I går fick jag tips om ett lite märkligt utslag från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Märkligt därför att det verkar som att domstolen har kommit fram till två motstridiga ställningstaganden i ett och samma domslut.
Det hela ska ha börjat med att ett lesbiskt par stämt den franska staten efter att ha nekats att adoptera. De lever i partnerskap med fransk lagstiftning kräver giftemål för adoption. Domstolen har då konstaterat att det inte är en mänsklig rättighet att få ingå äktenskap och att paret därför inte har utsatts för diskriminering.
Och det verkar ju rimligt. Att ingå äktenskap, i vilken form det än må vara, kan knappast vara att betrakta som en mänsklig rättighet.
Sen kommer dock det motstridiga beskedet. Domstolen verkar nämligen mena att i länder där äktenskapslagstiftningen är könsneutral kan inte kyrkor neka någon att vigas då det vore diskriminering.
Det väcker åtminstone två frågor. Den första: hur kan det vara diskriminering om det inte är en mänsklig rättighet att ingå äktenskap? Den andra: vad händer med religionsfriheten i ett samhälle där samfund inte har rätt att själva välja vilka som ska få vigas i deras kyrkorum?
Jag har inte sett någon skriva om domslutet i svensk press än men det kommer säkert. Om inte annat så kommer Vänsterpartiet uppskatta att kyrkor inte ska kunna neka någon att vigas. De ville nämligen tvinga präster och pastorer att viga alla par när Sverige införde äktenskap för samkönade här om året.
Nyheter: Guardian, Telegraph.
Visar inlägg med etikett äktenskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett äktenskap. Visa alla inlägg
torsdag 22 mars 2012
måndag 21 november 2011
Du och jag är inga öar
"No man is an island entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main"
- John Donne
Få människor känner sig helt och hållet oberoende av andra. De allra flesta inser, och känner, att de är en del av någonting som omfattar fler än bara dem själva.
För de flesta är detta *någonting* den familj man tillhör, men det kan självklart vara någon helt annan konstellation; en förening, en församling, en arbetsplats etc.
John Donne satte således fingret på något väsentligt, och troligtvis djupt mänskligt, när han skrev sin dikt "no man is an island". Och trots att Hugh Grants rollfigur i filmen "Om en pojke" hävdar att han för egen del visst är det - ön Ibiza dessutom - så vill merparten av oss dela våra upplevelser, känslor och liv med andra människor.
Historisk sett har dessutom samma människor som man delat ovanstående med varit samma personer som borgat för ens välfärd i händelse av ofärd. Försörjningsbördan har i allt väsentligt varit ömsesidig inom det närmaste kollektivet och alla har bidragit efter förmåga.
Denna omedelbara solidaritet och omsorg om de närmaste har socialister genom alla tider försökt utsträcka till ett långt mer omfattande kollektiv än den närmaste kretsen av individer. Genom välfärdsstatens försorg har familjen, föreningen och församlingen utvidgats till hela nationer.
System har byggts upp för insamling och transferering av medel. System som i den takt de växer blir allt mer anonyma och opersonliga, och därmed också förlorar i legitimitet hos dem som förväntas betala.
Att de flesta är villiga att betala för andra människors välfärd hyser jag inga tvivel om. Den stora frågan är hur stort detta kollektiv av människor kan vara innan betalningsviljan avtar?
Är det rimligt att anta att alla ska känna sig solidariska med alla i en nation, i alla frågor? Eller ska man kanske begränsa skatteuttag till den kommunala nivån (jämför den amerikanska synen på delstalig- respektive federal nivå)?
Och ska man kanske låta dem som vill ha en arbetslöshetsförsäkring gå ihop med andra (på frivillig basis) som också vill ha det (precis som det gick till när vi fick a-kassor i det här landet)?
Hur stort är det rimligt att det offentliga åtagandet är, och på vilken nivå ska detta betalas? Jag har inga direkta svar på dessa frågor men jag anser generellt att beslut ska fattas nära den enskilda individen. Det är dessutom rimligt att alla har en stor rådighet över sådant som rör en själv.
Stora statliga transfereringar torde vara motsatsen till denna rådighet, i alla fall för den enskilda individen. Insynen är dålig och kontrollen över vad pengar går till är i princip obefintlig.
Vi kanske ska börja med att dela upp valdagarna igen, så att den kommunal nivåns betydelse kan höjas? En diskussion angående vad som ska vara det offentligas respektive den enskildas åtagande i form av "välfärds"-tjänster bör också föras.
Jag säger inte att det finns några enkla svar. Jag tror dock att många vill att beslut som rör den egna personliga välfärden ska ligga så nära en själv som möjligt, kanske till och med runt det egna "köksbordet". I dagens system ligger dock besluten ofta någon helt annanstans.
- John Donne
Få människor känner sig helt och hållet oberoende av andra. De allra flesta inser, och känner, att de är en del av någonting som omfattar fler än bara dem själva.
För de flesta är detta *någonting* den familj man tillhör, men det kan självklart vara någon helt annan konstellation; en förening, en församling, en arbetsplats etc.
John Donne satte således fingret på något väsentligt, och troligtvis djupt mänskligt, när han skrev sin dikt "no man is an island". Och trots att Hugh Grants rollfigur i filmen "Om en pojke" hävdar att han för egen del visst är det - ön Ibiza dessutom - så vill merparten av oss dela våra upplevelser, känslor och liv med andra människor.
Historisk sett har dessutom samma människor som man delat ovanstående med varit samma personer som borgat för ens välfärd i händelse av ofärd. Försörjningsbördan har i allt väsentligt varit ömsesidig inom det närmaste kollektivet och alla har bidragit efter förmåga.
Denna omedelbara solidaritet och omsorg om de närmaste har socialister genom alla tider försökt utsträcka till ett långt mer omfattande kollektiv än den närmaste kretsen av individer. Genom välfärdsstatens försorg har familjen, föreningen och församlingen utvidgats till hela nationer.
System har byggts upp för insamling och transferering av medel. System som i den takt de växer blir allt mer anonyma och opersonliga, och därmed också förlorar i legitimitet hos dem som förväntas betala.
Att de flesta är villiga att betala för andra människors välfärd hyser jag inga tvivel om. Den stora frågan är hur stort detta kollektiv av människor kan vara innan betalningsviljan avtar?
Är det rimligt att anta att alla ska känna sig solidariska med alla i en nation, i alla frågor? Eller ska man kanske begränsa skatteuttag till den kommunala nivån (jämför den amerikanska synen på delstalig- respektive federal nivå)?
Och ska man kanske låta dem som vill ha en arbetslöshetsförsäkring gå ihop med andra (på frivillig basis) som också vill ha det (precis som det gick till när vi fick a-kassor i det här landet)?
Hur stort är det rimligt att det offentliga åtagandet är, och på vilken nivå ska detta betalas? Jag har inga direkta svar på dessa frågor men jag anser generellt att beslut ska fattas nära den enskilda individen. Det är dessutom rimligt att alla har en stor rådighet över sådant som rör en själv.
Stora statliga transfereringar torde vara motsatsen till denna rådighet, i alla fall för den enskilda individen. Insynen är dålig och kontrollen över vad pengar går till är i princip obefintlig.
Vi kanske ska börja med att dela upp valdagarna igen, så att den kommunal nivåns betydelse kan höjas? En diskussion angående vad som ska vara det offentligas respektive den enskildas åtagande i form av "välfärds"-tjänster bör också föras.
Jag säger inte att det finns några enkla svar. Jag tror dock att många vill att beslut som rör den egna personliga välfärden ska ligga så nära en själv som möjligt, kanske till och med runt det egna "köksbordet". I dagens system ligger dock besluten ofta någon helt annanstans.
onsdag 16 november 2011
Biologiska klockor satta ur spel
Människors förmåga till att dels skjuta upp saker, dels vilja ha kakan samtidigt som man äter på den, verkar onekligen vara starkt utvecklad. Och ingenstans märks det så väl som när kommer till barnafödande. Eller som den brittiska fertilitetsläkaren Gillian Lockwood säger till DN:
"– Förr jobbade kvinnor, gifte sig och sedan blev barnen grädden på moset. I dagens konsumtionssamhälle vill vi först resa, köpa hus och prylar. Barnen är den enda ”varan” eller ”upplevelsen” som vi medvetet skjuter på tills det är nästan för sent".
I fallet med nedfrysta ägg som DN skriver om i dag verkar det visserligen som att den enskilda individen betalar för behandling och lagring på egen hand. Vilket spontant känns bra eftersom jag generellt sätt är skeptisk till att det offentliga bekostar människors barndrömmar.
Att vänta så pass länge med att skaffa barn att det kanske är för sent kan i mina ögon inte övergå till att bli ett offentligt ansvar. Det är den enskilda individens val och den bör rimligtvis stå för det valet.
"– Förr jobbade kvinnor, gifte sig och sedan blev barnen grädden på moset. I dagens konsumtionssamhälle vill vi först resa, köpa hus och prylar. Barnen är den enda ”varan” eller ”upplevelsen” som vi medvetet skjuter på tills det är nästan för sent".
I fallet med nedfrysta ägg som DN skriver om i dag verkar det visserligen som att den enskilda individen betalar för behandling och lagring på egen hand. Vilket spontant känns bra eftersom jag generellt sätt är skeptisk till att det offentliga bekostar människors barndrömmar.
Att vänta så pass länge med att skaffa barn att det kanske är för sent kan i mina ögon inte övergå till att bli ett offentligt ansvar. Det är den enskilda individens val och den bör rimligtvis stå för det valet.
måndag 4 juli 2011
Sexualundervisning i hem och skola
Först som sista alternativ säger Tanja Tydén, professor i vårdvetenskap, att föräldrar bör prata med sina barn om det faktum att ett oskyddat sexliv kan ge upphov till ofrivillig barnlöshet i framtiden. Enligt henne är det först och främst skolan som ska upplysa barn och ungdomar om sex, samlevnad och eventuella konsekvenser av sexuellt överförbara sjukdomar.
Jag skulle snarare säga att det bör förhålla sig tvärt om. Det är först och främst föräldrar som ska prata med sina barn om "blommor och bin", i andra hand skolan.
Veneriska sjukdomar är allvarliga saker, allvarligare än vad många verkar tro eller anse. Ofrivillig barnlöshet är egentligen en av de mildare potentiella konsekvenserna av oskyddat sex. Min bild (om jag tänker tillbaka på min egen skolgång, som inte är allt för avlägsen) är dock att skolan gör vad den ska i frågan.
Jag tror därför att föräldrar, i stället för att bara förlita sig på att deras barn får den information de behöver i skolan, också måste prata med sina barn. Förklara för dem vad det innebär med oskyddade och tillfälliga sexuella kontakter, samt vad dessa kan få för konsekvenser senare i livet.
Kontentan är dock att jag är lite trött på människor som spontant ropar på offentliga åtgärder i första hand.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag skulle snarare säga att det bör förhålla sig tvärt om. Det är först och främst föräldrar som ska prata med sina barn om "blommor och bin", i andra hand skolan.
Veneriska sjukdomar är allvarliga saker, allvarligare än vad många verkar tro eller anse. Ofrivillig barnlöshet är egentligen en av de mildare potentiella konsekvenserna av oskyddat sex. Min bild (om jag tänker tillbaka på min egen skolgång, som inte är allt för avlägsen) är dock att skolan gör vad den ska i frågan.
Jag tror därför att föräldrar, i stället för att bara förlita sig på att deras barn får den information de behöver i skolan, också måste prata med sina barn. Förklara för dem vad det innebär med oskyddade och tillfälliga sexuella kontakter, samt vad dessa kan få för konsekvenser senare i livet.
Kontentan är dock att jag är lite trött på människor som spontant ropar på offentliga åtgärder i första hand.
- Posted using BlogPress from my iPhone
tisdag 19 april 2011
Det bidde en tumme av abortdebatten
Min förhoppning om en sansad abortdebatt gick visst i stöpet direkt. Ylva Johansson går i dag till storms mot gårdagens DN-debatt, bland annat med att kalla artikelförfattarnas förslag för unkna (i stället för till exempel dåliga).
Det är tyvärr den här typen av utspel som gör att det inte går att diskutera abortfrågan på ett rimligt sätt i det här landet. Den som inte är med är mot, och den som är mot ska jäklar i mig inte sticka upp... Verkar vara ansatsen från de som förespråkar fri abort vill säga.
Dessutom skräms Ylva med något som inte finns. Så vitt jag vet så existerar det nämligen ingen (tongivande) röst i den svenska abortdebatten som tror att allt löser sig bara vi förbjuder abort.
De flesta är fullt medvetna om att det är en komplex fråga som tarvar stor försiktighet och ödmjukhet. Att som Ylva då implicera att det inte skulle finnas några moraliska tveksamheter med abort är att förringa alla de som brottas med detta svåra beslut.
Det leder även till att det inte finns något utrymme för diskussion i frågan, vilket är oturligt på många sätt.
DN, GP.
BA, BB.
Läs även andra bloggares åsikter om abort, familj, moral, politik, samlevnad, äktenskap.
Det är tyvärr den här typen av utspel som gör att det inte går att diskutera abortfrågan på ett rimligt sätt i det här landet. Den som inte är med är mot, och den som är mot ska jäklar i mig inte sticka upp... Verkar vara ansatsen från de som förespråkar fri abort vill säga.
Dessutom skräms Ylva med något som inte finns. Så vitt jag vet så existerar det nämligen ingen (tongivande) röst i den svenska abortdebatten som tror att allt löser sig bara vi förbjuder abort.
De flesta är fullt medvetna om att det är en komplex fråga som tarvar stor försiktighet och ödmjukhet. Att som Ylva då implicera att det inte skulle finnas några moraliska tveksamheter med abort är att förringa alla de som brottas med detta svåra beslut.
Det leder även till att det inte finns något utrymme för diskussion i frågan, vilket är oturligt på många sätt.
DN, GP.
BA, BB.
Läs även andra bloggares åsikter om abort, familj, moral, politik, samlevnad, äktenskap.
torsdag 14 april 2011
Det där med barnalstrande igen
SvD fortsätter sin serie om ensamstående som skaffar barn (jag har skrivit om det här och här). Och även om Patrick inte vill användas som avskräckande exempel så kan jag inte låta bli att återge några citat från honom eftersom de verkar vara symptomatiska för personer som vuxit upp utan närhet till eller kontakt med sin biologiska far:
Den biologiska pappan erkände faderskapet, men har sedan aldrig velat ha någon kontakt med sin son.
– Detta har påverkat min självkänsla extremt mycket. Jag är ju trots allt en del av honom – är han inte ens lite nyfiken på mig? Är jag så ointressant och icke älskansvärd?
...man måste vara medveten om den rotlöshet som ett barn med en okänd pappa bär med sig genom livet. Som mamma måste man prata mycket med barnet om de här känslorna och därmed hjälpa honom eller henne att hantera rotlösheten. Man kan inte bara tänka att älskar man sitt barn tillräckligt mycket så löser det sig av sig självt, säger Patrick.
För även om hans mamma var kärleksfull och även om han hade en massa andra släktingar omkring sig, saknades en viktig pusselbit i Patricks livshistoria. Den knapphändiga uppgiften att hans pappa fanns i Rom väckte bara fler frågor: Varför bor han där? Varför bor jag här? Och varför kommer han aldrig förbi och säger ”Hej”?
Citaten väcker, åtminstone i mitt huvud, frågor om varför vissa vuxna människor så innerligt vill ha barn för egen del att de bortser från barnets kommande behov i framtiden. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns egoistiskt.
Ska det enbart vara av egoistiska skäl man skaffar barn? Bör det inte vara av kärlek till sin partner, utifrån en vilja att se sin kärlek fortplantas?
SB.
Läs även andra bloggares åsikter om familj, samlevnad, äktenskap, insemination, IVF.
Den biologiska pappan erkände faderskapet, men har sedan aldrig velat ha någon kontakt med sin son.
– Detta har påverkat min självkänsla extremt mycket. Jag är ju trots allt en del av honom – är han inte ens lite nyfiken på mig? Är jag så ointressant och icke älskansvärd?
...man måste vara medveten om den rotlöshet som ett barn med en okänd pappa bär med sig genom livet. Som mamma måste man prata mycket med barnet om de här känslorna och därmed hjälpa honom eller henne att hantera rotlösheten. Man kan inte bara tänka att älskar man sitt barn tillräckligt mycket så löser det sig av sig självt, säger Patrick.
För även om hans mamma var kärleksfull och även om han hade en massa andra släktingar omkring sig, saknades en viktig pusselbit i Patricks livshistoria. Den knapphändiga uppgiften att hans pappa fanns i Rom väckte bara fler frågor: Varför bor han där? Varför bor jag här? Och varför kommer han aldrig förbi och säger ”Hej”?
Citaten väcker, åtminstone i mitt huvud, frågor om varför vissa vuxna människor så innerligt vill ha barn för egen del att de bortser från barnets kommande behov i framtiden. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns egoistiskt.
Ska det enbart vara av egoistiska skäl man skaffar barn? Bör det inte vara av kärlek till sin partner, utifrån en vilja att se sin kärlek fortplantas?
SB.
Läs även andra bloggares åsikter om familj, samlevnad, äktenskap, insemination, IVF.
torsdag 7 april 2011
Barns rätt till föräldrar, inte tvärtom
I går röstade Sveriges riksdag om rätten för ensamstående kvinnor att genomgå insemination. Ensamstående kvinnor, till skillnad från gifta eller sammanboende par (heterosexuella eller lesbiska) har i dagsläget inte den möjligheten. De kommer inte heller ha det framöver eftersom riksdagen röstade nej.
Är det här ett stort problem? För en enskild individ kan det självklart vara det. Debatten i frågan kretsar också kring människors rätt att göra som de själva vill. Med sina liv och sina kroppar.
Väldigt lite av debatten handlar däremot om det som kanske borde vara mer aktuellt, nämligen barnets rätt. Att skaffa barn är självklart inte en mänsklig rättighet. Barn har dock i största möjliga mån rätt till sina föräldrar.
Så vad leder det mig till för ståndpunkt?
Människans rätt att bestämma över sig själv säger mig att folk har rätt att göra som de vill, även inseminera sig om man vill det. Betyder det att jag tycker att det är önskvärt? Nej.
Huvudfrågan för mig blir emellertid den ekonomiska. Ska det offentliga bekosta någons drömmar om barn, oavsett familjekonstelation?
Jag tycker inte det. Människors drömmar om att föröka sig bör rimligtvis bekostas av dem själva. Barnlöshet må vara tråkigt om man verkligen vill ha barn men det är inte ett medicinskt tillstånd som kräver behandling på samma sätt som en sjukdom.
Därför borde man börja med att ta bort sjukdomsklassningen på ofrivillig barnlöshet. På så sätt kommer man även undan diskussionen om huruvida inseminering bara är till för vissa.
Får alla betala så är det upp till dem själva.
Det betyder visserligen inte att jag trots den ekonomiska aspekten tycker att det är optimalt, eller ens önskvärt, att ensamstående skaffar barn på egen hand. Som Alice Teodorescu skriver på ledarplats i Barometern:
Men det finns också andra perspektiv. Man behöver inte vara kristdemokrat för att vara av uppfattningen att ett barn sannolikt mår bäst av att ha två föräldrar, dels av praktiska skäl men också av skäl som relaterar mer till behovet av förebilder, av bägge kön. Hade så inte varit fallet hade naturen nog ordnat så att också människor, i likhet med vissa djurarter, kunde befrukta sig själva.
Motståndarna till att bevara dagens ordning brukar hävda att det viktigaste är att barnet är älskat och välomhändertaget. Givetvis är det så, en vettig förälder är alltid bättre än två ovettiga. Det är dock inte detta frågan handlar om.
Man kan också invända med att många barn redan i dag i praktiken växer upp med en ensamstående mamma. Men det är ändå inte samma sak. Risken att bli ensamstående efter en relation finns i allra högsta grad, men det är inte detsamma som ensamståendet är en initial premiss när beslutet om insemination läggs till i ekvationen.
Barn har rätt till sina föräldrar, det omvända är på intet sätt en självklarhet. En vuxen individ väljer att bli förälder, ett barn väljer inte att födas. Många skilsmässobarn kan vittna om sorgen att växa upp i en familj utan kontakt med fadern, varför tvinga ett barn till detta trauma från start?
Så ja, människor bör få inseminera sig själva om de vill det. Jag tycker dock inte att det offentliga ska behöva vara med och betala, och jag tror inte att situationen som sådan blir bra för barnet ifråga.
AB1, AF, SyD, AB2, SvD1, SvD2.
Läs även andra bloggares åsikter om familj, samlevnad, välfärd, äktenskap, insemination.
Är det här ett stort problem? För en enskild individ kan det självklart vara det. Debatten i frågan kretsar också kring människors rätt att göra som de själva vill. Med sina liv och sina kroppar.
Väldigt lite av debatten handlar däremot om det som kanske borde vara mer aktuellt, nämligen barnets rätt. Att skaffa barn är självklart inte en mänsklig rättighet. Barn har dock i största möjliga mån rätt till sina föräldrar.
Så vad leder det mig till för ståndpunkt?
Människans rätt att bestämma över sig själv säger mig att folk har rätt att göra som de vill, även inseminera sig om man vill det. Betyder det att jag tycker att det är önskvärt? Nej.
Huvudfrågan för mig blir emellertid den ekonomiska. Ska det offentliga bekosta någons drömmar om barn, oavsett familjekonstelation?
Jag tycker inte det. Människors drömmar om att föröka sig bör rimligtvis bekostas av dem själva. Barnlöshet må vara tråkigt om man verkligen vill ha barn men det är inte ett medicinskt tillstånd som kräver behandling på samma sätt som en sjukdom.
Därför borde man börja med att ta bort sjukdomsklassningen på ofrivillig barnlöshet. På så sätt kommer man även undan diskussionen om huruvida inseminering bara är till för vissa.
Får alla betala så är det upp till dem själva.
Det betyder visserligen inte att jag trots den ekonomiska aspekten tycker att det är optimalt, eller ens önskvärt, att ensamstående skaffar barn på egen hand. Som Alice Teodorescu skriver på ledarplats i Barometern:
Men det finns också andra perspektiv. Man behöver inte vara kristdemokrat för att vara av uppfattningen att ett barn sannolikt mår bäst av att ha två föräldrar, dels av praktiska skäl men också av skäl som relaterar mer till behovet av förebilder, av bägge kön. Hade så inte varit fallet hade naturen nog ordnat så att också människor, i likhet med vissa djurarter, kunde befrukta sig själva.
Motståndarna till att bevara dagens ordning brukar hävda att det viktigaste är att barnet är älskat och välomhändertaget. Givetvis är det så, en vettig förälder är alltid bättre än två ovettiga. Det är dock inte detta frågan handlar om.
Man kan också invända med att många barn redan i dag i praktiken växer upp med en ensamstående mamma. Men det är ändå inte samma sak. Risken att bli ensamstående efter en relation finns i allra högsta grad, men det är inte detsamma som ensamståendet är en initial premiss när beslutet om insemination läggs till i ekvationen.
Barn har rätt till sina föräldrar, det omvända är på intet sätt en självklarhet. En vuxen individ väljer att bli förälder, ett barn väljer inte att födas. Många skilsmässobarn kan vittna om sorgen att växa upp i en familj utan kontakt med fadern, varför tvinga ett barn till detta trauma från start?
Så ja, människor bör få inseminera sig själva om de vill det. Jag tycker dock inte att det offentliga ska behöva vara med och betala, och jag tror inte att situationen som sådan blir bra för barnet ifråga.
AB1, AF, SyD, AB2, SvD1, SvD2.
Läs även andra bloggares åsikter om familj, samlevnad, välfärd, äktenskap, insemination.
söndag 27 mars 2011
Lena Anderssons tråkiga syn på livet
I Lena Anderssons värld verkar det finnas en motsättning mellan äktenskap och kärlek.
Hon verkar heller inte anse att ett äktenskap är något att kämpa för. Känns det inte bra så är det bara att bryta upp.
Hur eventuella barn ser på den saken förtäljer inte historien då hon inte nämner barn en enda gång i artikeln.
Det som emellertid gjorde mig mest konfys när jag läste hennes text var att hon så kapitalt lyckats misstolka den konservativa synen på äktenskap och samlevnad.
Lena personligen anser att Victoria Milans otrohetstjänst är ett exempel på en konservativ äktenskapsyn där det är ok att vara otrogen i smyg så länge man inte ifrågasätter äktenskapet som konstitution.
Om någon konservativ någonsin har ventilerat den typen av åsikter låter jag vara osagt - men jag har väldigt svårt att tro det.
I min värld vore otrohet det ultimata sveket mot min fru. Otrohet går inte att kombinera med en syn på äktenskapet som någonting heligt.
Det vore spännande att få reda på vad Lena egentligen baserar sin analys på.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Hon verkar heller inte anse att ett äktenskap är något att kämpa för. Känns det inte bra så är det bara att bryta upp.
Hur eventuella barn ser på den saken förtäljer inte historien då hon inte nämner barn en enda gång i artikeln.
Det som emellertid gjorde mig mest konfys när jag läste hennes text var att hon så kapitalt lyckats misstolka den konservativa synen på äktenskap och samlevnad.
Lena personligen anser att Victoria Milans otrohetstjänst är ett exempel på en konservativ äktenskapsyn där det är ok att vara otrogen i smyg så länge man inte ifrågasätter äktenskapet som konstitution.
Om någon konservativ någonsin har ventilerat den typen av åsikter låter jag vara osagt - men jag har väldigt svårt att tro det.
I min värld vore otrohet det ultimata sveket mot min fru. Otrohet går inte att kombinera med en syn på äktenskapet som någonting heligt.
Det vore spännande att få reda på vad Lena egentligen baserar sin analys på.
- Posted using BlogPress from my iPhone
måndag 7 mars 2011
Dagens länkar (från Konservativa tankar)
Ännu en präst i Svenska kyrkan vill avsäga sig vigselrätten, i protest mot godkännandet av vigsel av samkönade par.
Och, som av en händelse, skriver Roland Poirier Martinsson om den politiserade svenska kyrkan.
Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, länkar, blogg, bloggar, svenska kyrkan, äktenskap.
Och, som av en händelse, skriver Roland Poirier Martinsson om den politiserade svenska kyrkan.
Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, länkar, blogg, bloggar, svenska kyrkan, äktenskap.
fredag 25 februari 2011
torsdag 24 februari 2011
Dagens länkar (från Konservativa tankar)
I dag blir det bara två tips på inlägg. Alice Teodorescu och Kalle Bäck har båda gett sig in i debatten kring kvinnors valfrihet. Mycket intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om sambeskattning, samlevnad, äktenskap, politik, nyheter, länkar, blogg.
Läs även andra bloggares åsikter om sambeskattning, samlevnad, äktenskap, politik, nyheter, länkar, blogg.
torsdag 17 februari 2011
Det hemska beroendet
För Lisa Bjurwald på DN:s ledarsida är tydligt det värsta som kan hända en människa att vara ekonomiskt beroende av sin make/maka.
Att vara ekonomiskt beroende av helt okända människor via offentliga transfereringssystem verkar dock helt ok.
DN
- Posted using BlogPress from my iPhone
Att vara ekonomiskt beroende av helt okända människor via offentliga transfereringssystem verkar dock helt ok.
DN
- Posted using BlogPress from my iPhone
torsdag 10 februari 2011
Dagens länk (från Konservativa tankar)
måndag 3 januari 2011
Den svenska självbilden är skev
När Sverige för ett par år sedan införde lagen om könsneutrala äktenskap var ett av argumenten för lagförändringen att Sverige inte kunde riskera att hamna på efterkälken i förhållande till andra länder. Att Sverige i egenskap av framsynt land alltså inte fick hamna på efterkälken i förhållande till andra, mindre framsynta länder.
Den svenska självbilden säger oss nämligen att vi, så gott som alltid, är först med allt som är bra. I frågan om könsneutrala äktenskap riskerade vi dock att bli frånsprungna. Sade man (det är i alla fall så jag minns det).
I dagens DN kan man dock läsa att Sverige är ett av sex länder i Europa som infört liknande lagstiftning på äktenskapsområdet. Den stora merparten av länderna i Europa (och resten av världen) har alltså inte infört någon könsneutral äktenskapslagstiftning.
Så vem var det egentligen vi var oroliga att bli ifrånsprungna av? Och vad säger det här om vår självbild?
Sverige som nation, precis som en ängslig kungsholmsbo i Stockholm, är så otroligt orolig över att inte hela tiden göra det som är "rätt" i förhållande till någon form av trend på området.
Vad man egentligen vill eller tror får allt som oftast stå tillbaka för den där ängsliga känslan av att inte hela tiden vara/göra rätt.
Hur blev vi så här? Varför är vi mindre intresserade av hur omvärlden faktiskt ser ut (och vad den gör) än att själva bilda oss en uppfattning utifrån egna erfarenheter och ståndpunkter?
Varför jämför vi oss så extremt mycket med andra, utan att för den skull på riktigt vara intresserade av vad andra gör och varför? Den här ängsligheten leder nämligen till en självgodhet som ger vid handen att det vi gör, hela tiden är så mycket bättre än det alla andra gör.
Jag tror att lite mer ödmjukhet vore på sin plats, både i förhållande till oss själva och till omvärlden.
Jag skulle önska att vi i Sverige kunde diskutera våra lagar och förhållningssätt mer utifrån våra egna värderingar och förhållningssätt.
Att hela tiden snegla på vad andra gör, och att hela tiden vilja vara/göra rätt, leder i mina ögon till att debatter förs utifrån fel premisser.
Hellre då diskutera vad vi vill göra och vad eventuella lagförslag ska leda till än att ängsligt bara hoppas på att man ständigt blir bäst i klassen.
DN1, DN2.
Läs även andra bloggares åsikter om äktenskap, samlevnad, politik.
Den svenska självbilden säger oss nämligen att vi, så gott som alltid, är först med allt som är bra. I frågan om könsneutrala äktenskap riskerade vi dock att bli frånsprungna. Sade man (det är i alla fall så jag minns det).
I dagens DN kan man dock läsa att Sverige är ett av sex länder i Europa som infört liknande lagstiftning på äktenskapsområdet. Den stora merparten av länderna i Europa (och resten av världen) har alltså inte infört någon könsneutral äktenskapslagstiftning.
Så vem var det egentligen vi var oroliga att bli ifrånsprungna av? Och vad säger det här om vår självbild?
Sverige som nation, precis som en ängslig kungsholmsbo i Stockholm, är så otroligt orolig över att inte hela tiden göra det som är "rätt" i förhållande till någon form av trend på området.
Vad man egentligen vill eller tror får allt som oftast stå tillbaka för den där ängsliga känslan av att inte hela tiden vara/göra rätt.
Hur blev vi så här? Varför är vi mindre intresserade av hur omvärlden faktiskt ser ut (och vad den gör) än att själva bilda oss en uppfattning utifrån egna erfarenheter och ståndpunkter?
Varför jämför vi oss så extremt mycket med andra, utan att för den skull på riktigt vara intresserade av vad andra gör och varför? Den här ängsligheten leder nämligen till en självgodhet som ger vid handen att det vi gör, hela tiden är så mycket bättre än det alla andra gör.
Jag tror att lite mer ödmjukhet vore på sin plats, både i förhållande till oss själva och till omvärlden.
Jag skulle önska att vi i Sverige kunde diskutera våra lagar och förhållningssätt mer utifrån våra egna värderingar och förhållningssätt.
Att hela tiden snegla på vad andra gör, och att hela tiden vilja vara/göra rätt, leder i mina ögon till att debatter förs utifrån fel premisser.
Hellre då diskutera vad vi vill göra och vad eventuella lagförslag ska leda till än att ängsligt bara hoppas på att man ständigt blir bäst i klassen.
DN1, DN2.
Läs även andra bloggares åsikter om äktenskap, samlevnad, politik.
torsdag 9 december 2010
Alternativ till offentlig barnomsorg
För att befolkningen i ett land ska kunna öka krävs det en nativitet som är högre än 2.1. Ett generell trend som syns i västvärlden är emellertid att det föds färre barn än så.
Vi reproducerar således inte oss själva längre. Mycket beroende på att vi väntar allt längre med att skaffa vårt första barn. Vi hinner helt enkelt inte med att reproducera oss på samma sätt som tidigare.
I dag skriver DN:s ledarsida att det enda botemedlet mot den låga nativiteten i Europa är en mer utbyggd barnomsorg. De verkar dock helt omedvetna om att det inte verkar finnas något direkt samband mellan utbyggnaden av den offentlig barnomsorgen i Sverige och antalet födda barn.
(Snarare verkar det vara så att den äktenskapstrend som vi sett de senaste tio åren, som jag också skrev om på T&F i går, har påverkat barnafödandet mer.)
Och även om DN faktiskt tillstår att nativiteten är högre i USA, trots en mindre utbyggd offentlig barnomsorg, så hävdar de samtidigt att det inte går att få upp nativiteten i Europa utan offentliga förskolor.
Hur de bevisar det sambandet har jag dock svårt att se. Artikeln handlar snarare om att återge den svenska synen på vikten av offentlig barnomsorg, en syn som är tämligen samstämmig från det politiska etablissemanget.
Huruvida föräldrar faktiskt vill någonting annat frågas konstigt nog sällan i det offentliga samtalet.
Jag tycker dock att man ska ställa den frågan. Om det fanns andra valmöjligheter än bara institutionaliserad offentlig barnomsorg (som till exempel skatteavdrag, sambeskattning eller barnomsorgspeng) så tror jag att ganska många familjer skulle välja ett annat tillvägagångssätt.
Det verkar tyvärr inte som att vi är så jättemånga som är intresserade av att diskutera kring de alternativ som skulle kunna finnas.
Läs även andra bloggares åsikter om familj, Ekonomi, äktenskap, politik. ViS.
Vi reproducerar således inte oss själva längre. Mycket beroende på att vi väntar allt längre med att skaffa vårt första barn. Vi hinner helt enkelt inte med att reproducera oss på samma sätt som tidigare.
I dag skriver DN:s ledarsida att det enda botemedlet mot den låga nativiteten i Europa är en mer utbyggd barnomsorg. De verkar dock helt omedvetna om att det inte verkar finnas något direkt samband mellan utbyggnaden av den offentlig barnomsorgen i Sverige och antalet födda barn.
(Snarare verkar det vara så att den äktenskapstrend som vi sett de senaste tio åren, som jag också skrev om på T&F i går, har påverkat barnafödandet mer.)
Och även om DN faktiskt tillstår att nativiteten är högre i USA, trots en mindre utbyggd offentlig barnomsorg, så hävdar de samtidigt att det inte går att få upp nativiteten i Europa utan offentliga förskolor.
Hur de bevisar det sambandet har jag dock svårt att se. Artikeln handlar snarare om att återge den svenska synen på vikten av offentlig barnomsorg, en syn som är tämligen samstämmig från det politiska etablissemanget.
Huruvida föräldrar faktiskt vill någonting annat frågas konstigt nog sällan i det offentliga samtalet.
Jag tycker dock att man ska ställa den frågan. Om det fanns andra valmöjligheter än bara institutionaliserad offentlig barnomsorg (som till exempel skatteavdrag, sambeskattning eller barnomsorgspeng) så tror jag att ganska många familjer skulle välja ett annat tillvägagångssätt.
Det verkar tyvärr inte som att vi är så jättemånga som är intresserade av att diskutera kring de alternativ som skulle kunna finnas.
Läs även andra bloggares åsikter om familj, Ekonomi, äktenskap, politik. ViS.
lördag 12 juni 2010
Positiv bröllopstrend
Kanske betyder det ingenting, men det känns ändå positivt att Skansens Drop in-bröllop lockade flera hundra par.
Som jag ser det så är det en god sak att par väljer att ingå äktenskap för att på så sätt knyta sig själva närmare varandra, och jag personligen är ganska ointresserad av hur själva akten går till. Huvudsaken är att man på ett eller annat sätt lovar varandra trohet och ömsesidig kärlek.
Skansen är en vacker plats så jag har full förståelse för att man väljer att gifta sig där om man får chansen. En sak undrar jag dock; hade paren som dök upp på Skansen i dag egentligen planerat för en annan typ av bröllop men sen valt Skansen när de såg att möjligheten gavs? Man menar, man var ju ändå tvungen att ha gjort hindersprövning i förväg så det kan ju inte ha varit hur spontant som helst?
Hur som helst så önskar jag alla nygifta par lycka och välgång i sina äktenskap!
Som jag ser det så är det en god sak att par väljer att ingå äktenskap för att på så sätt knyta sig själva närmare varandra, och jag personligen är ganska ointresserad av hur själva akten går till. Huvudsaken är att man på ett eller annat sätt lovar varandra trohet och ömsesidig kärlek.
Skansen är en vacker plats så jag har full förståelse för att man väljer att gifta sig där om man får chansen. En sak undrar jag dock; hade paren som dök upp på Skansen i dag egentligen planerat för en annan typ av bröllop men sen valt Skansen när de såg att möjligheten gavs? Man menar, man var ju ändå tvungen att ha gjort hindersprövning i förväg så det kan ju inte ha varit hur spontant som helst?
Hur som helst så önskar jag alla nygifta par lycka och välgång i sina äktenskap!
måndag 15 mars 2010
Missionskyrkan och vigselrätten
Som medlem i Svenska Missionskyrkan är jag glad över kyrkostyrelsens senaste beslut i frågan kring vigsel av samkönade par. Eftersom Metodistkyrkan redan sedan tidigare sagt nej så finns det nu hopp om att ett framtida gemensamt samfund avsäger sig vigselrätten helt och hållet... vilket vore det enda rimliga.
Men det kommer nog bli en livlig debatt på Kyrkokonferensen även i år...
Men det kommer nog bli en livlig debatt på Kyrkokonferensen även i år...
fredag 7 november 2008
California dreaming
Samtidigt som man röstade fram en ny president i USA i tisdags så företogs ett ganska stort antal folkomröstningar på delstatsnivå runt om på kontinenten. Ett något oväntat utslag av en av dessa var att man i Kalifornien röstade för ett förbud av könsneutrala äktenskap. Vem hade kunnat gissa att det skulle ske i just Kalifornien?
måndag 3 november 2008
Civilrättsliga äktenskap
Det är inte varje dag som jag håller med Christer Sturmark men i dag är tydligen en sådan dag. Kanske beror det på att han har skrivit ihop sig med ett antal av våra kyrkoledare angående civilrättsliga äktenskap. På Brännpunkt i dag för de fram ett förslag som jag har förespråkat länge. Vi får väl se vad propositionen i december innehåller. Läs även här för en motion på samma tema.
torsdag 24 januari 2008
Äktenskapet som folkhälsofråga
I dagens Dagen skriver Alf B Svensson om vikten av fungerande äktenskap. Han lyfter fram tydliga argument för att personer i stabila parförhållanden både mår bättre och är lyckligare. Viktigar synpunkter som sällan hörs i debatten. Han skriver:
Socialstyrelsen uppmanar oss äta mer frukt och grönsaker, röka mindre och röra på oss mer. Men folkhälsa handlar inte bara om rökning, kost och motion. Det handlar minst lika mycket om fungerande familjer. Därför bör Socialstyrelsen i en informationskampanj tydligt framhålla hur bra det är för vår hälsa och livskvalite med stabila äktenskap. I våra hälsopolitiska program både på nationell och kommunal nivå bör vi sätta upp ett nytt mål - att stödja parförhållanden och förebygga separationer i synnerhet i barnfamiljer.
Att det är socialstyrelsen som ska informera om fördelarna med äktenskapet ställer jag dock mig skeptisk till. Av samma anledningar som att de inte ska uppmana oss till andra saker (läs: motionera, äta grönsaker etc.) ska de inte heller gå ut och sjunga äktenskapets lov. Det är, som i alla andra sammanhang, vi som ska göra det. Vi som tror på äktenskapet och dess fördelar för både samhälle och individ måste också bli duktigare på att göra våra röster hörda.
Sluta upp med att alltid ropa på att staten ska lösa våra problem. Det är vi, genom att agera i civilsamhället, som kan göra skillnad. Staten ska skydda oss från våld genom våldsmonopol, samt från godtycke genom rättssäkerhet. Mycket mer än så behövs inte. Resten klarar vi av att göra själva.
Socialstyrelsen uppmanar oss äta mer frukt och grönsaker, röka mindre och röra på oss mer. Men folkhälsa handlar inte bara om rökning, kost och motion. Det handlar minst lika mycket om fungerande familjer. Därför bör Socialstyrelsen i en informationskampanj tydligt framhålla hur bra det är för vår hälsa och livskvalite med stabila äktenskap. I våra hälsopolitiska program både på nationell och kommunal nivå bör vi sätta upp ett nytt mål - att stödja parförhållanden och förebygga separationer i synnerhet i barnfamiljer.
Att det är socialstyrelsen som ska informera om fördelarna med äktenskapet ställer jag dock mig skeptisk till. Av samma anledningar som att de inte ska uppmana oss till andra saker (läs: motionera, äta grönsaker etc.) ska de inte heller gå ut och sjunga äktenskapets lov. Det är, som i alla andra sammanhang, vi som ska göra det. Vi som tror på äktenskapet och dess fördelar för både samhälle och individ måste också bli duktigare på att göra våra röster hörda.
Sluta upp med att alltid ropa på att staten ska lösa våra problem. Det är vi, genom att agera i civilsamhället, som kan göra skillnad. Staten ska skydda oss från våld genom våldsmonopol, samt från godtycke genom rättssäkerhet. Mycket mer än så behövs inte. Resten klarar vi av att göra själva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)