Vi behöver varandra, inte system

Familj, släkt och rötter är viktiga aspekter i de flesta människors liv. Vilka vi är baseras i stor utsträckning på uppväxt och familjerelationer. För konservativa är det här självklarheter, men det som är självklarheter för mig är inte nödvändigtvis det för andra. Särskilt som den svenska välfärdsstaten, enligt socialdemokratisk modell, har gjort sitt bästa för att nedvärdera familjebanden mellan människor.

I välfärdsstaten är det mellanmänskliga något fult. I stället för att erkänna värdet av starka band mellan människor ska individen vara beroende av de offentliga transfereringssystemen. Dessa sägs skapa fria människor som inte står i beroendeställning till andra, men den som inte känner sitt sammanhang får svårt att vara fri. Välfärdsstaten ger föga trygghet utöver den monetära. Men allt är inte pengar. Människor behöver primärt andra människor för trygghet och identitetsskapande, inte system.

(S) - Ett (o)enat parti mot valfrihet

Efter fem dagars intensivt kongressande torde många socialdemokrater vakna upp lätt utslitna i dag. Långa dagar och långa debatter gör även den mest härdade partiräven trött. Den stora frågan i mångas huvud i dag handlar dock säkert om de beslut som fattades under helgen; vad innebär de egentligen?

Klart är att partiledning är nöjd för att man lyckats kompromissa bort de allt värsta av vänsterflygelns idéer och förslag. Vad som är mer oklart är hur dessa kompromisser sedan ska tolkas när, och om, de ska omsättas i praktiken.

Att socialdemokraterna har bestämt sig för att lokala politiker ska ha mer makt, och kommun- och landstingsinvånare mindre, står klart. Politiker ska, enligt S-kongressens beslut, ges rätt att stänga ute vissa typer av företag vid upphandlingar samt neka friskolor att etablera sig.

Om det här är definitiva veton råder det dock olika meningar om. Enligt partiledningen är det inte det men visa mig den kommunala vänstersosse som inte vill ha mer makt över hur och vad människor väljer. Skulle Socialdemokraterna vinna nästa val och göra verklighet av sina kongressbeslut kan vi räkna med att valfriheten inskränks på fler än ett område.

Ett sådant område är föräldraförsäkringen. Löfven säger sig vara oroad över det ojämna uttaget av föräldradagar och att kraftiga åtgärder måste sättas in för att komma till rätta med det som upplevs som ett problem. Till att börja med ska fler månader vikas åt respektive förälder men på sikt anser Socialdemokraterna att föräldraförsäkringen bör delas i tre lika stora delar.

Att gå in och bestämma över människors vardag är således inget som man har betänkligheter kring i dagens socialdemokrati. Partistyrelsen har försökt att streta emot i vissa delar men merparten av dem som är aktiva i partiet runt om i landet verkar vilja ha mer. Mer makt och mer inflytande, på bekostnad av enskilda familjer och individer.

Kom ihåg det i september nästa år. Och läs Maria Wetterstrands sakliga och bra inlägg i frågan om vinst i välfärdssektorn.

DN, DN, SvD, SvD, SvD.

Välkommen till välfärdsstaten

Enligt en artikel i Svenska Dagbladets näringslivsdel i dag säger en fjärdedel av alla tillfrågade att lönen är slut i slutet av månaden. Av dessa har tre fjärdedelar däremot inte gjort något för att förbättra sin ekonomiska situation.

Om något så är det här ett av de främsta exemplen på vad välfärdsstaten gör med människors ansvarskänsla inför sin egen ekonomiska situation. I stället för att se till att pengarna räcker till (eller till och med räcker längre genom att spara) lever man hur hand i mun.

Och även personer med goda inkomster lever på det här sättet, till synes oförberedda på vad en ekonomisk smäll kan göra med den egna livssituationen.

Antingen räknar de helt enkelt inte med att någonsin hamna i trångmål, eller så räknar de med att "någon annan" ska leverera vid behov. Båda synsätten kan dock visa sig vara förödande.

För även om socialförsäkring och a-kassa finns att tillgå så är det långt ifrån säkert att den ersättningen kommer inom den månad som man behöver den. Och då kan man stå där, barskrapad.

Förhoppningsvis finns då en familj eller ett annat nätverk som tillfälligt kan gå in och hjälpa till. Något som i så fall skulle känneteckna ett välfärdssamhälle, till skillnad en välfärdsstat.

En förutsättning för välfärdssamhället är dock att skatterna är så pass låga att människor har möjlighet att bygga upp en egen buffert. Till hjälp för sig själva eller andra. Och där är vi inte än.

Individualism och solidaritet

Ordförandena för de nordiska SSU-förbunden är oroliga för den nordiska modellen. En modell som de (åtminstone retoriskt) verkar mena är ensam bidragande faktor till att de nordiska länderna klarat den nu pågående krisen bättre jämförbart med många andra länder. De anklagar dessutom den nordiska högern för att vilja slå sönder denna framgångssaga. Men stämmer verkligen deras hyllning?

De skriver: "Graden av individualism är exceptionellt stark i Norden. I få andra länder är individens oberoende större. Detta hänger nära samman med det starka välfärdssamhället."

Graden av individualism verkar vara stor i Sverige och övriga nordiska länder. Eventuellt är den påverkad av den nordiska välfärdsmodellen. Dock inte främst på det sätt som SSU-ledarna anför. De skriver nämligen vidare:

"Genom ett väl utbyggt socialt skyddsnät och en politik som gått ut på att skapa trygghet för den enskilde, från vaggan till graven, har människor tillåtits bli mer självständiga från exempelvis familj och arbetsgivare" samt "På samma sätt har ett välfungerande samhällsmaskineri, som genererat ett högt förtroende hos medborgarna, bidragit till att också stärka förtroendet människor emellan."

Och det menar jag är fel. Det välfärdssystemet i stället har skapat är rotlösa människor utan självklara band till varandra, som i stället sätter sin tillit till vad man tror är en saliggörande offentlig makt. Det har ingenting med förtroende eller solidaritet människor emellan att göra. Att vi kan lita på att ingångna avtal och överenskommelser gäller beror dessutom mer på en stabil och säker rättstradition, snarare än välfärdsstatens storlek.

Fortsättningsvis menar skribenterna på DN-debatt att "Utmaningen för politiken i de nordiska länderna borde därför vara att bevara och helst stärka graden av individualism och förtroende människor emellan." Skulle de få som de vill kan man dock inte göra både och. Varje "stärkning" av graden av individualism som de vill genomföra kommer nämligen minska graden av förtroende människor emellan.

Den som aldrig behöver vara beroende av någon annan fysisk individ (via familj, organisation eller annan sammanslutning) kommer heller aldrig se sig som beroende av, eller vilja vara ömsesidigt solidarisk med, andra individer. Det kan inte offentliga transfereringssystem råda bot på.

 

En starkare ideell sektor

Sverige har en förhållandevis levande historia av ett civilsamhälle med starka aktörer som verkar i medborgarnas tjänst på ett eller annat sätt. Många, som Stadsmissionen och Frälsningsarmén, arbetar utifrån kristna ideal. Andra, som till exempel Hasselakollektivet och Montessorirörelsen, jobbar utifrån vad de ser som kompletterande synsätt och arbetsmetoder.

Från att ha varit en mer naturlig del av det svenska samhället har emellertid aktörer som verkat inom vad vi kan kalla välfärdssektorn trängts tillbaka under åren. I och med välfärdsstatens successiva utbyggnad under efterkrigstiden har sociala verksamheter i bästa fall setts som något som man kan fördra, i värsta fall som något icke önskvärt eftersom man ansett att det offentliga är bäst på att sörja för människors välfärd.

Som jag ser det så är ett starkt civilsamhälle med aktiva välfärdsaktörer (som alltså inte är vare sig privata eller offentliga) en omistlig (och nödvändig) del av ett positivt samhälle. Det känns därför lite beklämmande att läsa Håkan Boström i dagens DN referera till Dagens Samhälle som i en undersökning kunnat konstatera att antalet aktörer i den ideella sektorn har krympt.

Det vore mycket oturligt om en redan liten sektor blev ännu mindre. Att verka för en livskraftig ideell sektor borde därför vara en central uppgift för en borgerlig regering. Möjligheten till avdragsgillt givande var ett första bra steg men mer behöver göras. Pengsystem på fler områden kan vara en väg att gå. Förenklade upphandlingar en annan. Klart är att de flesta har högt förtroende för ideella verksamheter och att det vore en stor förlust för samhället som helhet om de försvann genom styvmoderlig behandling.

En tvingande föräldraförsäkring

"Från politiskt håll måste vi möjliggöra för alla föräldrar att få tid tillsammans med sina barn" skriver två miljöpartister på SvD Brännpunkt. Vilket så klart låter angenämt och tilltalande.

Man tänker sig att de vill föreslå att föräldrar ska ha rätt att själva bestämma hur de vill lägga upp den föräldraledighet som deras nyfödda barn genererar genom det offentliga socialförsäkringssystemet.

Faktum är dock att det är precis tvärt om. Det man i ovan nämnda artikel har föreslagit är att föräldraledigheten ska bli än mer tvingande i förhållande till hur man som föräldrar väljer att ta ut den.

Samma sak gäller med LO som i går presenterade en rapport om föräldraförsäkringen. De skriver på sin hemsida följande:

LOs undersökning visar att det finns ett starkt stöd för att föräldrar ska dela lika på föräldraledigheten. Fyra av tio tycker att pappor ska ta ut minst hälften av föräldradagarna. Ändå tar papporna bara ut 23 procent av dagarna i snitt, och två av tio pappor tar inte ut någon föräldrapenning alls.

Detta får dem att hävda att "Regeringens familjepolitik helt enkelt inte [ger] det stöd familjerna behöver för att kunna fördela ansvaret för barn och arbete på det sätt de själva önskar".

Vi har alltså en i internationella mått mätt en extremt generös föräldraförsäkring som ger föräldrar rätt att vara hemma med sina barn i över ett år på det gemensammas bekostad. Denna ledighet kan tas ut (så när som på två "pappamånader") helt som man själv vill.

Ingen tvingar någon att göra på ett särskilt sätt och de flesta undersökningar visar att föräldrar på det stora hela är nöjda med sen fördelning som man har valt.

Trots det menar LO att regeringens uteblivna "stöd" till barnfamiljer gör att de på något sätt tvingas till ett i deras ögon ojämställt uttag av den ledighet som föräldraförsäkringen ger rätt till.

Något som föranleder LO att föreslå ett liknande upplägg som miljöpartisterna på Brännpunkt. Det vill säga en tredelning av föräldraförsäkringen.

Och LO hymlar inte med sina intentioner. De skriver rakt ut att de vill att politiken ska ta plats vid familjernas köksbord för att styra deras uttag av föräldrapenningen.

Inga förskönande omskrivningar här inte. Folk gör inte som de borde (eller ens som de själva vill om man ska tro LO:s undersökning), därför måste vi (LO) gå in och reglera människors beteende.

Ett mer rimligt förfarande, om vi nu ska ha en offentligt finansierad föräldraförsäkring i den utsträckning som vi har i dag, vore att allmänt erkänna att det är för barnets skull som det faller ut ledighet och att vårdnadshavare har rätt att ta ut denna ledighet på det sätt som de själva önskar.

Det innebär att ledigheten även ska kunna överföras till någon annan som föräldrarna finner lämplig. Staten ska dock inte ha synpunkter på vilken fördelning som medborgarna väljer för egen del.

Andra idéer kring hur jag anser att barnomsorg och föräldraförsäkringen kan utformas hittar ni här, här och här.

Nyheter: KA, SvD, DN, SR, SR.

Progressivt med progressivitet?

Jag tror också, precis som LO-ekonomerna på DN-debatt, att ett land mår bra av ett hyfsat enhetligt och lättförståeligt skattesystem. Ju fler specialregler, desto sämre blir överblickbarheten, och därmed i förlängningen också acceptansen för systemet i fråga.

Det kan således absolut finnas en vits med en bred överenskommelse i Riksdagen kring förutsättningarna för Sveriges skatteuppbörd. Jag tror dock inte att LO-ekonomernas förslag kommer ligga med i förhandlingsdelegationens underlag till diskussioner.

Bland annat för att de vill återinföra fastighetsskatten. En skattebas som de menar är stabil och därmed bör utnyttjas. Att den slog fel, och dessutom inte sa någonting om fastighetsägarens faktiska "förmögenhet" eller förmåga att betala (utan endast baserades på ett fiktivt värde) verkar de ha glömt bort.

Att LO:s ekonomer även vill införa än mer progressivitet i det svenska skattesystemet (som redan är fullt av det) genom att återinföra arvs- och gåvoskatten kommer förhoppningsvis inte heller tas upp i diskussionerna kring en ny eventuell skatteöversyn.

Det rättviseargument de för fram (utan att definiera vad rättvisan består i) haltar dock. Omfördelning är till att börja med inte samma sak som rättvisa.

För det andra är det i ett enhetligt skattesystemet rimligt att man skattar för inkomster som man själv har bidragit till att tjäna in (jämför med att man i dagsläget betalar skatt på vinster från tävlingar där man aktivt deltagit, typ frågesportsprogram, men inte på trissvinster som bara baseras på slump och tur).

Arv och gåvor torde i ett rimligt skattesystem falla under den senare kategorin. Om jag inte minns fel var det dessutom Socialdemokraterna som avskaffade arvs- och gåvoskatten.

Att ställa krav på miniminivåer för bolagsskatterna i EU:s länder känns inte heller helt genomtänkt, även om de slänger in en brasklapp om att skatteintäkterna ska stanna i respektive land. Att över huvudtaget öppna för gemensamma regler på EU-nivå torde vara att befinna sig på ett sluttande plan.

Jag tror hur som helst att det är positivt att det förs en debatt kring vårt skattesystem. Allt fler börjar dessutom snegla mot den överenskommelse som gjordes för 20 år sedan och fråga sig om det inte är dags igen. Och det kan det nog vara. Hur den ska se ut återstår dock att se. LO-ekonomerna får nog emellertid se över sina förslag en gång till.

Nyheter: SvD.

Bloggar: Böhlmark, Andersson.

Lättjans diagnoser

Vad gör man som lärare om man inte orkar ta itu med stökiga elever i klassrummet? Eller som förälder när samma lärare berättar om ens stökiga barn?

Ser man till arbetsmiljön i klassrummet? Ser man till lärarens förmåga att hålla ordning? Ser man till barnets inställning till skola och lärande?

Tyvärr verkar det som att man numer, allt för sällan, ställer ovan nämnda frågor. -För inte är det fel på mig som lärare? -Och inte kan det vara barnets fel att det springer runt och stör... Det måste vara något annat.

-Jag vet! Det måste vara någon form av psykiskt funktionshinder.

Så verkar i alla fall delar av den psykologiska vetenskapen ha resonerat när frågeställningarna började aktualiseras för ca 20 år sedan.

Ingen av dem verkade intresserad av lärarrollen, klassrummet eller den förändrade synen på barnuppfostran. I stället sa man att det var ADHD.

Det var således inte barnets fel att det inte kunde sitta still, och därmed inte heller lärarens (vilket torde vara en av orsakerna till viljan att hellre diagnosticera). Det var ju ett psykologiskt tillstånd. Inte kan man ställa krav då...

Men det är precis vad man kan. Att barn inte kan sitta still är knappast ett nytt fenomen. Det är snarare allmängiltigt över tid.

I en tid då läraren faktiskt var en auktoritet i klassrummet, och när föräldrar förväntade sig att det var upp till barnet att delta och lära, lyckades svensk skola hålla tillräckligt mycket ordning för att de flesta faktiskt skulle få möjlighet att erhålla den grundläggande utbildning man har att förvänta sig. Även de barn som hade svårt att sitta still.

För ett barn med myror i brallorna är få saker så kontraproduktiva som oordning. Oreda leder bara till mer oreda, även på ett personligt plan. Och få är de barn som redan från lågstadieålder är kapabla att ta ansvar för sitt eget lärande, att leta upp den information som bedöms vara relevant och sedan dra slutsatser av den.

Så vad händer då när skolan inte längre är en kunskapsförmedlare? Jo, det ser vi nu, hela tiden.

Barn som har svårt att sitta still får ingen arbetsro, vilket leder till att deras klasskamrater inte heller får någon arbetsro. Och i stället för att skapa ordning och ställa krav på alla barn så diagnosticerar man dem som man upplever som besvärliga.

Vad tror ni att det gör för deras självkänsla? Och vad tror ni att det gör för vårt skolsystem som helhet?

Nathan Shachar skriver i dagens DN:

ADHD upptäcktes inte, som alzheimer eller diabetes. Dess deinition är inte förankrad i några odiskutabla biologiska data. ADD-ADHD kom till på ett sammanträde. Deinitionen är en katalog över allt som känneteck- nar normala pojkar: svårt att sitta stilla, lackande uppmärksamhet, slarv med läxor. När det kniper får borttappade pennor och leda under mattelektionerna duga.

Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar. Medicinering för alla upptänkliga ledsamheter exploderar, och psykiatrin, som länge var en bisak för läkemedelsföretagen, badar i anslag och donationer.

Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen. Vägen tillbaka är för lång och för att slippa se eländet drogar vi friska barn.

Den för alla vänstermänniskor så förhatliga katederundervisningen gjorde att merparten av alla elever tog sig genom skolan med fullgoda kunskaper. Dagens "flumskola" gör att de som inte klarar av att söka och tillskansa sig information på egen hand faller ifrån.

Det kanske inte var så dumt med katederundervisning trots allt?

Kan skatt ersätta solidaritet?

På förra årets sista dag skrev Magasinet Neo:s chefredaktör Paulina Nueding om ett för mig kärt ämne på svenskans ledarsida. Frågan var om skatter kan ersätta verklig solidaritet.

Jag har flera gånger skrivit om faran med att tro att mänskligt ansvar för andra slutar där skattsedeln tar vid. Ett förhållningssätt som tyvärr verkar utbrett i länder med omfattande välfärdssystem. Neuding skriver:

"Välfärdsbygget kan ge intrycket att ansvaret för ens medmänniskor är upphandlat och outsourcat till staten, att omtanke är något som automatiskt dras från lönen."

Varför ska jag bry mig om min nästa? Det gör ju staten åt mig. Jag personligen behöver inte ta ansvar för något. Det gör jag via skatten.

Så verkar många resonera, och även om Socialdemokraterna inte vill se det så är det deras välfärdsbygge som orsakat mentaliteten i fråga.

Genom att bryta upp alla tidigare beroendeförhållanden människor emellan har man i stället gjort människor beroende av staten. På bekostnad av medmänsklighet och omtanke om andra skulle jag vilja hävda.

Trots det kallas den nyinförda avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer för den sista spiken i välfärdsstatens kista av vänstermänniskor. Som om hela det system de byggt upp kommer att falla sönder bara för att det införs. Och som om välfärd och solidaritet endast är på riktigt om det kanaliseras via skatter och tas om hand om av det offentliga.

Jag hävdar motsatsen; i ett system där ingen behöver ta ansvar utöver skattsedeln kommer inte heller någon naturlig medmänsklighet för andra att kunna existera. Den kvävs i stället av det offentligas allomfattande anspråk på solidaritet och omsorg.

I ett sådant system blir individen och dess självförverkligande allenarådande. Socialister skyller det "hårda och kalla Sverige" på nyliberalism. Jag skyller på den allomfattande välfärdsstaten och dess anspråk på att ersätta mänsklighet och omtanke människor emellan.

Om någon annan alltid tar hand om dem som ibland har det svårt, varför ska jag?

Bloggar: Ekehog.

Svenskarna och den offentliga sektorn

Med tanke på gårdagens inlägg så kändes det lite passande att på Demoskops hemsida hitta en analys av svenskarnas vilja att minska den offentliga sektorn.

Tydligen är det så att denna vilja (att minska den offentliga sektorn vill säga) har minskat drastiskt sedan 1990. Från 55 procent av befolkningen till 27 procent. En omvälvande minskning i sig, men mest förvånande är att nivån är så stabil över tid.

Dagens procentnivå har i princip legat still sedan 1996. Det stora tappet skedde således mellan 1990 och 1996. Sedan dess har en ungefärligt lila stor andel av befolkningen önskat en minskning av den offentliga sektorn.

Något som får mig att konstatera att opinionen i fråga har varit näst intill okänslig för den ekonomiska konjunkturen. 1990 hade troligtvis den borgerliga opinionsbildningen lyckats förmedla bilden av en svällande statsapparat som inte först och främst arbetade för folkets fromma.

Sen kom 90-talskrisen med efterföljande oro. Något som troligtvis förklarar nedgången i opinionen. Frågan blir därför varför inte den skeptiska andelen ökade i takt med att ekonomin vände uppåt igen?

Beror det på en framgångsrik Socialdemokrati? Eller kanske på en misslyckad borgerlig opinionsbildning? För faktum kvarstår; i Sverige lever vi med en offentlig sektor som torde sakna motstycke. 32-33 procent av befolkningen arbetar inom denna sektor, en siffra som varit tämligen konstant de senaste 20 åren.

Så mina frågeställningar från i går kvarstår. I alla högsta grad får man väl till och med säga. Vad ska det offentliga åtagandet egentligen vara?

Vi som anser att det kan, och bör, vara mindre omfattande än i dag har ett hårt opinionsbildande arbete framför oss. I alla fall om vi vill upp i samma opinionssiffror (för en minskning av den offentliga sektorn) som 1990.

Fler aktörer i äldreomsorgen

Församlingen där jag är medlem, Immanuelskyrkan i Stockholm, driver sedan många år ett äldreboende. Tidigare hette det Rådmanshemmet och låg på Rådmansgatan. När lokalerna blev utdömda valde församlingen att bygga ett helt nytt äldreboende.

Löjtnantsgården som äldreboendet heter ligger på Östermalm och är mycket populärt, både bland församlingsmedlemmar som bland utomstående. I huset finns dessutom ett seniorboende där något yngre äldre bor. Bland dem finns det personer som utför volontärarbete på äldreboendet.

I fastigheten finns även ett tiotal studentbostäder dit man har förtur om man läser någon medicinsk/omvårdnadsinriktad utbildning och kan tänka sig att arbeta extra på Löjtnantsgården.

Det är således fullt möjligt att driva en god och genomtänkt verksamhet som fristående aktör. Det visste nog visserligen de flesta redan, trots högt tonläge i debatten den senaste tiden.

Att Svenska Kyrkan vill starta äldreboenden känns därför som ett välkommet inslag. Att de ser det som någonting positivt att de inte "behöver leverera vinst" får så klart stå för dem. Huvudsaken som jag ser det är att antalet aktörer inom äldreomsorgen, som kan lära av varandra, ökar.

Att människor gärna vänder sig till till mindre företag som Kavat vård känns dock inte märkligt. Det är med största sannolikhet enklare att ha överblick och kontroll i en mindre organisation. Det betyder dock inte betyda att det är omöjligt att ha det i en större.

Mitt huvudbudskap just nu är emellertid; Ju fler aktörer som arbetar med att aktivt förbättra den omsorg de levererar till boende och patienter, desto bättre. Monopol leder aldrig till effektiv och kvalitativ verksamhet. Inte inom äldreomsorg... inte inom någon verksamhet.

SvD, SvD, SvD, KT.

Välfärdsekonomi och privata pengar

Jens Magnusson, välfärdsekonom på SEB, torde vara en av våra mest flitiga debattörer när det kommer till frågan om den svenska välfärdens framtida finansiering. I dag skriver han på DN-debatt och budskapet är bekant:

För offentliga sektorn finns två vägar att gå: stora skattehöjningar eller att tydliggöra och förbereda ett större privat ansvar för delar av äldreomsorgen, även på finansieringssidan.

Magnusson fortsätter sedan med att konstatera att SKL i en rapport kommit fram till att Sveriges kommuner skulle behöva höja skatten med 13 kronor per hundralapp för att möta de kommande behoven. Något som skulle vara omöjligt i de allra flesta kommuner, till och med i Fagersta.

Men. SKL har faktiskt också, i en annan rapport, visat att kostnaderna i Sveriges kommuner och landsting sedan 1980 ökat mer än vad befolkningsökningen borde ha gett vid handen.

Det borde således finnas ett tredje alternativ att tillgå för landets kommunpolitiker, nämligen kostnadseffektiviseringar. Effektiviseringar i verksamheterna för att tillse att kostnadsökningarna inte fortsätter i samma takt som de gjort hittills.

Det kan handla om schemaläggning, upphandlingsfrågor och ekonomistyrning, men troligtvis handlar det om alltihop, samtidigt.

Under tiden som dessa effektiviseringar görs kan vi diskutera hur blandningen av offentliga och privata pengar ska se ut inom äldreomsorgen framöver. Jag håller nämligen med Magnusson om att blandningen behövs.

Vägen dit måste dock vara en öppen process där frågan om det offentliga åtagandet bör stå i centrum. I ett system med blandade pengar får det inte råda någon tvekan om vad det offentliga betalar och vad den enskilda individen själv får bekosta.

Att gemensamma pengar står för ett grundutbud och att var och en kompletterar med de tjänster de själva efterfrågar borde dock kunna vinna brett gehör i samhället.

Alla är inte stöpta i samma form och vi efterfrågar inte samma saker. Att själv få välja vad man lägger sina pengar på borde därför ses som en självklarhet.

Bloggar: Andersson.

Post postindividualismen

I dagens DN efterfrågar ledarskribenten Erik Helmerson en borgerlighet som tar debatten om vad som ska rymmas inom ett postindividualistiskt samhälle. I Storbritannien finns en inriktning inom Labour som kallas "blue Labour" (ungefärligt jämförbart med den amerikanska motsvarigheten "blue dogs"), främst företrädd av Maurice Glasman.

De förespråkar en generell välfärdsstat men konstaterar att den hittills inte alltid varit utformad för att ta tillvara människors drivkrafter. De fokuserar även tydligare på nationen, familjen och religionen även vad Labour i övrigt gör.

Helmerson skriver:

Men även den svenska borgerligheten kan göra klokt i att lyssna på Glasman och hans kolleger. Den till synes eviga ekonomiska krisen kan leda till en längtan efter postindividualism, efter något som ersätter en alltför stark tro på att marknaden löser alla problem.

En stat som på bästa sätt hjälper människor att hjälpa sig själva är inte nödvändigtvis en socialistisk stat.

Ett misstag Helmerson gör är dock att tro att det är gemene man som längtar efter "postindividualismen". De flesta svenskar, oavsett politisk schattering, är inte de extrema individualister som politiska tänkare eller ekonomer tror.

För de allra flesta är det en självklarhet att de befinner sig i ett sammanhang (familj, arbetsplats, organisationstillhörighet, församling etc).

Att inte hysa tilltro till att vare sig marknad eller det offentliga ska lösa alla problem är således inte ett problem, men har framför allt inte särskilt mycket med individualism som sådan att göra. Det är snarare en insikt om att människor, i den mån de får möjlighet till det, är fullt kapabla att lösa sina egna problem.

Frågan som bör ställas i debatten blir därför vad som kan göras för att stärka de sammanhang som människor befinner sig i? Och den debatten ska borgerligheten självklart delta i.

Socialdemokratins svar verkar för närvarande vara att det offentliga ska lösa alla eventuella problem som kan uppstå i människors liv. De hyser liten tilltro till både individer och gemenskaper.

För borgerligheten är det oftast precis tvärtom. Det offentliga ses som ett komplement till det som människor inte klarar av att hantera själva, och den hjälp som ges ska helst fungerar som en studsmatta (snarare än ett skyddsnät som ju är något som fångar upp men inte lyfter tillbaka).

Så det är verkligen inte så att en stat som hjälper människor på bästa sätt är en socialistisk stat (som Helmerson mycket riktigt skriver), snarare tvärt om.

Historien har visat att socialistisk stater och deras offentliga system har blivit för omhändertagande. De har kramat ur människor deras initiativförmåga och hellre stängt in dem i generella välfärdslösningar utan hänsyn till individ.

En borgerlig stat hyser tilltro till människor och utformar system på ett sådant sätt att de sporrar och lyfter. Men framför allt ser en sådant stat till att människor ges möjlighet att i sina egna sammanhang lösa eventuella problem som uppstår under livets gång.

Läs även andra bloggares åsikter om Borgerligheten, civilsamhället, familj, idédebatt, konservatism, politik, socialdemokraterna, socialförsäkringar, välfärd.

Familjens eget val

Dagens snackis, förutom att Håkan Juholt har föreslagit att Stefan Holm ska leda Socialdemokraternas arbetsgrupp mot barnfattigdom, är gårdagens ESO-rapport om integrationen på arbetsmarknaden.

I den hävdas det att vårdnadsbidraget är en kvinnofälla samt att det kan vara problematiskt för integrationen att föräldraförsäkringen gäller fullt även för nyanlända med barn.

Att människor väljer möjligheten att stanna hemma med sina barn om de får möjlighet torde inte överaska någon. Att vårdnadsbidraget kan ha en lockande effekt för någon som ändå inte har så hög inkomst borde inte heller vara det.

Att från det gå till att kalla vårdnadsbidrag för kvinnofälla borde dock vara ett långt steg. Men inte i svensk debatt inte. Här är vissa saker bra och vissa dåliga. Punkt.

Att föräldraförsäkringen har en långt mycket större effekt på arbetsmarknaden, för alla, än vad vårdnadsbidraget har kommer vänsterdebattörerna troligtvis att se mellan fingrarna med. För den får man absolut inte förändra. (Om man inte vill individualisera/kvotera den vill säga.)

Det många debattörer missar är dock att vårdnadsbidraget främst finns till för att öka valmöjligheterna i ett genomreglerat och snedvridet system. Om du som förälder väljer att ditt barn ska gå på förskola så subventioneras du med ca 100 000 kronor per år (maxtaxa). Om du väljer att stanna hemma med barnet så får du ingenting.

Staten har alltså sagt att det egentligen bara finns ett önskvärt sätt att ordna sin barnomsorg på. Förskola eller inget. I ljuset av det så är vårdnadsbidraget en liten strimma av valfrihet.

Bäst vore dock att skapa någon form av likvärdighet mellan olika omsorgsformer, förslagsvis genom ett barnavdrag. På så sätt skapas neutralitet och människor får själva välja vad de gör med pengarna.

Har man ett avdrag behövs inte heller föräldraförsäkring eller vårdnadsbidrag (men kanske någon form av lagstadgad rättighet att vara ledig från jobbet under barnets första år).

Familjerna själva får välja hur de lägger upp sin tid och sin planering, utan statlig/kommunal inblandning. Många kommer säkert välja förskola för sina barn ändå, men inte alla. Och det borde vara huvudmålet med familjepolitiken. Att familjerna själva bestämmer hur de planerar sin vardag.

DN, SvD, SyD, R&D, CC1, CC2.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, familj, politik, samlevnad, skattetryck, socialförsäkringar, välfärd, vårdnadsbidrag.

Framtida fördelning av kostnader

DN fortsätter skriva om utvecklingen inom svensk vård och omsorg. I dagens artiklar dag ligger fokus på ekonomi och kostnader. Frågor som DN anser att politiker duckar för.

Jag håller dock inte med. Välfärdens framtida finansiering har varit flitigt debatterad de senaste åren. Ofta kopplat till den förväntade utgiftsökning som man tror sig se inom äldreomsorgen i framtiden, men även debatten om till exempel utformningen av A-kassa och socialförsäkring är ju sprungen ur kostnadsmässiga frågeställningar.

Borgkommissionen är en del av den här debatten (jag skrev om den förra sommaren) och DN har berört den tidigare i sin artikelserie.

Jag är således övertygad om att frågan finns med hela tiden. Jag skulle till och med drista mig till att säga att så gott som alla politiker i Sverige brottas med frågan. Det är därför vi hela tiden gör vårt bästa för att kontinuerligt utveckla det svenska samhället.

Om man ska fundera på några tillvägagångssätt för att stävja kostnadsökningar framöver så skulle de kunna se ut så här (utan inbördes rangordning);

Effektiviseringar. Omdisponeringar inom de offentliga budgetarna. Höjda egenavgifter. Utbyggda vårdvalssystem.

Det är åtminstone vad jag kommer på så här på rak arm.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, vård, vårdval, omsorg, välfärd, Ekonomi.

Offentliga institutioner skapar inte civilkurage

Hur skapas civilkurage och tillit mellan människor? Vänsterns svar på frågan är oftast; genom höga skatter, generella välfärdssystem och offentligt administrerad solidaritet. Att det inte funkar något vidare torde dock vara uppenbart för de flesta.

Anonyma system leder till anonyma människor. Och anonyma människor behöver inte ta ansvar för sina medmänniskor. I stället förväntar man sig att någon annan ska göra det åt en (den så kallade nånannanismen).

Går det då att motverka nånannanismen? Ja, åtminstone delvis. Dock inte primärt genom politisk vilja. Eller ja, inte genom den typ av politiska vilja som vänstern brukar förespråka. I stället bör man göra som DN föreslår i dag:

Snarare än att stifta lagar borde politikernas mål vara att skapa ett så starkt civilt samhälle att vi alla känner ansvar för både vår egen välfärd och våra medmänniskors.

Ett sådant samhälle skapas inte genom att man skapar fler offentliga institutioner eller bygger ut redan befintliga. Det skapas genom att man låter människor ta ett större ansvar för sig själva, och därmed även för sina medmänniskor.

Solidaritet och medmänsklighet kan inte administreras fram. Den måste vi skapa tillsammans.

Läs även andra bloggares åsikter om civilsamhället, familj, idédebatt, konservatism, politik, samlevnad, trygghet, välfärd.

Politik och religion

Så hade då Påskuppropet sina demonstrationer runt om i Sverige i går. Enligt tidningarna deltog tiotusentals demonstranter vars gemensamma bevekelsegrund var ett politiskt motstånd mot den "nya" socialförsäkringen (som för övrigt inte är särskilt ny längre).

I demonstrationstågen blandades diverse representanter från de rödgröna partierna med företrädare från nätverk och opinionsbildare som Resurs.

Initiativtagare till uppropet är emellertid Sveriges Kristna Råd. En organisation som i vanliga fall inte kan/vill komma överens om nästan någonting.

I just det här fallet har de dock, tillsammans med beredvilliga debattörer som inte drar sig för att blanda sitt politiska engagemang med sin kristna tro, valt att gå till storm mot regeringens socialförsäkringspolitik.

Man kräver visserligen ingenting särskilt, annat än att ingen människa ska behöva fara illa vill säga. Något som säkerligen kan förklaras av att de på så sätt tror att de inte tar politisk ställning utan bara uttalar sig mot "orättvisorna".

Att det finns gott om individer inom uppropet som inte drar sig för att försöka vinna partipolitiska poänger är dock uppenbart.

Individer som i vanliga fall förfasas över hur den kristna "högern" i Sverige och USA blandar samman politik och religion. Att de mer än gärna gör det själva när de tycker att de har rätt tycks dock inte vara ett problem av samma magnitud.

Det tråkiga är att Sveriges Kristna Råd i sammanhanget blir, om inte en nyttig idiot så åtminstone en naiv samarbetspartner.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, Exp, AB1, AB2, GP, D, KT.
DE, ML, CS.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialförsäkringar, välfärd.

Barns rätt till föräldrar, inte tvärtom

I går röstade Sveriges riksdag om rätten för ensamstående kvinnor att genomgå insemination. Ensamstående kvinnor, till skillnad från gifta eller sammanboende par (heterosexuella eller lesbiska) har i dagsläget inte den möjligheten. De kommer inte heller ha det framöver eftersom riksdagen röstade nej.

Är det här ett stort problem? För en enskild individ kan det självklart vara det. Debatten i frågan kretsar också kring människors rätt att göra som de själva vill. Med sina liv och sina kroppar.

Väldigt lite av debatten handlar däremot om det som kanske borde vara mer aktuellt, nämligen barnets rätt. Att skaffa barn är självklart inte en mänsklig rättighet. Barn har dock i största möjliga mån rätt till sina föräldrar.

Så vad leder det mig till för ståndpunkt?

Människans rätt att bestämma över sig själv säger mig att folk har rätt att göra som de vill, även inseminera sig om man vill det. Betyder det att jag tycker att det är önskvärt? Nej.

Huvudfrågan för mig blir emellertid den ekonomiska. Ska det offentliga bekosta någons drömmar om barn, oavsett familjekonstelation?

Jag tycker inte det. Människors drömmar om att föröka sig bör rimligtvis bekostas av dem själva. Barnlöshet må vara tråkigt om man verkligen vill ha barn men det är inte ett medicinskt tillstånd som kräver behandling på samma sätt som en sjukdom.

Därför borde man börja med att ta bort sjukdomsklassningen på ofrivillig barnlöshet. På så sätt kommer man även undan diskussionen om huruvida inseminering bara är till för vissa.

Får alla betala så är det upp till dem själva.

Det betyder visserligen inte att jag trots den ekonomiska aspekten tycker att det är optimalt, eller ens önskvärt, att ensamstående skaffar barn på egen hand. Som Alice Teodorescu skriver på ledarplats i Barometern:

Men det finns också andra perspektiv. Man behöver inte vara kristdemokrat för att vara av uppfattningen att ett barn sannolikt mår bäst av att ha två föräldrar, dels av praktiska skäl men också av skäl som relaterar mer till behovet av förebilder, av bägge kön. Hade så inte varit fallet hade naturen nog ordnat så att också människor, i likhet med vissa djurarter, kunde befrukta sig själva.

Motståndarna till att bevara dagens ordning brukar hävda att det viktigaste är att barnet är älskat och välomhändertaget. Givetvis är det så, en vettig förälder är alltid bättre än två ovettiga. Det är dock inte detta frågan handlar om.

Man kan också invända med att många barn redan i dag i praktiken växer upp med en ensamstående mamma. Men det är ändå inte samma sak. Risken att bli ensamstående efter en relation finns i allra högsta grad, men det är inte detsamma som ensamståendet är en initial premiss när beslutet om insemination läggs till i ekvationen.

Barn har rätt till sina föräldrar, det omvända är på intet sätt en självklarhet. En vuxen individ väljer att bli förälder, ett barn väljer inte att födas. Många skilsmässobarn kan vittna om sorgen att växa upp i en familj utan kontakt med fadern, varför tvinga ett barn till detta trauma från start?

Så ja, människor bör få inseminera sig själva om de vill det. Jag tycker dock inte att det offentliga ska behöva vara med och betala, och jag tror inte att situationen som sådan blir bra för barnet ifråga.

AB1, AF, SyD, AB2, SvD1, SvD2.

Läs även andra bloggares åsikter om familj, samlevnad, välfärd, äktenskap, insemination.

Palmes tveksamma arv

I dag verkar det som att det mesta överskuggas av det faktum att det i kväll är 25 år sedan Olof Palme blev skjuten. Ett tragiskt dåd av samma skäl som gör alla mord tragiska.

Precis som Johan Wennström har jag emellertid svårt att förstå den politiska drömmen om Olof Palme och hans visioner. Jag tycker att Göran Skytte formulerade det bra i helgen när han kategoriserade Palme och hans generation Socialdemokrater som den generation som förstörde det som tidigare företrädare hade byggt upp.

SAP föddes som en genial entreprenörsidé: de som arbetar skall ha politiska och ekonomiska rättigheter. Underbart. Friskt. Utvecklande. På 1800-talet. Men det lilla entreprenörs-företaget SAP blev först till ett storföretag, sedan till multikoncern, sedan till ett allt mera allomfattande monopol. SAP blev något som skulle kunna kallas SSAB, Sveriges Socialdemokraters Allmänna Bolag.

Och runt 1972 tog en tredje generation över den socialdemokratiska firman. Olof Palme blev ny koncernchef. Och under hans ledning började de – just det – spendera det som första och andra generationen varit med om att skapa.

Att som vissa drömma sig tillbaka till den folkhemsromantik och allomfattande omfördelning som Palme stod för känns bara som att man inget lärt av historien.

SvD1, SvD2, DN1, DN2, Exp, AB1, AB2, AB3, AB4, GP, SyD.

Läs även andra bloggares åsikter om historia, politik, skattetryck, socialdemokraterna, välfärd.

Mer skattekronor leder inte nödvändigtvis till mer välfärd

Under helgen så rapporterades det att svenskarna är villiga att betala mer i skatt om det går direkt till vård, skola och omsorg. Ett resultat som sett ungefär likadant ut så länge som man gjort den undersökning som artiklarna refererar till.

Problemet med frågorna som ställs är emellertid att de inte tar hänsyn till att skattepengar inte öronmärks till vissa områden. Det generella problemet med att ha en offentlig sektor som är så pass omfattande som den i Sverige blir då att de extra skattekronor som tas in riskerar att hamna någon helt annanstans än där medborgarna egentligen vill.

Frågorna i undersökningen borde därför handla om vad man anser att skattepengar ska gå till över huvud taget. Jag tror att de flesta är ganska samstämmiga över att vård, skola och omsorg i största utsträckning ska betalas gemensamt. Likaså säkerhet som till exempel polis och militär.

Men hur är det med allt annat som det offentliga lägger pengar på (ishallar, kulturprojekt etc)? Är vi verkligen lika överens där?

Jag tror att vi behöver en debatt om vad som ska vara det offentliga åtagandet i Sverige. För om vi lägger mindre pengar på sådant som vi i stor utsträckning anser att folk kan betala för egen del, så kan vi också lägga mer pengar på det som vi ska betala gemensmt.

Och då behöver man inte höja skatten.

SvD, DK, OB, SVT, ML, Dagen, ÖC, Exp, VP, GP, FK, DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, polisen, skattetryck, välfärd.