"Moderaterna är inte längre borgerliga" skriver MUF:s ordförande Erik Bengtzboe på DN-debatt i dag. Man får dock intrycket att han helt har missat den debatt om borgerlighetens idéutveckling som pågått under några år, och han är väldigt snäv i sitt synsätt när han endast ser begreppet "borgerlighet" som en identitetsmarkör i stället för en benämning på en politisk inriktning. Som att han utgår ifrån att det i dagsläget skulle gå att sätta likhetstecken mellan borgerlighet och bourgeoisie.
I den debatt, som bland annat förts av PJ Anders Linder på Svenskans ledarsida, om borgerlighetens idéutveckling och tankegods har "borgerligheten" hela tiden använts som ett samlande begrepp för det som Bengtzboe benämner liberal och konservativ tradition.
På samma sätt var Magasinet NEO:s ometikettetering knappast ett utslag av en önskan om att få äta gåslever under kristallkronorna utan just en breddning av den målgrupp som kan tänkas vara intresserad av att läsa tidningen i fråga.
Att vara borgerlig har i dagsläget väldigt lite med ens livsstil att göra. Det är en vid benämning på det (liberala och konservativa) tankegods som omfattas av alliansens fyra partier. Det är inte statiskt, och det är inte heller entydigt. Att jag kallar mig borgerlig säger väldigt lite om hur jag lever.
Visar inlägg med etikett Borgerligheten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Borgerligheten. Visa alla inlägg
måndag 26 november 2012
söndag 10 juni 2012
Hemma igen
Efter en fullspäckad och faktiskt ganska utmattande helg så är jag hemma igen. Johan Lundberg, Sanna Rayman, Erik Helmerson, Roland Poirier Martinsson, Peter J Olsson med flera snurrar alla runt i mitt huvud. Första helgen med Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola har därmed fyllt sitt syfte, gissar jag.
Jag vet nu lite mer om hur man agerar som ledarskribent, hur man skriver en ledare, hur den svenska kulturdebatten fungerar samt vilken roll ledartexten fyller i en tidning i synnerhet och i den öppna debatten i allmänhet.
Jag har dessutom fått ett tiotal nya bekanta som ska följa med mig på samma resa framöver. Tillsammans ska vi utforska den borgerliga tidningssfären under ett antal helger och på kuppen kommer vi förhoppningsvis bli bättre skribenter samt en aning smartare.
Nu är det dock "sommarlov" från Skribentskolan och gruppen kommer inte ses igen förrän i slutet av augusti. Då bär färden till de värmländska skogarna.
Jag vet nu lite mer om hur man agerar som ledarskribent, hur man skriver en ledare, hur den svenska kulturdebatten fungerar samt vilken roll ledartexten fyller i en tidning i synnerhet och i den öppna debatten i allmänhet.
Jag har dessutom fått ett tiotal nya bekanta som ska följa med mig på samma resa framöver. Tillsammans ska vi utforska den borgerliga tidningssfären under ett antal helger och på kuppen kommer vi förhoppningsvis bli bättre skribenter samt en aning smartare.
Nu är det dock "sommarlov" från Skribentskolan och gruppen kommer inte ses igen förrän i slutet av augusti. Då bär färden till de värmländska skogarna.
lördag 4 februari 2012
Borgerlig opinionsbildning i konsensusmiljö
I torsdags kväll hade jag förmånen att få ta del av några väldigt intressanta och intelligenta människors tankar och funderar om den svenska borgerlighetens roll. Det fick mig att återigen tänka på den konsensuskultur som vi lever med i Sverige, men också på rollen som opinionsbildare inom den här kulturen.
Den pessimistiskt lagde skulle lätt kunna få för sig att opinionsbildning för att förändra människors åsikter egentligen är meningslöst. De flesta har de åsikter de har och de håller fast vid dem oavsett motargument. I det fallet skulle opinionsbildning mer handla om att få dem som hyser samma åsikter som en själv att inse att de inte är ensamma. På så sätt skulle opinionsbildningen kunna leda till att något fler vågar stå för det de redan tycker, snarare än att omvända några som tidigare tyckte någonting annat.
Ovanstående analys av hur opinionsbildning fungerar är jag i viss utsträckning böjd att hålla med om. Det är svårt att övertyga andra. Undersökningar visar dessutom att människor tenderar att läsa sådant som de redan håller med om (och därmed förstärker de egna åsikterna) och undviker sådant som går emot ens egna övertygelser.
Det gör att tröskeln för att faktiskt övertyga någon, eller vinna över dem till ens egen sida, är oroväckande hög.
Tittar man på svenskt 1900-tal kan man emellertid se att det faktiskt är möjligt att förändra både tankesätt, värderingar och beteenden. Efter 1945 såg bland annat herrarna Tingsten och Hedenius att allting till höger om dem sågs som suspekt och till och med nazianstruket, nästan oaktat vad som sades. Allt tal om nation svartmålades och kulturkonservatismen blev nästan över en natt per definition reaktion. I den allmänna debattens ögon alltså.
I mitten av 60-talet fick dock Tingsten och Hedenius smaka på sin egen medicin i och med den vänstervåg som välde in över svensk kultur och politik. Helt plötsligt satt inte längre de på tolkningsföreträde eller formuleringsprivilegium längre. Det hade flyttat till andra personer.
I slutet av 70-talet var det dags för skifte igen. Den här gången tillbaka åt höger på den politiska skalan. Sverige fick borgerlig regering för första gången på länge och marknadsekonomi gick helt plötsligt att diskutera igen.
Sedan dess går svängningarna snabbare och snabbare men det som jag vill säga med exposén över Sveriges politiska utveckling (en exposé jag för övrigt lånat av Svante Nordin) är att opinionsbildning faktiskt lönar sig. Till slut.
Ihärdigt arbete och konstruktiv dialog kan till slut leda fram till att konsensus faktiskt förändras. Något som man därmed bör ha som mål. I alla fall i det här landet. Eftersom vi lever i en politisk och kulturell miljö som eftersträvar konsensus, och det endast verkar kunna finnas en åsikt i taget så bör borgerlig opinionsbildning sträva mot att förändra den konsensus som för närvarande är gällande (om den inte redan är borgerlig vill säga).
Så även om det vid första anblick kan tyckas vara en omöjlig uppgift så visar oss historien ändå att åsikter och idéer kan förändras på samhällelig nivå. Det handlar bara om att få tillräckligt många med sig för att pendeln ska tippa över.
Och eftersom jag tror att en stor del av Sveriges befolkning faktiskt delar borgerliga värderingar om arbete och redlighet, ansvar, moral och sparande så handlar det för oss som borgerliga opinionsbildare att sätta ord på det som människor redan tänker. På så sätt kommer fler våga, och klara av, att stå för sina åsikter öppet. På så sätt skapar vi ett mer borgerligt samhälle.
Den pessimistiskt lagde skulle lätt kunna få för sig att opinionsbildning för att förändra människors åsikter egentligen är meningslöst. De flesta har de åsikter de har och de håller fast vid dem oavsett motargument. I det fallet skulle opinionsbildning mer handla om att få dem som hyser samma åsikter som en själv att inse att de inte är ensamma. På så sätt skulle opinionsbildningen kunna leda till att något fler vågar stå för det de redan tycker, snarare än att omvända några som tidigare tyckte någonting annat.
Ovanstående analys av hur opinionsbildning fungerar är jag i viss utsträckning böjd att hålla med om. Det är svårt att övertyga andra. Undersökningar visar dessutom att människor tenderar att läsa sådant som de redan håller med om (och därmed förstärker de egna åsikterna) och undviker sådant som går emot ens egna övertygelser.
Det gör att tröskeln för att faktiskt övertyga någon, eller vinna över dem till ens egen sida, är oroväckande hög.
Tittar man på svenskt 1900-tal kan man emellertid se att det faktiskt är möjligt att förändra både tankesätt, värderingar och beteenden. Efter 1945 såg bland annat herrarna Tingsten och Hedenius att allting till höger om dem sågs som suspekt och till och med nazianstruket, nästan oaktat vad som sades. Allt tal om nation svartmålades och kulturkonservatismen blev nästan över en natt per definition reaktion. I den allmänna debattens ögon alltså.
I mitten av 60-talet fick dock Tingsten och Hedenius smaka på sin egen medicin i och med den vänstervåg som välde in över svensk kultur och politik. Helt plötsligt satt inte längre de på tolkningsföreträde eller formuleringsprivilegium längre. Det hade flyttat till andra personer.
I slutet av 70-talet var det dags för skifte igen. Den här gången tillbaka åt höger på den politiska skalan. Sverige fick borgerlig regering för första gången på länge och marknadsekonomi gick helt plötsligt att diskutera igen.
Sedan dess går svängningarna snabbare och snabbare men det som jag vill säga med exposén över Sveriges politiska utveckling (en exposé jag för övrigt lånat av Svante Nordin) är att opinionsbildning faktiskt lönar sig. Till slut.
Ihärdigt arbete och konstruktiv dialog kan till slut leda fram till att konsensus faktiskt förändras. Något som man därmed bör ha som mål. I alla fall i det här landet. Eftersom vi lever i en politisk och kulturell miljö som eftersträvar konsensus, och det endast verkar kunna finnas en åsikt i taget så bör borgerlig opinionsbildning sträva mot att förändra den konsensus som för närvarande är gällande (om den inte redan är borgerlig vill säga).
Så även om det vid första anblick kan tyckas vara en omöjlig uppgift så visar oss historien ändå att åsikter och idéer kan förändras på samhällelig nivå. Det handlar bara om att få tillräckligt många med sig för att pendeln ska tippa över.
Och eftersom jag tror att en stor del av Sveriges befolkning faktiskt delar borgerliga värderingar om arbete och redlighet, ansvar, moral och sparande så handlar det för oss som borgerliga opinionsbildare att sätta ord på det som människor redan tänker. På så sätt kommer fler våga, och klara av, att stå för sina åsikter öppet. På så sätt skapar vi ett mer borgerligt samhälle.
onsdag 3 augusti 2011
Finns det en kristen höger i Sverige?
Tidningen Dagen skriver i går och i dag om de båda begreppen kristen vänster och kristen höger. Medan den förra är ett vedertaget begrepp, bland annat använt av Broderskapsrörelsen, så finns det egentligen ingen i Sverige som gör anspråk på begreppet (eller benämningen) kristen höger.
Eller?
I den bemärkelsen som uttrycket används i USA så finns det helt klart få individer eller grupper i Sverige som kvalar in i grupperingen kristen höger. Organisationer som bygger på kristen grund är i allt väsentligt partipolitiskt obundna i det här landet.
Inom de religiös samfunden finns det heller inga samstämmiga politiska uppfattningar som ger skäl att påstå att några av dem tillhör en påstådd kristen höger.
Och kanske är det ordet påstådd i föregående mening som är den springande punkten här. Medan det i USA faktiskt finns stora grupper av både individer och organisationer som aktivt jobbar för en religiöst betingad, konservativ eller liberal, politik (till exempel Christian Coalition) så finns det (i princip) inga motsvarande organisationer i Sverige.
Allt som oftast används i stället uttrycket som ett skällsord, från vänster, mot höger. Och i den svenska debatten kan nästan vem som helst på högerkanten få epitetet påklistrat sig om man inte passar sig. Det räcker ofta med att vara just höger och kristen. Ibland bara den ena eller det andra.
Enskilda individer kan dock emellanåt få drag av det som man brukar tänka på när man säger kristen höger (krav på religiöst anpassad politik) men dessa är relativt få och inte särskilt opinionsstarka.
Så vad beror det här på? Varför finns det inget Christian Coalition i Sverige? Kanske beror det på den konsensus kring uppdelningen mellan stat och religion som trots allt genomsyrar landet. Men trots att svenskar i gemen inte är särskilt religiösa så borde det ju ändå finnas kristna, borgerliga grupper med intresse av att bilda opinion.
Så verkar dock inte vara fallet.
På vänsterkanten verkar det dock inte vara några problem. Jag har redan nämnt Broderskapsrörelsen inom Socialdemokratin men även en organisation som Diakonia har en tydlig vänsterprägel.
Varför finns det inga borgerliga motsvarigheter? Inte för att jag egentligen vet om jag efterfrågar några, men ändå. Jag är lite förvånad över avsaknaden av dem. Någon som har några teorier?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Kristendom, religion, Borgerligheten.
Eller?
I den bemärkelsen som uttrycket används i USA så finns det helt klart få individer eller grupper i Sverige som kvalar in i grupperingen kristen höger. Organisationer som bygger på kristen grund är i allt väsentligt partipolitiskt obundna i det här landet.
Inom de religiös samfunden finns det heller inga samstämmiga politiska uppfattningar som ger skäl att påstå att några av dem tillhör en påstådd kristen höger.
Och kanske är det ordet påstådd i föregående mening som är den springande punkten här. Medan det i USA faktiskt finns stora grupper av både individer och organisationer som aktivt jobbar för en religiöst betingad, konservativ eller liberal, politik (till exempel Christian Coalition) så finns det (i princip) inga motsvarande organisationer i Sverige.
Allt som oftast används i stället uttrycket som ett skällsord, från vänster, mot höger. Och i den svenska debatten kan nästan vem som helst på högerkanten få epitetet påklistrat sig om man inte passar sig. Det räcker ofta med att vara just höger och kristen. Ibland bara den ena eller det andra.
Enskilda individer kan dock emellanåt få drag av det som man brukar tänka på när man säger kristen höger (krav på religiöst anpassad politik) men dessa är relativt få och inte särskilt opinionsstarka.
Så vad beror det här på? Varför finns det inget Christian Coalition i Sverige? Kanske beror det på den konsensus kring uppdelningen mellan stat och religion som trots allt genomsyrar landet. Men trots att svenskar i gemen inte är särskilt religiösa så borde det ju ändå finnas kristna, borgerliga grupper med intresse av att bilda opinion.
Så verkar dock inte vara fallet.
På vänsterkanten verkar det dock inte vara några problem. Jag har redan nämnt Broderskapsrörelsen inom Socialdemokratin men även en organisation som Diakonia har en tydlig vänsterprägel.
Varför finns det inga borgerliga motsvarigheter? Inte för att jag egentligen vet om jag efterfrågar några, men ändå. Jag är lite förvånad över avsaknaden av dem. Någon som har några teorier?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Kristendom, religion, Borgerligheten.
torsdag 28 juli 2011
Borgerlig idédebatt, då och nu
I går kom brevbäraren med ett litet bokpaket, bland annat innehållande Timbros debattbok Borgerlig framtid. I den har 15 personer fått tycka till och skriva om sina tankar angående borgerlighetens utmaningar och eventuella prövningar.
Innan jag läser den har jag dock tänkt att jag ska läsa Och sedan? Den nya borgerliga idédebatten. Den kom ut 2003 och hade Per Dahl som redaktör. Upplägget var dock detsamma som i Timbros antologi. Med den skillnaden att alla som bidrog till Och sedan? var verksamma vid eller hade anknytning till svenska ledarredaktioner.
Vid en första anblick får jag intrycket att det inte skiljer så mycket åt mellan anslaget i de båda böckerna. Utgångspunkterna för de olika författarna verkar vara ungefär samma då som nu (behovet av en borgerlig berättelse etc.).
Det återstår således att se om något revulotionerande har hänt med den borgerliga idédebatten på de åtta år som förflutit mellan böckerna. Den enda konstanten är i alla fall Fredrik Haage, han är den enda personen som medverkar i båda.
Läs även andra bloggares åsikter om Borgerligheten, idédebatt, konservatism, politik, timbro.
Innan jag läser den har jag dock tänkt att jag ska läsa Och sedan? Den nya borgerliga idédebatten. Den kom ut 2003 och hade Per Dahl som redaktör. Upplägget var dock detsamma som i Timbros antologi. Med den skillnaden att alla som bidrog till Och sedan? var verksamma vid eller hade anknytning till svenska ledarredaktioner.
Vid en första anblick får jag intrycket att det inte skiljer så mycket åt mellan anslaget i de båda böckerna. Utgångspunkterna för de olika författarna verkar vara ungefär samma då som nu (behovet av en borgerlig berättelse etc.).
Det återstår således att se om något revulotionerande har hänt med den borgerliga idédebatten på de åtta år som förflutit mellan böckerna. Den enda konstanten är i alla fall Fredrik Haage, han är den enda personen som medverkar i båda.
Läs även andra bloggares åsikter om Borgerligheten, idédebatt, konservatism, politik, timbro.
onsdag 20 juli 2011
Post postindividualismen
I dagens DN efterfrågar ledarskribenten Erik Helmerson en borgerlighet som tar debatten om vad som ska rymmas inom ett postindividualistiskt samhälle. I Storbritannien finns en inriktning inom Labour som kallas "blue Labour" (ungefärligt jämförbart med den amerikanska motsvarigheten "blue dogs"), främst företrädd av Maurice Glasman.
De förespråkar en generell välfärdsstat men konstaterar att den hittills inte alltid varit utformad för att ta tillvara människors drivkrafter. De fokuserar även tydligare på nationen, familjen och religionen även vad Labour i övrigt gör.
Helmerson skriver:
Men även den svenska borgerligheten kan göra klokt i att lyssna på Glasman och hans kolleger. Den till synes eviga ekonomiska krisen kan leda till en längtan efter postindividualism, efter något som ersätter en alltför stark tro på att marknaden löser alla problem.
En stat som på bästa sätt hjälper människor att hjälpa sig själva är inte nödvändigtvis en socialistisk stat.
Ett misstag Helmerson gör är dock att tro att det är gemene man som längtar efter "postindividualismen". De flesta svenskar, oavsett politisk schattering, är inte de extrema individualister som politiska tänkare eller ekonomer tror.
För de allra flesta är det en självklarhet att de befinner sig i ett sammanhang (familj, arbetsplats, organisationstillhörighet, församling etc).
Att inte hysa tilltro till att vare sig marknad eller det offentliga ska lösa alla problem är således inte ett problem, men har framför allt inte särskilt mycket med individualism som sådan att göra. Det är snarare en insikt om att människor, i den mån de får möjlighet till det, är fullt kapabla att lösa sina egna problem.
Frågan som bör ställas i debatten blir därför vad som kan göras för att stärka de sammanhang som människor befinner sig i? Och den debatten ska borgerligheten självklart delta i.
Socialdemokratins svar verkar för närvarande vara att det offentliga ska lösa alla eventuella problem som kan uppstå i människors liv. De hyser liten tilltro till både individer och gemenskaper.
För borgerligheten är det oftast precis tvärtom. Det offentliga ses som ett komplement till det som människor inte klarar av att hantera själva, och den hjälp som ges ska helst fungerar som en studsmatta (snarare än ett skyddsnät som ju är något som fångar upp men inte lyfter tillbaka).
Så det är verkligen inte så att en stat som hjälper människor på bästa sätt är en socialistisk stat (som Helmerson mycket riktigt skriver), snarare tvärt om.
Historien har visat att socialistisk stater och deras offentliga system har blivit för omhändertagande. De har kramat ur människor deras initiativförmåga och hellre stängt in dem i generella välfärdslösningar utan hänsyn till individ.
En borgerlig stat hyser tilltro till människor och utformar system på ett sådant sätt att de sporrar och lyfter. Men framför allt ser en sådant stat till att människor ges möjlighet att i sina egna sammanhang lösa eventuella problem som uppstår under livets gång.
Läs även andra bloggares åsikter om Borgerligheten, civilsamhället, familj, idédebatt, konservatism, politik, socialdemokraterna, socialförsäkringar, välfärd.
De förespråkar en generell välfärdsstat men konstaterar att den hittills inte alltid varit utformad för att ta tillvara människors drivkrafter. De fokuserar även tydligare på nationen, familjen och religionen även vad Labour i övrigt gör.
Helmerson skriver:
Men även den svenska borgerligheten kan göra klokt i att lyssna på Glasman och hans kolleger. Den till synes eviga ekonomiska krisen kan leda till en längtan efter postindividualism, efter något som ersätter en alltför stark tro på att marknaden löser alla problem.
En stat som på bästa sätt hjälper människor att hjälpa sig själva är inte nödvändigtvis en socialistisk stat.
Ett misstag Helmerson gör är dock att tro att det är gemene man som längtar efter "postindividualismen". De flesta svenskar, oavsett politisk schattering, är inte de extrema individualister som politiska tänkare eller ekonomer tror.
För de allra flesta är det en självklarhet att de befinner sig i ett sammanhang (familj, arbetsplats, organisationstillhörighet, församling etc).
Att inte hysa tilltro till att vare sig marknad eller det offentliga ska lösa alla problem är således inte ett problem, men har framför allt inte särskilt mycket med individualism som sådan att göra. Det är snarare en insikt om att människor, i den mån de får möjlighet till det, är fullt kapabla att lösa sina egna problem.
Frågan som bör ställas i debatten blir därför vad som kan göras för att stärka de sammanhang som människor befinner sig i? Och den debatten ska borgerligheten självklart delta i.
Socialdemokratins svar verkar för närvarande vara att det offentliga ska lösa alla eventuella problem som kan uppstå i människors liv. De hyser liten tilltro till både individer och gemenskaper.
För borgerligheten är det oftast precis tvärtom. Det offentliga ses som ett komplement till det som människor inte klarar av att hantera själva, och den hjälp som ges ska helst fungerar som en studsmatta (snarare än ett skyddsnät som ju är något som fångar upp men inte lyfter tillbaka).
Så det är verkligen inte så att en stat som hjälper människor på bästa sätt är en socialistisk stat (som Helmerson mycket riktigt skriver), snarare tvärt om.
Historien har visat att socialistisk stater och deras offentliga system har blivit för omhändertagande. De har kramat ur människor deras initiativförmåga och hellre stängt in dem i generella välfärdslösningar utan hänsyn till individ.
En borgerlig stat hyser tilltro till människor och utformar system på ett sådant sätt att de sporrar och lyfter. Men framför allt ser en sådant stat till att människor ges möjlighet att i sina egna sammanhang lösa eventuella problem som uppstår under livets gång.
Läs även andra bloggares åsikter om Borgerligheten, civilsamhället, familj, idédebatt, konservatism, politik, socialdemokraterna, socialförsäkringar, välfärd.
söndag 8 maj 2011
Borgerligheten får inte bli mätt
Under den partiella medieskugga jag befann mig i under Sverigemötet så lyckades jag missa att Thomas Idergard, Markus Uvell och Lars Tobisson via DN-debatt efterfrågade en bredare borgerlig idédebatt.
Jag håller så klart med. Jag har trots allt deltagit i den själv (här, här, här och här bland annat). Eller rättare sagt; jag deltar i den hela tiden via den här bloggen. Tycker jag själv i alla fall.
Borgerligheten får absolut inte bli mätt, vilket både DN och SvD varnar för i dag. Vi måste fortsätta agera gentemot det som vi anser vara otillräckligt eller icke önskvärt. Samtidigt som vi tydligt pläderar för vad vi vill se i stället, alternativt vill bevara.
Med anledning av första maj skrev jag om hur socialdemokraternas långa maktinnehav konstant kombinerats med en förmåga att kontinuerligt stå i opposition. Mot sig själva och mot omvärden. Alliansen - och Moderaterna - måste lära sig att göra samma sak.
Men, det krävs även att en bredare borgerlighet deltar i debatten. Det är därför viktigt att Timbro ger sig in i leken på allvar med sin Idékommission, men det behövs mer. Borgerliga ledasidor, SNB, Captus, alla måste bli bättre på att utmana och komma med nya idéer.
Så klart vore det även önskvärt med någon form av konservativ tankesmedja men så länge det inte finns så får vi som är konservativa delta i det offentliga samtalet på annat sätt.
Vad vill vi, vart vill vi, hur ska det går till? Det här är frågor som den samlade borgerligheten bör diskutera. Inte nödvändigtvis för att vara överens. Men åtminstone för att ha ett hum om hur den borgerliga politiken bör se ut framöver.
KB, SyD, S, GP, B.
Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, Borgerligheten, socialdemokraterna, politik, idédebatt, debatt, länkar.
Jag håller så klart med. Jag har trots allt deltagit i den själv (här, här, här och här bland annat). Eller rättare sagt; jag deltar i den hela tiden via den här bloggen. Tycker jag själv i alla fall.
Borgerligheten får absolut inte bli mätt, vilket både DN och SvD varnar för i dag. Vi måste fortsätta agera gentemot det som vi anser vara otillräckligt eller icke önskvärt. Samtidigt som vi tydligt pläderar för vad vi vill se i stället, alternativt vill bevara.
Med anledning av första maj skrev jag om hur socialdemokraternas långa maktinnehav konstant kombinerats med en förmåga att kontinuerligt stå i opposition. Mot sig själva och mot omvärden. Alliansen - och Moderaterna - måste lära sig att göra samma sak.
Men, det krävs även att en bredare borgerlighet deltar i debatten. Det är därför viktigt att Timbro ger sig in i leken på allvar med sin Idékommission, men det behövs mer. Borgerliga ledasidor, SNB, Captus, alla måste bli bättre på att utmana och komma med nya idéer.
Så klart vore det även önskvärt med någon form av konservativ tankesmedja men så länge det inte finns så får vi som är konservativa delta i det offentliga samtalet på annat sätt.
Vad vill vi, vart vill vi, hur ska det går till? Det här är frågor som den samlade borgerligheten bör diskutera. Inte nödvändigtvis för att vara överens. Men åtminstone för att ha ett hum om hur den borgerliga politiken bör se ut framöver.
KB, SyD, S, GP, B.
Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, Borgerligheten, socialdemokraterna, politik, idédebatt, debatt, länkar.
fredag 6 maj 2011
Morgon i Karlstad
Sitter och äter frukost i Karlstad. Underbart med hotellfrukost, som vanligt. Det har hittills inte blivit så mycket politik (Sverigemötet har ju inte börjat än) men många kom redan i går så var man än tittade i centrala Karlstad i går kväll såg man moderater.
Har redan lyckats göra det jag hoppades att jag skulle göra. Det vill säga träffa före detta kollegor och bekanta, och göra mig några nya bekantskaper.
Snart börjar evenemanget och en av de inledande punkterna är partisekreteraren Sofia Arkelsten. Jag hoppas kunna skriva lite om talet så jag återkommer.
ER, TM, TB, AB, NM.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Har redan lyckats göra det jag hoppades att jag skulle göra. Det vill säga träffa före detta kollegor och bekanta, och göra mig några nya bekantskaper.
Snart börjar evenemanget och en av de inledande punkterna är partisekreteraren Sofia Arkelsten. Jag hoppas kunna skriva lite om talet så jag återkommer.
ER, TM, TB, AB, NM.
- Posted using BlogPress from my iPhone
måndag 28 februari 2011
På Timbro
Lyssnandes på Johnny Munkhammar som talar om meritokrati som bärande borgerlig idé.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
tisdag 18 januari 2011
Idédebatt: Civilsamhället
Här kommer del två i mina lilla följetong i den borgerliga idédebatten. I dag handlar det om civilsamhället.
Civilsamhället är i den bästa av världar det vi alla gör tillsammans, utan inblandning av staten. Idrottsföreningar, kyrkor, företag, familjer och andra frivilliga sammanslutningar av människor skapar civilsamhället.
I dessa gemenskaper skapas, människor emellan, omtanke och solidaritet på frivillig grund. Detta betyder att deltagarna faktiskt bryr sig om varandra på riktigt och därmed blir villiga att ställa upp för varandra.
Baksidan av det socialdemokratiska välfärdsbygget är nämligen dess anonymitet. Alla sägs ansvara för alla, men eftersom "någon annan" förväntas utföra själva arbetet så betyder det i själva verket att ingen egentligen bryr sig om något annat än de egna fördelar som man eventuellt har tillskansat sig.
Solidariteten i det generella välfärdssamhället är således grund. Eller bygger åtminstone på något helt annat än verklig omtanke för sin nästa.
I civilsamhället däremot bryr man sig för att man känner att det finns någon form av gemenskap med andra människor. En gemenskap som inte nödvändigtvis begränsas till den egna "gruppen" (vilket någon kanske tror).
Känner man sig säker i sig själv och i sin omtanke för andra så är det enklare att sträcka ut en hand även till dem man inte känner. Det bygger dock på att man har fått ta eget ansvar för sig själv och andra tidigare. Det vill säga motsatsen till hur det går till i det generella välfärdssamhället av socialdemokratisk modell.
Civilsamhället behöver således få växa på egen hand för att kunna bli starkt. Det kan dock även växa genom att motsatsen till civilsamhället - det vill säga politiken - ger den växtutrymme genom till exempel entreprenadavtal och upphandling av verksamheter.
Att införa/öka avdragsrätten på gåvor till organisationer kan också vara ett sätt att öka friheten för organisationerna i fråga.
Vill vi ha omhändertagande och medkännande medborgare bör vi således gör vad vi kan för att öka styrkan i det civila samhället. Riktigt solidaritet skapas när människor på riktigt känner sig ansvariga för sina medmänniskor. Den känslan kan aldrig en stat simulera, hur gärna den än vill.
Starka civilsamhällen skapar starka individer.
Kent Persson.
Läs även andra bloggares åsikter om idédebatt, konservatism, Borgerligheten, politik.
Civilsamhället är i den bästa av världar det vi alla gör tillsammans, utan inblandning av staten. Idrottsföreningar, kyrkor, företag, familjer och andra frivilliga sammanslutningar av människor skapar civilsamhället.
I dessa gemenskaper skapas, människor emellan, omtanke och solidaritet på frivillig grund. Detta betyder att deltagarna faktiskt bryr sig om varandra på riktigt och därmed blir villiga att ställa upp för varandra.
Baksidan av det socialdemokratiska välfärdsbygget är nämligen dess anonymitet. Alla sägs ansvara för alla, men eftersom "någon annan" förväntas utföra själva arbetet så betyder det i själva verket att ingen egentligen bryr sig om något annat än de egna fördelar som man eventuellt har tillskansat sig.
Solidariteten i det generella välfärdssamhället är således grund. Eller bygger åtminstone på något helt annat än verklig omtanke för sin nästa.
I civilsamhället däremot bryr man sig för att man känner att det finns någon form av gemenskap med andra människor. En gemenskap som inte nödvändigtvis begränsas till den egna "gruppen" (vilket någon kanske tror).
Känner man sig säker i sig själv och i sin omtanke för andra så är det enklare att sträcka ut en hand även till dem man inte känner. Det bygger dock på att man har fått ta eget ansvar för sig själv och andra tidigare. Det vill säga motsatsen till hur det går till i det generella välfärdssamhället av socialdemokratisk modell.
Civilsamhället behöver således få växa på egen hand för att kunna bli starkt. Det kan dock även växa genom att motsatsen till civilsamhället - det vill säga politiken - ger den växtutrymme genom till exempel entreprenadavtal och upphandling av verksamheter.
Att införa/öka avdragsrätten på gåvor till organisationer kan också vara ett sätt att öka friheten för organisationerna i fråga.
Vill vi ha omhändertagande och medkännande medborgare bör vi således gör vad vi kan för att öka styrkan i det civila samhället. Riktigt solidaritet skapas när människor på riktigt känner sig ansvariga för sina medmänniskor. Den känslan kan aldrig en stat simulera, hur gärna den än vill.
Starka civilsamhällen skapar starka individer.
Kent Persson.
Läs även andra bloggares åsikter om idédebatt, konservatism, Borgerligheten, politik.
måndag 6 december 2010
Den privata sfären och civilsamhället stärker ansvarstagandet
Diskussionen om den borgerliga förnyelsen/utvecklingen går vidare. I dag skriver till exempel Elise Claeson några tänkvärda ord i Svenskan. Med Fanny och Alexander som utgångspunkt refererar hon till den privata svär som Familjen Ekdahl längtar efter.
Bergman låter Gusten och Oscar Ekdahl skissa på ett borgerligt manifest som borde bilda basen i Det nya borgerliga uppdraget: ett opolitiskt privatliv. Istället för att ropa på mer ideologi borde vi lyssna på Ekdahlarna. Hur kan vi skydda den lilla världen från feminismen, socialismen och andra -ismer som har idéer om hur vi ska leva? Globaliseringen ökar behovet av ett tryggt, solidariskt privatbasläger.
Även Tobias Harding är inne på samma spår när han skriver:
Jag tror att det man framförallt måste ta fasta på är det som alltid upprört med den så kallade småborgerligheten: försvaret av rätten att leva i privatlivet istället för i de stora politiska sammanhangen.
Detta skulle kunna leda till ett fokus på utbildning som personlig utveckling, staten som försvarare av den enskildes rätt, småskaliga lösningar framför storskaliga, och förmåga att alltid utgå ifrån den enskilda personen.
Annorlunda uttryckt skulle man kunna hävda att det handlar om att se det ideella civila samhället och privatlivet och därmed utmana den nu etablerade svenska starka relationen mellan stat, industri och stora organisationer.
Verkligen bra inlägg från både Elise och Tobias. Den privata sfären har i det svenska politiska landskapet länge betraktats som någon som måste regleras och läggas till rätta. Utgångspunkten har varit att folk inte själva är kapabla att fatta egna beslut. Slagordet "det privata är politiskt" har därför fått genomsyra det mesta de senaste fyrtio åren. Något som rimligtvis måste ifrågasättas.
Hand i hand med drömmen om att avpolitisera den privata sfären går önskan om att återupprätta någon form av heder och moral i det svenska samhället. Dick Erixon skriver:
Men våra medborgerliga plikter - ja, just det, plikter - handlar om något större och mänskligare: att ställa upp på sin nästa. Med tid, engagemang, känsla och omsorg. Inte nödvändigtvis med pengar.
Det är absurt att det socialdemokratiska Sverige är så totalt fixerat på pengar. Det finns bara ett sätt att visa uppskattning på i arbetslivet: högre lön. Bara det räknas. Alla andra former av uppskattning som mänskligheten utvecklat under sin historia är borttvättade i vårt land. Utmärkelser, respekt, beundran, beröm betraktas som luft. Bara pengar är konkreta nog för att vi ska förstå. Vilket torftigt samhälle är inte det!?
Vi i Sverige måste börja lära oss förstå och uppskatta värderingar, normer och handlingars konsekvenser igen. Vi är analfabeter när det kommer till moral.
Som jag ser det så handlar önskan om en privat sfär, även om återupprättandet av ett starkt civilsamhälle. Och därmed även om återupprättandet om de värderingar och normer som krävs människor emellan när allt inte är avhängigt staten. Om vi vill kunna ta hand om varandra, på ett äkta solidariskt sätt, så måste vi känna engagemang och en vilja att faktiskt se våra medmänniskor.
I det socialdemokratiska projektet har vi som individer blivit avpersonifierade. Därav oviljan att faktiskt ta hand om varandra på något annat sätt än via skattesedeln. Vi har kanske blivit ekonomiskt självständiga, men till priset av ensamhet och rotlöshet.
Så hur kommer vi till rätta med den utveckling som varit?
Jag anser att vi bör satsa på familjen/familjerna, och låta människor växa med det ansvar det innebär att fatta sina egna beslut. Då ökar också ansvaret, och då växer engagemanget, för varandra och för samhället i stort. Utan sammanhang förstår vi inte varför just vi ska bidra till andra människors väl och ve. Genom personligt ansvar, moral och engagemang skapar vi ett mer mänskligt samhälle.
(stort tack till Dick som i sitt inlägg citerar samma rader som PJ Anders Linder citerade på ledarplats förra helgen)
SvD, Dick Erixon, Tobias Harding.
Läs även andra bloggares åsikter om Elise Claeson, politik, Ekonomi, Borgerligheten, konservatism, .
Bergman låter Gusten och Oscar Ekdahl skissa på ett borgerligt manifest som borde bilda basen i Det nya borgerliga uppdraget: ett opolitiskt privatliv. Istället för att ropa på mer ideologi borde vi lyssna på Ekdahlarna. Hur kan vi skydda den lilla världen från feminismen, socialismen och andra -ismer som har idéer om hur vi ska leva? Globaliseringen ökar behovet av ett tryggt, solidariskt privatbasläger.
Även Tobias Harding är inne på samma spår när han skriver:
Jag tror att det man framförallt måste ta fasta på är det som alltid upprört med den så kallade småborgerligheten: försvaret av rätten att leva i privatlivet istället för i de stora politiska sammanhangen.
Detta skulle kunna leda till ett fokus på utbildning som personlig utveckling, staten som försvarare av den enskildes rätt, småskaliga lösningar framför storskaliga, och förmåga att alltid utgå ifrån den enskilda personen.
Annorlunda uttryckt skulle man kunna hävda att det handlar om att se det ideella civila samhället och privatlivet och därmed utmana den nu etablerade svenska starka relationen mellan stat, industri och stora organisationer.
Verkligen bra inlägg från både Elise och Tobias. Den privata sfären har i det svenska politiska landskapet länge betraktats som någon som måste regleras och läggas till rätta. Utgångspunkten har varit att folk inte själva är kapabla att fatta egna beslut. Slagordet "det privata är politiskt" har därför fått genomsyra det mesta de senaste fyrtio åren. Något som rimligtvis måste ifrågasättas.
Hand i hand med drömmen om att avpolitisera den privata sfären går önskan om att återupprätta någon form av heder och moral i det svenska samhället. Dick Erixon skriver:
Men våra medborgerliga plikter - ja, just det, plikter - handlar om något större och mänskligare: att ställa upp på sin nästa. Med tid, engagemang, känsla och omsorg. Inte nödvändigtvis med pengar.
Det är absurt att det socialdemokratiska Sverige är så totalt fixerat på pengar. Det finns bara ett sätt att visa uppskattning på i arbetslivet: högre lön. Bara det räknas. Alla andra former av uppskattning som mänskligheten utvecklat under sin historia är borttvättade i vårt land. Utmärkelser, respekt, beundran, beröm betraktas som luft. Bara pengar är konkreta nog för att vi ska förstå. Vilket torftigt samhälle är inte det!?
Vi i Sverige måste börja lära oss förstå och uppskatta värderingar, normer och handlingars konsekvenser igen. Vi är analfabeter när det kommer till moral.
Som jag ser det så handlar önskan om en privat sfär, även om återupprättandet av ett starkt civilsamhälle. Och därmed även om återupprättandet om de värderingar och normer som krävs människor emellan när allt inte är avhängigt staten. Om vi vill kunna ta hand om varandra, på ett äkta solidariskt sätt, så måste vi känna engagemang och en vilja att faktiskt se våra medmänniskor.
I det socialdemokratiska projektet har vi som individer blivit avpersonifierade. Därav oviljan att faktiskt ta hand om varandra på något annat sätt än via skattesedeln. Vi har kanske blivit ekonomiskt självständiga, men till priset av ensamhet och rotlöshet.
Så hur kommer vi till rätta med den utveckling som varit?
Jag anser att vi bör satsa på familjen/familjerna, och låta människor växa med det ansvar det innebär att fatta sina egna beslut. Då ökar också ansvaret, och då växer engagemanget, för varandra och för samhället i stort. Utan sammanhang förstår vi inte varför just vi ska bidra till andra människors väl och ve. Genom personligt ansvar, moral och engagemang skapar vi ett mer mänskligt samhälle.
(stort tack till Dick som i sitt inlägg citerar samma rader som PJ Anders Linder citerade på ledarplats förra helgen)
SvD, Dick Erixon, Tobias Harding.
Läs även andra bloggares åsikter om Elise Claeson, politik, Ekonomi, Borgerligheten, konservatism, .
tisdag 30 november 2010
Borgerlig idéutveckling
Kent Persson är inte helt ute och cyklar när han i dag skriver:
Jag tror att byggandet av det svenska folkhemmet 2.0 ska utgå ifrån människors möjligheter att ta eget ansvar. De möjligheterna ska stärkas med ökad valfrihet och stärkt ekonomisk frihet. Det handlar om att återigen visa att frihetens värderingar är viktiga att genomföra i Sverige. Ska vi lyckas med det måste det dock bygga på att tryggheten ökar i Sverige. Oron är för många alltför stor. Politikens ansvar är att hålla ihop samhället och att just skapa trygghet. Jag är övertygad om att en berättelse om hur trygghetens ska ökas i vårt samhälle skulle gillas av många. Tryggheten är en av vår tids största utmaningar och den ska borgerligheten ge svaren på hur vårt samhälle kan utvecklas till ett tryggt samhälle som omfattar alla. Med tryggheten i fokus för idépolitiken tillsammans med frihetens idéer kan borgerligheten skapa en intressant och viktig debatt inför kommande val.
Jag är dock inte helt pigg på idén att använda termen Folkhemmet, även om jag förstår vad Kent menar när han skriver Folkhemmet 2.0. De negativa implikationer som finns i ordet, och den vurm som vissa inom Socialdemokratin och Sverigedemokraterna hyser för "folkhemmet" är dock inte något som jag nödvändigtvis vill sammanblandas med.
En ny (nygammal?) borgerlig berättelse bör nog försöka skapa sin egen terminologi. Folkhemmets främsta kännetecken var inte ekonomisk frihet och valfrihet, därför blir det olyckligt att använda sig av ett sådant ord när man ska formulera något som bygger på det ovan nämnda.
Så vad kallar vi berättelsen om ekonomisk frihet, eget ansvar och valfrihet? Varför inte det Borgerliga Sverige? eller kanske bara; Sverige? Enkelhet behöver inte vara av ondo.
Barran, JF, HT, SvD1, SvD2.
Läs även andra bloggares åsikter om Borgerligheten, politik, konservatism, idédebatt.
Jag tror att byggandet av det svenska folkhemmet 2.0 ska utgå ifrån människors möjligheter att ta eget ansvar. De möjligheterna ska stärkas med ökad valfrihet och stärkt ekonomisk frihet. Det handlar om att återigen visa att frihetens värderingar är viktiga att genomföra i Sverige. Ska vi lyckas med det måste det dock bygga på att tryggheten ökar i Sverige. Oron är för många alltför stor. Politikens ansvar är att hålla ihop samhället och att just skapa trygghet. Jag är övertygad om att en berättelse om hur trygghetens ska ökas i vårt samhälle skulle gillas av många. Tryggheten är en av vår tids största utmaningar och den ska borgerligheten ge svaren på hur vårt samhälle kan utvecklas till ett tryggt samhälle som omfattar alla. Med tryggheten i fokus för idépolitiken tillsammans med frihetens idéer kan borgerligheten skapa en intressant och viktig debatt inför kommande val.
Jag är dock inte helt pigg på idén att använda termen Folkhemmet, även om jag förstår vad Kent menar när han skriver Folkhemmet 2.0. De negativa implikationer som finns i ordet, och den vurm som vissa inom Socialdemokratin och Sverigedemokraterna hyser för "folkhemmet" är dock inte något som jag nödvändigtvis vill sammanblandas med.
En ny (nygammal?) borgerlig berättelse bör nog försöka skapa sin egen terminologi. Folkhemmets främsta kännetecken var inte ekonomisk frihet och valfrihet, därför blir det olyckligt att använda sig av ett sådant ord när man ska formulera något som bygger på det ovan nämnda.
Så vad kallar vi berättelsen om ekonomisk frihet, eget ansvar och valfrihet? Varför inte det Borgerliga Sverige? eller kanske bara; Sverige? Enkelhet behöver inte vara av ondo.
Barran, JF, HT, SvD1, SvD2.
Läs även andra bloggares åsikter om Borgerligheten, politik, konservatism, idédebatt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)