroende av de stöd som betalas ut via stat, kommuner och landsting. Medlemsavgifter täcker endast en bråkdel av de kostnader som ett riksdagsparti har.

Partistödet anses allmänt skapa oberoende partier som därmed inte är hänvisade till en godtycklig marknad av oberäkneliga medlemmar eller till utomstående finansiärer.

Som i alla andra fall går det dock att ifrågasätta det sunda i att vara helt beroende av det offentliga. Det är inte nyttigt på individnivå och torde inte heller vara det på organisationsnivå.

Det här vet våra svenska partier om och man har lite olika tillvägagångssätt för att inte vara helt utelämnade till det offentligas goda vilja. Centern hade sina tidningar (som numera har förvandlats till en stor förmögenhet), Socialdemokraterna sitt lotteri och Moderaterna sina insamlingar.

De pengar som partierna har fått in på ovanstående verksamheter har redovisats i respektive partis årsredovisningar. Vänsterpartierna har dock haft synpunkter på att Moderaterna inte har redovisat vilka enskilda individer som skänkt pengar till partiet.

Nu verkar det emellertid som att partiledningen öppnat upp för en översyn av den ståndpunkten. Något som jag kan tycka är olyckligt.

Ingen kräver att partierna ska redovisa vilka enskilda individer som är medlemmar i respektive parti. Då borde man följaktligen inte heller behöva redovisa vilka enskilda individer som skänker pengar. Det handlar om föreningsfrihet.

För jag har inga problem med att Sossarna har sitt lotteri (även om det känns som en lite lustig kvarleva från en tid då Bellman krängde statliga lotter). Jag har heller inga problem med att Centern förvaltade sina tidningskoncerner på ett för dem positivt sätt. Så länge eventuella intäkter redovisas på ett eller annat sätt borde det vara en icke-fråga.

Då torde diskrepansen inom LO-förbunden i fråga om bidrag till Socialdemokraterna vara ett större (internt) problem. Skiljelinjen i den frågan torde stå mellan å ena sidan passiva medlemmar som är medlemmar i facket för att de vill ha en försäkringar snarare än "arbetarkamp" och å andra sidan förtroendevalda fackliga aktivister som lever för facklig-politisk samverkan.

Det här är, precis som systemets försvarare brukar hävda, en intern fråga. Jag har dock svårt att se hur LO ska kunna fortsätta legitimera förfarandet när en allt större andel av medlemmarna röstar borgerligt.

Fast det är klart. De som röstar borgerligt blir aldrig ombudsmän eller förtroendevalda. Vilket så klart är praktiskt. Då kan man nämligen hänvisa till diverse LO-kongressbeslut (som fattats av människor som ofta har uppdrag för Socialdemokraterna samtidigt som de är LO-aktiva) även i fortsättningen.

Nyheter: DN, DN, Exp, GP, SvD, SvD.

Bloggar: Persson, Lundbäck, Santesson.

Vad har Juholt emot familjen?

Men i Sverige ökar idag beroendet. Det fria valet minskas. Äldre blir beroende av sina barn för att få en värdig ålderdom. Barn blir beroende av sina föräldrar för att få en ordentlig utbildning. På punkt efter punkt får människor söka egna lösningar där politiken har avsagt sig ansvaret. - Håkan Juholt

I Håkan Juholts värld är tydligen det värsta som kan hända en människa att den blir beroende av sin familj. Och åtgärden för att motverka ett sådant beroende stavas mer politik.

Det här med valfrihet och egenmakt är uppenbarligen ingen stor grej för Juholt.

SvD.

Ett parti för (s)ärintressen

Det vore synd att säga att Håkan Juholt gör sitt bästa för att odla myten om Socialdemokraterna som ett brett folkrörelseparti. När Juholts turné gjorde anhalt hos Kommunal i Norrköping konstaterade han nämligen att Kommunal kommer få äran att skriva Socialdemokraternas proposition om rätt till heltid om (S) vinner valet 2014.

Tydligare än så kan knappast Socialdemokraternas historiska beroende av, och samarbete med, organiserade intressen snarare än av medlemmar uttryckas. Ett förfarande och förhållningssätt som kanske inte spelar så stor roll för ett parti som befinner sig i opposition.

Att deklarera att man tänker fortsätta gå särintressens ärenden även i regeringsställning är emellertid någonting helt annat. Det går dock inte säga annat än att Juholt är ärlig med sina intentioner. Det är troligtvis bara hans sätt att drömma om fornstora dar.

Nyheter: Folkbladet.

Bloggar: Almega, Böhlmark, Andersson.

Socialdemokratisk lag och moral

Lag och moral behöver inte med nödvändighet överensstämma. Mona Sahlin fick avgå som minister med anledning av moraliska skäl eftersom hon formellt sätt inte hade gjort något brottsligt. Samma sak gällde för Laila Freivalds.

Freivalds felande, i det Socialdemokratiska partiets ögon, handlade om en fullt laglig bostadsaffär. Förtroendet för hennes agerande försvann dock i och med att affären uppdagades.

Mårten Schultz skriver i dag om den något märkliga "juridifieringen" av stormen kring Håkan Juholt. I Juholts fall använde nämligen SAP:S verkställande utskott avsaknaden av åtal som ett argument för att låta honom fortsätta vara partiledare. De moraliska betänkligheterna verkar vara som bortblåsta när det gäller Håkan Juholt.

Jag tror dock inte att man ska dra så fullt stora växlar som Mårten Schultz på det hela. I ett annat läge (om Juholt varit minister i en socialdemokratisk regering till exempel) så hade han troligtvis rykt direkt. Nu handlade emellertid det verkställande utskottets överväganden om så mycket mer än framtiden för en socialdemokratisk dussinminister.

Partiet hade troligtvis inte orkat med en ny uppslitande partiorförandevalsprocess. Därför blir avsaknaden av åtal ett tacksamt argument att använda sig av för att slippa. Att S-märkta PR-konsulter sen går ut och försöker reducera hela debaclet kring Juholt till att endast handla om hyresersättning tycker jag pekar på att man inser att det egentligen handlade om så mycket mer.

Likt fallet Mona Sahlin (vars Tobleroneaffär handlade om väldigt mycket mer än en Toblerone) försöker man nu släta över och gå vidare. Det faktum att Juholt sitter kvar kommer dock göra det svårt för alla, inblandade som väljare, att glömma.

SvD.

Ett parti som tiden sprang ifrån

I dag känns det svårt att skriva om någonting annat än Håkan Juholt och det Socialdemokratiska partiet. Efter vad som får antas vara mycket diskussion i partiets verkställande utskott valde man att låta Juholt sitta kvar som partiordförande. Visserligen stukad och sargad, men alternativet är troligtvis bättre än att påbörja en ny process för att utse en ny partiordförande.

Kvar står dock Socialdemokraterna med en partiordförande som för alltid kommer vara ihågkommen som killen som inte riktigt hade koll. Som killen som inte kunde reglerna (eller brydde sig om att ta reda på dem). Som killen som gjorde bort sig inför hela det svenska folket.

Så även om jag inte hade blivit förvånad över en eventuell avgång, så kan jag inte låta bli att vara lite tacksam över att Juholt sitter kvar. Inte det att det inte skulle finnas några politiska kvaliteter hos karln. Han gjorde bra ifrån sig i partiledardebatten i veckan. Han kommer dock inte kunna öppna munnen utan att de som lyssnar tänker på den senaste veckans debacle.

Inte heller tror jag att Socialdemokraternas inre liv har stärkts av händelserna som utspelats kring Juholt. Falangstrider har kommit upp till ytan och man har försökt spela ut varandra  genom pressen. Kanske är det så att tiden i opposition faktiskt har försvagat det Socialdemokratiska partiet mer än vad en första anblick ger vid handen?

Tobias Harding skriver på sin blogg:

Vad vi ser är partiernas - och i synnerhet ungdomsförbundens - kris. Det svenska civila samhället lever vidare och många organisationer frodas. Däremot är partiernas kris allvarligare för SAP, av det enkla skälet att SAP är det parti som i störst grad har förkroppsligat det Sverige och de organisationsformer som nu håller på att överges. I ett samhälle där människorna i mindre utsträckning än tidigare är lojala mot samhällsklasser och hierarkiskt uppbyggda organisationer är SAP det etablerade parti som är sämst anpassat.

Johan Ingerö har inne på samma spår i dagens SvD:

Maktens ramverk, snarare än ideologisk samhörighet, enade de ofta disparata grenarna av partiet. Detta är den historiska bakgrund som gör att Pär Nuder och Göran Greider har kunnat dela partibeteckning, trots betydande ideologiska skillnader.

Men nu skriver vi 2011, och socialdemokratin har i fem års tid levt utan regerandets ramverk. LO-förbunden har tappat såväl medlemmar som makt. Och det var mitt i denna nedåtgående kurva som Håkan Juholt, mot alla odds och möjligen även mot bättre vetande, valdes till partiordförande.

Så länge som man suttit vid makten har det varit möjligt att hålla ihop partiet. De flesta falanger har fått något (anställning, reformer etc) och på så sätt hållit sig lugna utåt. Resten har man haft en intern debatt kring, alternativt demonstrerat om på första maj.

När avståndet till maktens korridorer ökat har de interna spänningarna gjort detsamma. Man är oense om inriktning, man är oense om partiledare och man är oense om strategi. Och man visar det öppet på ett sätt som vi aldrig har sett tidigare.

Kanske kan därför "Juholtgate" visa sig vara så mycket mer betydelsefull än bara frågan om Juholts partiledarskap. Kanske är det början (eller snarare en mera öppen fortsättning) på interna stridigheter som alltid funnits men som aldrig synts.

Kanske är det början på en socialdemokrati med allt mindre betydelse i svensk politik. Klart är i alla fall att partiet (troligtvis) kommer möta nästa val med en allvarligt skadad partiledare. Och när de förlorar 2014. Ja, då kan nog hela helvetet bryta lös.

Nyheter: AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN,DN, Exp, Exp, Exp, SR,

SvD, SvD, SVD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SVT, SvD, SvD.

Bloggar: Axess, Kärrholm, Magnusson, Böhlmark (som jag stulit nyhetslänkarna från), Antonsson, Pettersson, Persson.

Det går... inte så bra nu Håkan

Odds brukar ofta vara bättre mätare av en allmän stämning eller en åsikt/förhoppning än vad opinionsundersökningar och liknande är. Att oddsen för Håkan Juholts avgång nu sjunker borde därför stämma till eftertanke i S-toppen.

Om den nya uppgiften om att Håkans assistent redan i augusti varnade Håkan för att han antagligen gjorde fel i fråga om hyresersättningen så kommer det bli allt svårare för honom att förklara hans agerande med okunskap.

Men även om det är lätt att vara skadeglad i en sån här situation så blir det ganska trist. Dels för att media visar upp sina allra sämsta sidor när drevet sätter i gång, och dels för att hela förloppet stukar den politiska debatten i Sverige.

Politiska beslutsfattare och ledare behöver opposition. De behöver politiska motståndare och aktörer som testar deras åsikter och prövar deras argument. Om oppositionen i stället är upptagen med annat så är det lätt hänt att den egna politiska utvecklingen stagnerar.

Fortsatt turbulens inom Socialdemokratin vore förödande för svensk politik. Främst för Socialdemokraterna själva som med stor sannolikhet skulle bli allt mer marginaliserade i debatten, men också för regeringen och allianspartierna som skulle bli utan motstånd.

Vad som händer de närmaste dagarna kommer troligtvis vara avgörande för Håkan Juholts kommande framtid som partiordförande för Socialdemokraterna. Om det skulle visa sig att han får avgå så kommer nog den Socialdemokratiska partiapparaten gå mer grundligt till väga i valet av hans efterträdare, än vad de var i valet av Håkan.

Nyheter: AB, SvD, SvD, SvD, Exp, Exp, DN, DN, DN, N24.

Bloggar: Olsson, Magnusson, Erixon.

Jämställd sifferexercis

Håkan Juholt och Carin Jämtin säger sig drömma om ett jämställt samhälle där det inte spelar någon roll om man är man eller kvinna. Ett samhälle där alla spelar efter samma spelregler och där lagar inte gör skillnad på människor.

I det sammanhanget borde "könsblindhet" vara det finaste ord man kan tänka sig. Trots det används det som ett skällsord på dagens DN-debatt.

Regeringen anklagas för att inte göra tillräckligt för jämställdheten, eller rättare sagt för att motverka den. Kritiken mot vårdnadsbidraget är samma gamla vanliga. Kritiken mot regeringen är samma gamla vanliga.

Artikeln visar dock att man egentligen inte är särskilt intresserad av jämställdhet och lika förutsättningar. Allt man vill ha är statistik som gör att det ser ut som att samhället är jämställt.

Varför skulle man annars föreslå lagstiftning angående rätt till heltid? En sådan lagstiftning skulle nämligen, med stor sannolikhet, leda till att ett stort antal personer i kvinnodominerade yrken blir arbetslösa när deras deltider används för att fylla upp andras.

Och varför är man så avogt inställd till kvinnors företagande i vård- och omsorgsbranschen? Att män startar företag som bygger sjukhus eller tillhandahåller maskiner till dem är tydligen inget problem. Kvinnor som vill starta vårdföretag för att förbättra den svenska vården ska däremot motarbetas, eller åtminstone inte tillåtas göra vinst på sin verksamhet.

Så när Juholt och Jämtin säger sig vilja göra Sverige mer jämställt så är det främst på pappret eftersom man endast ser till siffror och utfall. Vad människor vill eller tycker spelar mindre roll. I kampen för det perfekta samhället är nämligen alla medel tillåtna. Och individualitet är mest till besvär.

Nyheter: Metro, DI, HD.

Bloggar: Böhlmark, Persson, Antonsson, Andersson.

Avpolitisera Svenska Kyrkan

Det var med stor glädje som jag mottog nyheten om att Moderaternas partistyrelse valt att föreslå att Moderaterna inte längre ska ställa upp i Svenska Kyrkans Kyrkoval. Förslaget har visserligen röstats ner på partistämmor tidigare men nu kan kanske tiden kan vara mogen för ett nytt beslut.

"Demokratiseringen" och politiseringen av Svenska Kyrkan var ett Socialdemokratiskt projekt från början till slut. Än i dag känner jag socialdemokrater som kvarstår som medlemmar i Svenska Kyrkan uteslutande för att kunna rösta på sitt parti i kyrkovalet.

Jag tycker dessutom att Ulf Bjerelds argumentation i frågan på ett väldigt tydligt sätt skvallrar om var skon klämmer för deras del. Om de etablerade partierna vänder kyrkovalet ryggen så kommer "kyrkfolket" att ta över organisationen.

Ja, vi kan ju alltid hoppas säger jag.

Nyheter: M, DN, SvD1, SvD2, SR1, SR2, KT1, KT2, D, SvD3.

Bloggar: Wallmark, Pettersson, Olsson, Holmström.

Att leda en opposition, eller vara i den

Att vara partiledare i opposition är en sak, att aspirera på att vara oppositionsledare är en annan. Där den förstnämnda innehar ett relativt fritt spelrum att formulera en politik för de "egna" väljarna så måste den sistnämnda vara mer inkluderande i sitt tilltal. Det ställs dessutom helt andra krav på genomtänkt och ekonomiskt förankrad politik på den som sägs leda en opposition.

Håkan Juholt verkar inte ha lärt sig den här skillnaden än. Trots att han leder det största oppositionspartiet, samt hyser drömmar om att ta över statsministerposten efter Fredrik Reinfeldt, så beter han sig som om han var partiledare för vänsterpartiet.

Han utställer löften utan att förklara hur han ska nå målen. Han kräver ekonomiska satsningar utan att berätta hur de ska betalas. Och han tror att det är en förolämpning att kalla en statsminister som fokuserar på budgethållning och ekonomiskt ansvarstagande för "kamrer". Tydligen helt utan att förstå att det får honom att framstå som Slösa i sammanhanget.

Kanske är det inte så konstigt att Socialdemokraterna har förlorat opinionsmässigt i och med den senaste tidens oroligheter i världen. För de allra flesta så känns det mycket tryggare att rösta på någon som är ekonomiskt ansvarsfull i stället för på någon som är ekonomiskt lättsinnig.

Nyheter: SvD1, SvD2, AB, AB2, SyD, DN1, DN2, Exp.

Bloggar: Lundbäck, Tokmoderaten, Persson, Böhlmark, Bjereld.

Post postindividualismen

I dagens DN efterfrågar ledarskribenten Erik Helmerson en borgerlighet som tar debatten om vad som ska rymmas inom ett postindividualistiskt samhälle. I Storbritannien finns en inriktning inom Labour som kallas "blue Labour" (ungefärligt jämförbart med den amerikanska motsvarigheten "blue dogs"), främst företrädd av Maurice Glasman.

De förespråkar en generell välfärdsstat men konstaterar att den hittills inte alltid varit utformad för att ta tillvara människors drivkrafter. De fokuserar även tydligare på nationen, familjen och religionen även vad Labour i övrigt gör.

Helmerson skriver:

Men även den svenska borgerligheten kan göra klokt i att lyssna på Glasman och hans kolleger. Den till synes eviga ekonomiska krisen kan leda till en längtan efter postindividualism, efter något som ersätter en alltför stark tro på att marknaden löser alla problem.

En stat som på bästa sätt hjälper människor att hjälpa sig själva är inte nödvändigtvis en socialistisk stat.

Ett misstag Helmerson gör är dock att tro att det är gemene man som längtar efter "postindividualismen". De flesta svenskar, oavsett politisk schattering, är inte de extrema individualister som politiska tänkare eller ekonomer tror.

För de allra flesta är det en självklarhet att de befinner sig i ett sammanhang (familj, arbetsplats, organisationstillhörighet, församling etc).

Att inte hysa tilltro till att vare sig marknad eller det offentliga ska lösa alla problem är således inte ett problem, men har framför allt inte särskilt mycket med individualism som sådan att göra. Det är snarare en insikt om att människor, i den mån de får möjlighet till det, är fullt kapabla att lösa sina egna problem.

Frågan som bör ställas i debatten blir därför vad som kan göras för att stärka de sammanhang som människor befinner sig i? Och den debatten ska borgerligheten självklart delta i.

Socialdemokratins svar verkar för närvarande vara att det offentliga ska lösa alla eventuella problem som kan uppstå i människors liv. De hyser liten tilltro till både individer och gemenskaper.

För borgerligheten är det oftast precis tvärtom. Det offentliga ses som ett komplement till det som människor inte klarar av att hantera själva, och den hjälp som ges ska helst fungerar som en studsmatta (snarare än ett skyddsnät som ju är något som fångar upp men inte lyfter tillbaka).

Så det är verkligen inte så att en stat som hjälper människor på bästa sätt är en socialistisk stat (som Helmerson mycket riktigt skriver), snarare tvärt om.

Historien har visat att socialistisk stater och deras offentliga system har blivit för omhändertagande. De har kramat ur människor deras initiativförmåga och hellre stängt in dem i generella välfärdslösningar utan hänsyn till individ.

En borgerlig stat hyser tilltro till människor och utformar system på ett sådant sätt att de sporrar och lyfter. Men framför allt ser en sådant stat till att människor ges möjlighet att i sina egna sammanhang lösa eventuella problem som uppstår under livets gång.

Läs även andra bloggares åsikter om Borgerligheten, civilsamhället, familj, idédebatt, konservatism, politik, socialdemokraterna, socialförsäkringar, välfärd.

Dagens länkar (från Konservativa tankar)

Nu finns dokumentären om Håkan Juholt att lyssna på på Sveriges Radio. Den som egentligen var tänkt att följa en bänknötare men som helt plötsligt kom att handla om en partiledarkandidat.

Och den som gillar amerikansk politik kan ta en titt på ett sammandrag av gårdagens debatt mellan några av republikanernas kandidater.

Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, länkar, usa, socialdemokraterna, politik.