En julhälsning

Från mig till er. En julhälsning inför julen 2013. God jul!

Resan går mot sitt slut

Näst sista dagen på resan. I morgon går flyget hem mot Sverige och även om det har varit en storslagen helg på alla sett och vis ska det bli skönt att komma. Det tar inte lång tid innan man börjar sakna fru och dotter.

I dag började dagen med en bussfärd från Santiago till ett avskilt kloster i Oseira. Där firade vi mässa med de lokala cisterciensermunkar som alla är kopplade till Kungl. Portugisiska S:t Mikaelsorden. Klostret är en mycket vacker och intressant plats med 1000 års historia i väggarna. I fasaden, som gjordes på 1700-talet, finns dessutom ordenstecknet för orden inristat.

Nu (när jag skriver det här) sitter vi i en buss på väg tillbaka till Fatima. Helgen har varit mycket händelserik och jag åker hem från Portugal och Spanien med en djupare förståelse för den katolska kyrkan och för S:t Mikaelsorden. Jag ser redan fram emot att åka tillbaka kommande år. Både för upplevelserna och för människorna som jag har träffat under den här resan.

Om ni vill läsa en mer detaljerad redogörelse för helgen så har Jonas Arnell just skrivit ett inlägg.

En dag i Santiago

I dag, lördag, har tillbringats i och kring katedralen i Santiago de Compostela. Katedralen är en storslagen byggnad, rik på ornamentik och dekorationer. Överallt i kyrksalen trängs turister och pilgrimer och det är tydligt att det här är en viktigt plats för många.

Kl 11.30 startade en av dagens mässor och mitt resesällskap, den grupp som jag är här med, hade de första bänkraderna i katedralen reserverade enkom för vår skull. Mässan avslutades med det magnifika svingandet av det stora rökelsekar som hänger ifrån taket i katedralen. Googla på botafumeiro om ni själva vill se hur det ser ut.

Efter mässan samlades gruppen i ärkebiskopens hus bredvid katedralen. Där upptogs nya riddare i Kungl. Portugisiska S:t Mikaelsorden i närvaro av HKH Dom Duarte, hertigen av Braganza. Upptagandet kan sägas ha varit målet för den här resan men i morgon fortsätter vi mot nya mål.

En pilgrim på väg

Jag sitter, när det här skrivs, på ett hotellrum i Fatima i Portugal. En stad helt och hållet uppbyggd kring en helgedom byggd till ära för jungfru Maria som sägs ha uppenbarat sig här, inte bara en utan flera gången. Själva helgedomen utgörs av ett stort torg med en katedral en vardera ände samt ett mindre kapell, byggt på platsen för uppenbarelsen.

Det är påtagligt att merparten av de som rörs i Fatima är här för helgedomens skull. Det firas mässa så gott som varje timme och det är ständigt människor i rörelse till och från de olika kyrkorummen. På en plats, rakt över hela det stora torget, ner till det lilla kapellet, går en slät stenbelagd väg där människor går på knä hela vägen ner. För att hedra helgedomen, och för att hedra jungfru Maria. Som en intensiv pilgrimsfärd utförd på plats.

Snart går bussen som ska ta mig och mitt resesällskap till ytterligare en av Europas viktigaste vallfärdsorter; Santiago de Compostela.

En delvis avsakraliserad kyrka

"Man kan lätt backa hem, bland sina vänner. Men då blir man inte så relevant för samhällsutvecklingen. Då kanske det handlar mera om ”hamnar jag i himlen?”"

Så svarar ärkebiskop Anders Wejryd på frågan om hur han ser på den interna opinion som vill att Svenska kyrkan ska prata mer om Jesus.

"Hamnar jag i himlen" verkar alltså vara en icke-relevant fråga för ärkebiskopen i Sveriges största kristna samfund. I stället vill han att "kyrkans politiska engagemang utgår från ”att vi har Jesus som vår stora förebild och försonare”." Det med motiveringen att Svenska kyrkan annars lika gärna kan vara kommunal, "eller en välgörenhetsorganisation".

Som jag ser det så finns det mycket som tyder på att man redan i dag, åtminstone utåt från ledningsnivå, fungerar som en välgörenhetsorganisation. Av oro för att stöta sig med "moderna" och sökande människor tonas det kristna budskapet ner. Allt som oftast till förmån för ett allmännreligiöst och på sin höjd halvandligt budskap. Man erbjuder stöd och tröst men inget svar på frågan om varför.

Mot den bakgrunden är det förståeligt att Wejryd ser frågan om huruvida vi hamnar i himlen eller inte som en småsak.

Olika måttstockar

I dag när Erik Helmerson påminner oss om de dubbla måttstockar som används när svenskar betraktar katoliker kan det vara värt att läsa det inlägg han skrev när Dalai Lama var i Sverige sist.

Få exempel på den dubbla måttstock som jag nämnde ovan är så uppenbara som jämförelsen mellan hur vi i Sverige betraktar Dalai Lama respektive påven. Till synes samma åsikter får helt olika bemötanden. Och där den ena får hyllningar utsätts den andra för spott och spe.

och däremellan kommer fastan

I dag fylls alla tidningar av tester och betygsättning. Vem som gör den bästa semlan är viktigt, särskilt i en mindre stad som den jag bor i. Och jag kommer garanterat att äta (minst) en semla i dag. Det blir dock inte den/de första i år. Snarare gör nog dagen att jag passerar halva dussinet.

Att man bara kan äta semlor i dag är nämligen en vanligt förekommande villfarelse (även om det kanske ursprungligen var så på grund av ekonomiska skäl). Eller att fettisdagen skulle vara den dag då man kan börja äta dem. I stället är det ju nu som fastan inleds.

Från och med i morgon och 40 dagar framåt förväntas kristna världen över att försaka något, till minne av Jesu frestelse.

I protestantisk teologi har emellertid traditionen kring fastan fallit bort. Något som kan tänkas vara orsaken till att vi har lite svårt för när och under vilka omständigheter det är "ok" att äta semlor.

I år har jag tänkt att jag ska låta bli att äta godis och sötsaker under fastan. Det är dels för min egen skull (eftersom jag äter för mycket av de varorna) och dels för att faktiskt högtidlighålla en kristen tradition som annars lätt glöms bort i Sverige. Vi får se hur det går.

Låt utropen skalla

Sedan det uppmärksammades att moskén i Fittja ansökt om att få hålla böneutrop har debatten angående fenomenet i fråga, kanske inte gått hög, men i alla fall småmullrat. Kristdemokraterna i Botkyrka, där Fittja ligger, är tydligen emot. Staffan Danielsson, riksdagsledamot för Centerpartiet, argumenterar också mot (dock utan argument, han konstaterar bara att det kanske inte bör tillåtas).

Självklart finns det de som är för också, de tenderar bara att hålla ett något lägre tonläge. Susanna Birgersson på DN:s ledarsida skriver dock bra och sakligt om frågan i dagens tidning.

Att jag tycker så skvallrar så klart om vad jag själv anser i frågan. För mig är det här en fråga om religionsfrihet, men också om praktikaliteter.

Den som vill sprida ett budskap, oavsett vilket, och kan göra det inom föreskriva bullernormer och ordningsföreskrifter bör också ha rätt att göra det. Det gäller både kyrkklockor, böneutrop och reklam. Att hindra en viss typ av "oljud" men samtidigt tillåta andra rimmar illa med de likabehandlingsprinciper som vi ofta säger oss värna.

Som jag ser det verkar motståndet mot böneutrop emanera ur någon form av märklig eurabiatanke. Motståndarna är oroliga över att det här på något sätt skadar det svenska samhället och att det bara är först steget mot en utveckling som man inte tror sig kunna kontrollera.

Men det finns det så klart inget som pekar på. Jag anser i stället att man bör uppmuntra mer religiositet i det sekulära Sverige. Vilket inte är samma sak som att säga att religion (kristendom eller Islam eller andra) ska få inflytande över till exempel politik. Däremot är det ett erkännande av att de flesta människor behöver religion i sina liv och att de ska ha rätt att utöva den.

Och om vi ska kunna kritisera de muslimska länder där man gör allt för att försvåra för kristna trosinriktningar, så kan inte vi vara lika goda kålsupare och försvåra för muslimer som praktiserar sin tro här i Sverige. Därför bör rimligtvis böneutrop tillåtas.

Kan samhället vara sekulärt?

Jag har flera gånger tidigare skrivit (här och här) om vad jag hela tiden trott varit en oturlig sammanblandning från Christer Sturmarks sida. I debattartiklar och debatter brukar Sturmark säga att han vill ha ett sekulärt samhälle, något som jag har tolkat som att han egentligen efterfrågar en sekulär stat.

I går hamnade jag i en twitterdebatt med sagda debattör och då visade det sig att han faktiskt vill ha både en sekulär stat OCH ett sekulärt samhälle.

Att staten ska vara sekulär, i bemärkelsen att den inte favoriserar någon särskild religion eller lägger sig i enskilda människors tro, är för mig en självklarhet. Att samhället skulle kunna vara sekulärt ser jag dock som en omöjlighet.

I samhället är staten bara en liten del. Samhället utgörs i stället av du och jag, företag och organisationer, samfund och kyrkor. Därtill av allt det tankegods som dessa producerar och härbärgerar. Så länge det finns religiösa individer och religiositet så kan inte samhället som helhet vara sekulärt.

Samhället är det vi gör tillsammans, och så länge som det finns en sannolikhet att vår nästa är religiös och så länge som hon inte behöver dölja det, så är inte samhället sekulärt. I mina ögon är därför Sturmarks önskan en omöjlighet.

Det enda sättet att skapa ett sekulärt samhälle är att förbjuda alla offentliga religiösa yttringar, något som jag hoppas att ingen faktiskt vill göra.

Läs gärna om bloggaren Josef Bengtssons diskussioner med Christer Sturmark här och här.

Påsken är över men mysteriet lever

Helgen då vi firar påskens mysterium, där död blir till liv för vår skull, är över för i år. Tillika är årets stora "resehelg" över och jag hoppas att ni alla har haft en lugn och skön helg tillsammans med era nära och kära. En helg i gemenskapens tecken är nyttigt och välgörande för de flesta.

Familjens hägn, denna källa till värme och kraft, är en nödvändig fristad för de flesta. I den hämtar vi styrka ur det faktum att vi kan vara oss själva och att vi är älskade för dem vi är.

Inte helt olikt människans förhållande till Gud och påskens budskap. Att Jesus led och dog för vår skull för att vi ska få leva är Guds yttersta kärleksbevis till mänskligheten.

Om vi kan se det, och leva i den vissheten, är mycket vunnet eftersom vi då vet att vi är älskade för dem vi är. En vetskap som överstiger det mesta.

Birro vs. Rosén

Här om dagen skrev Marcus Birro en krönika i tidningen Dagen. Den visade sig sedan bli den mesta lästa artikeln i tidningens webhistoria. Många har blivit upprörda, andra har uttryckt tacksamhet över Birros tydlighet.

Nyheter24 har dock gått i taket. Särskilt Eric Rosén. Det verkar främst vara Birros mening "Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft" som upprört Rosén mest.

Att meningen med största sannolikhet ska ses som en gliring till Jonas Gardell och hans uttalande i TV-programmet Åh, Herregud! (0:29 in i klippet) verkar gå honom helt förbi.

Det är således förvanskningen av Gudsbilden som Birro riktar in sig på. Inte homosexuella som Rosén verkar tro.

Nyheter: Exp, AB, Skånskan.

Bloggar: Josef Gustafsson, Stefan Swärd.

Kristen utsatthet i världen

När man i Sverige pratar om kristna, i bemärkelsen troende personer, så tänker troligtvis de flesta på en vit europé eller en amerikan. Eftersom det finns ca 2,1 miljarder kristna på jorden säger emellertid enkel matematik att merparten av alla kristna lever utanför både Europa och USA.

Faktum är att lejonparten av jordens kristna befolkning bor i Afrika, företrädesvis söder om Sahara. Därefter torde Sydamerika placera sig på listan över störst andel kristen befolkning.

I dagens DN skriver Erik Helmerson om det ökade våldet mot kristna världen över. En angelägen och viktig text om ett fenomen som tyvärr inte får så mycket uppmärksamhet.

Vi brukar, med rätta, uppröras över steningar av kvinnor i Mellanöstern men vi bryr oss mindre när kopter förföljs i Egypten. Eller att den kristna befolkningen i Mellanöstern har minskat från en femtedel till ca fem procent på 100 år.

Vi accepterar inte förföljelse av några andra skäl men vi törs inte agera mot förföljelse av kristna världen över. Varför?

Kanske beror det på någon form av dåligt samvete? Vi i Sverige har redan (i stor utsträckning) tagit avstånd från kristendom och vi ser den mest som belastande (korståg etc.) och har därför svårt att förstå att någon kan tycka att den är så pass viktig att de kan tänka sig att fly för rätten att utöva sin tro. Kan det vara en del av orsaken?

Klart är dock att fenomenet borde uppmärksammas mer än vad som nu är fallet. Även de bakomliggande orsakerna till varför muslimer och kristna inte längre verkar kunna leva sida vid sida i vissa länder skulle behöva belysas. Det har trots allt gått relativt smärtfritt i över 1000 år hittills. Varför inte längre? Vad är det som har förändrats?

När ni funderar på det; läs Helmersons text i DN.

Sturmark förstår fortfarande inte skillnaden mellan stat och samhälle

Utan att gå in på den kritik som Annika Borg och Christer Sturmark för fram mot Svenska Kyrkan i allmänhet och ett antal namngivna personer i synnerhet så ska jag i stället göra det lätt för mig och återupprepa den kritik som jag tidigare har fört fram mot Humanisterna (på min gamla blogg).

På DN-debatt i dag står bland annat att läsa (vilket också är det som Christer Sturmark brukar framföra i olika sammanhang):

Humanisterna representerar en strävan mot ett sekulärt och kosmopolitiskt samhälle där alla människor ska respekteras på lika villkor oavsett sin livsåskådning. I ett sådant samhälle kompromissar man inte om mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer eller religiös lagstiftning. Religion är en del av samhället, men får inte styra till exempel lagstiftning, rättsskipning eller utbildningsväsende.

Längre ner i artikeln står det:

Så varför dra en gräns mellan dem som tror på en gudomlig existens och de som inte gör det? Den stora skiljelinjen går ju mellan dem som förespråkar ett samhälle byggt på humanistisk grund med en sekulär stat - där religion och politik inte aktivt sammanblandas - och de som vill ha en formell eller reell anknytning mellan politik, stat och religion.

Det framstår därför med all tydlighet att Sturmark fortfarande inte förstår skillnaden mellan en sekulär stat och ett sekulärt samhälle. Jag har tidigare skrivit:

Så vitt man kan förstå deras (Humanisternas) ståndpunkter så är det egentligen en sekulär stat de vill ha och efterfrågar. Och det har jag full förståelse för. En stat ska vara, om inte likgiltig, så åtminstone neutral i förhållande till sina medborgares trosuppfattningar.



Ett sekulärt samhälle å andra sidan förutsätter att vi inte längre har några människor som tillsammans kan utgöra ett samhälle. För så länge enskilda individer är religiösa och sluter sig samman i olika trossamfund, eller bara utövar sin tro hemma på kammaren, så kan inte samhället vara sekulärt.

Så att säga att striden står mellan dem som "förespråkar ett samhälle byggt på humanistisk grund med en sekulär stat [...] och de som vill ha en formell eller reell anknytning mellan politik, stat och religion" är helt enkelt fel. Särskilt som den senare kategorin i princip inte existerar i Sverige (något jag också skrivit om tidigare).

Striden står mellan dem som förstår skillnaden på en sekulär stat och ett sekulärt samhälle.

Nyheter: Dagen.

Bloggar: Sturmark, Humanistbloggen, Lindenfors, Brännberg, Westberg.

Avpolitisera Svenska Kyrkan

Det var med stor glädje som jag mottog nyheten om att Moderaternas partistyrelse valt att föreslå att Moderaterna inte längre ska ställa upp i Svenska Kyrkans Kyrkoval. Förslaget har visserligen röstats ner på partistämmor tidigare men nu kan kanske tiden kan vara mogen för ett nytt beslut.

"Demokratiseringen" och politiseringen av Svenska Kyrkan var ett Socialdemokratiskt projekt från början till slut. Än i dag känner jag socialdemokrater som kvarstår som medlemmar i Svenska Kyrkan uteslutande för att kunna rösta på sitt parti i kyrkovalet.

Jag tycker dessutom att Ulf Bjerelds argumentation i frågan på ett väldigt tydligt sätt skvallrar om var skon klämmer för deras del. Om de etablerade partierna vänder kyrkovalet ryggen så kommer "kyrkfolket" att ta över organisationen.

Ja, vi kan ju alltid hoppas säger jag.

Nyheter: M, DN, SvD1, SvD2, SR1, SR2, KT1, KT2, D, SvD3.

Bloggar: Wallmark, Pettersson, Olsson, Holmström.

Att få välja församling borde vara en självklarhet

Det är snart dags för den årliga upplagan av Svenska kyrkans kyrkomöte, och även om jag är aktiv i Svenska Missionskyrkan så är jag fortfarande medlem i den gamla statskyrkan. Jag följer därför dess förehavanden med visst intresse.

I år verkar de som att vigselfrågan eventuellt kommer bli en diskussionspunkt. De som anser att präster ska ha möjlighet att avstå från vigselförordnande torde tyvärr vara i minoritet varför jag tror att frågan trots allt kommer bli snabbt överstökad.

En fråga som dock har möjlighet att bli en riktigt stridsfråga är den om fri församlingstillhörighet (något som Moderaterna har jobbat för länge). Allt fler talar för att det bör vara möjligt att fritt välja vilken församling man vill vara medlem i. Något som varit den gängse utgångspunkten inom frikyrkan jämt.

Det är således fullt möjligt att bygga upp ett samfund av frivilliga församlingssammanslutningar, utan tvångsanslutning baserat uteslutande på geografi. Att staten och Svenska kyrkan vid separationen kom överens om att Svenska kyrkan ska finnas i hela landet och att detta riskerar att frångås med fri församlingstillhörighet anser inte jag vara ett argument som håller.

Särskilt som staten inte borde lägga sig i hur Svenska kyrkan bygger upp sin inre verksamhet.

Kan vi sen bara avskaffa de politiska partiernas engagemang i kyrkomötet så kanske Svenska Kyrkan åter kan bli en kyrka som engagerar.

Det finns föresten en grupp på Facebook för er som också vill ha rätt att välja församling.

HD, KT, D, SS.

Läs även andra bloggares åsikter om religion, svenska kyrkan, kyrkomötet, församlingstillhörighet, politik.

Finns det en kristen höger i Sverige?

Tidningen Dagen skriver i går och i dag om de båda begreppen kristen vänster och kristen höger. Medan den förra är ett vedertaget begrepp, bland annat använt av Broderskapsrörelsen, så finns det egentligen ingen i Sverige som gör anspråk på begreppet (eller benämningen) kristen höger.

Eller?

I den bemärkelsen som uttrycket används i USA så finns det helt klart få individer eller grupper i Sverige som kvalar in i grupperingen kristen höger. Organisationer som bygger på kristen grund är i allt väsentligt partipolitiskt obundna i det här landet.

Inom de religiös samfunden finns det heller inga samstämmiga politiska uppfattningar som ger skäl att påstå att några av dem tillhör en påstådd kristen höger.

Och kanske är det ordet påstådd i föregående mening som är den springande punkten här. Medan det i USA faktiskt finns stora grupper av både individer och organisationer som aktivt jobbar för en religiöst betingad, konservativ eller liberal, politik (till exempel Christian Coalition) så finns det (i princip) inga motsvarande organisationer i Sverige.

Allt som oftast används i stället uttrycket som ett skällsord, från vänster, mot höger. Och i den svenska debatten kan nästan vem som helst på högerkanten få epitetet påklistrat sig om man inte passar sig. Det räcker ofta med att vara just höger och kristen. Ibland bara den ena eller det andra.

Enskilda individer kan dock emellanåt få drag av det som man brukar tänka på när man säger kristen höger (krav på religiöst anpassad politik) men dessa är relativt få och inte särskilt opinionsstarka.

Så vad beror det här på? Varför finns det inget Christian Coalition i Sverige? Kanske beror det på den konsensus kring uppdelningen mellan stat och religion som trots allt genomsyrar landet. Men trots att svenskar i gemen inte är särskilt religiösa så borde det ju ändå finnas kristna, borgerliga grupper med intresse av att bilda opinion.

Så verkar dock inte vara fallet.

På vänsterkanten verkar det dock inte vara några problem. Jag har redan nämnt Broderskapsrörelsen inom Socialdemokratin men även en organisation som Diakonia har en tydlig vänsterprägel.

Varför finns det inga borgerliga motsvarigheter? Inte för att jag egentligen vet om jag efterfrågar några, men ändå. Jag är lite förvånad över avsaknaden av dem. Någon som har några teorier?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Kristendom, religion, Borgerligheten.

Dags för ett riktigt #avstamp

I går fattade så Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan och Svenska Baptistkyrkan var sitt beslut om att man vill bilda ett nytt trossamfund tillsammans. I dag är det därför dags för det formella bildarmötet. Jag är således på väg till Filadelfiakyrkan i Stockholm.

I dag är jag dock inte ombud utan på bildarmötet representeras varje församling av en person som besitter rösträtt. Immanuelskyrkans ombud/representant är vår ordförande Dan Svanell.

Under diskussionen i SMK i går så stod det klart att de allra flesta är positiva till det nya samfundet men att nästan ingen tror på det föreslagna namnet (Equmeniakyrkan).

Även dopfrågan diskuterades en del då några anser att skrivelserna om dop som grund för medlemskap är för kategoriska. Jag kan dock inte se hur man skulle kunna bli medlem i en församling utan att vara döpt.

Missionskyrkans något ambivalenta hållning kommer därför, troligtvis i alla fall, få stryka något på foten i det nya trossamfundet. Jag gissar dock att den enskilda församlingens ställning även fortsatt kommer att vara så pass självständig att det finns utrymme för egen praxis för dem som vill.

Något som inte alls diskuterades i går var däremot frågan om ledarskapet för den nya kyrkan. Det fanns med på klotterplanket under påverkanstorget i torsdags men inte under debatten i går. Den frågan kommer nog i stället vara större i dag även om förslaget att vänta ett år med att besluta om ledare nog kommer bli det som gäller.

Kanske kommer även namnfrågan att stoppas in i det paketet. Vi får se vad som händer under dagen. Om inget oförutsett händer så kommer vi ha bildat en ny kyrka när dagen är slut.

Uppdatering
Det blev ett nytt samfund.

SMK1, SMK2, KT, Dagen1, Dagen2, Sändaren, Swärd.

Läs även andra bloggares åsikter om religion, Kristendom.

#Avstamp igen (kyrkoledarfrågan)

En väsentlig fråga som borde diskuteras och fattas beslut om den här helgen är vem som ska vara kyrkoledare för det nya trossamfundet.

Den grupp som har jobbat med frågan har dock inte kunnat komma överens och frågan föreslås därför att hänskjutas till nästa års konferens.

Vi ska alltså fatta beslut om skapandet av ett nytt samfund, hur det ska jobba, vad som ska vara dess teologiska grund... men det kommer inte finnas någon som tydligt leder arbetet framåt.

Något som jag tror är olyckligt. Både för att ett samfund behöver en ledare, samt för att den person som väljs nästa år kommer ta över ett arbete som den inte har kunnat påverka.

Det riskerar att underminera den personens position som ledare för samfundet.

Jag tror visserligen att frågan kommer diskuteras flitigt under helgen och åsikterna går nog isär. Oaktat det så finns inget förslag till kyrkoledare att ta ställning till. Och det tycker jag är synd.

Dagen.

- Posted using BlogPress from my iPhone

#Avstamp inför något nytt

För femte eller sjätte året i rad så tillbringar jag Kristhimmelsfärdshelgen som ombud på Svenska Missionskyrkans (SMK) kyrkokonferens. Jag representerar som vanligt min församling Immanuelskyrkan i Stockholm. I år hålls dessutom konferensen i Immanuelskyrkan, vilket är väldigt praktiskt.

Årets huvudsakliga uppgift för konferensen är att fatta beslut kring huruvida SMK, tillsammans med Svenska Metodistkyrkan (MK) och Svenska Baptistkyrkan (SBK), ska bilda ett nytt gemensamt samfund.

Vi har visserligen fattat beslut i den här riktningen de senaste 2-3 konferenserna så det känns egentligen redan klart. Nu är dock tanken att samarbetet ska formaliseras och ett nytt samfund bildas.

Vilket för en utomstående kanske ter sig som något enkelt. Frikyrkor som frikyrkor liksom. De tre samfunden har dock väldigt olika bakgrund och det är mycket som måste diskuteras, organiseras och jämkas i bildandet av någonting nytt.

SMK grundades som missionsförbund inom Svenska Kyrkan i slutet av 1800-talet. SBK är den "traditionella" frikyrkan som många andra frikyrkor sedan har stammat ur (Pingst, EFK etc). MK har sitt ursprung i den anglikanska kyrkan.

Det finns således olika traditioner och olika organisationsformer att ta hänsyn till. Alla som är medlemmar i en organisation vet hur svårt det kan vara att förändra sig. En sammanslagning är således inget som görs i en handvändning.

Jag tror dock att det kan komma något positivt ur bildandet av ett gemensamt samfund. Vi blir starkare, vi blir fler och vi kan visa enighet. Baksidan är dock att fler åsikter ska samsas vilket i värsta fall kan leda till att åsikterna urvattnas för att passa fler.

Är man inte noga med att poängtera varför vi gör det här (för tron och för kyrkan) finns även risken att man blir en populistisk kyrka som anpassar sitt budskap till vad man tror att den moderna människan efterfrågar.

Det finns således många kobbar och skär som vi måste navigera runt. Men jag tror att det är möjligt, och jag tror att det finns ett behov.

Jag återkommer säkert med fler inlägg om konferensen under helgen.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Dagens länkar (från Konservativa tankar)

Från undangömda till filmstjärnor. Utvecklingen för synen på utvecklingsstörda har verkligen varit remarkabel.

Alice Teodorescu om vad som finns bortom multikulti.

Förnekar LO fakta om ingångslönernas påverkan på arbetsmarknaden?

Emanuel Karlsten skriver bra om Kalla Faktas tveksamma "granskning" av Frälsningsarmén.

Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, länkar, bloggar, multikulti, arbetsmarknad, religion.