Du och jag är inga öar

"No man is an island entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main"

- John Donne

Få människor känner sig helt och hållet oberoende av andra. De allra flesta inser, och känner, att de är en del av någonting som omfattar fler än bara dem själva.

För de flesta är detta *någonting* den familj man tillhör, men det kan självklart vara någon helt annan konstellation; en förening, en församling, en arbetsplats etc.

John Donne satte således fingret på något väsentligt, och troligtvis djupt mänskligt, när han skrev sin dikt "no man is an island". Och trots att Hugh Grants rollfigur i filmen "Om en pojke" hävdar att han för egen del visst är det - ön Ibiza dessutom - så vill merparten av oss dela våra upplevelser, känslor och liv med andra människor.

Historisk sett har dessutom samma människor som man delat ovanstående med varit samma personer som borgat för ens välfärd i händelse av ofärd. Försörjningsbördan har i allt väsentligt varit ömsesidig inom det närmaste kollektivet och alla har bidragit efter förmåga.

Denna omedelbara solidaritet och omsorg om de närmaste har socialister genom alla tider försökt utsträcka till ett långt mer omfattande kollektiv än den närmaste kretsen av individer. Genom välfärdsstatens försorg har familjen, föreningen och församlingen utvidgats till hela nationer.

System har byggts upp för insamling och transferering av medel. System som i den takt de växer blir allt mer anonyma och opersonliga, och därmed också förlorar i legitimitet hos dem som förväntas betala.

Att de flesta är villiga att betala för andra människors välfärd hyser jag inga tvivel om. Den stora frågan är hur stort detta kollektiv av människor kan vara innan betalningsviljan avtar?

Är det rimligt att anta att alla ska känna sig solidariska med alla i en nation, i alla frågor? Eller ska man kanske begränsa skatteuttag till den kommunala nivån (jämför den amerikanska synen på delstalig- respektive federal nivå)?

Och ska man kanske låta dem som vill ha en arbetslöshetsförsäkring gå ihop med andra (på frivillig basis) som också vill ha det (precis som det gick till när vi fick a-kassor i det här landet)?

Hur stort är det rimligt att det offentliga åtagandet är, och på vilken nivå ska detta betalas? Jag har inga direkta svar på dessa frågor men jag anser generellt att beslut ska fattas nära den enskilda individen. Det är dessutom rimligt att alla har en stor rådighet över sådant som rör en själv.

Stora statliga transfereringar torde vara motsatsen till denna rådighet, i alla fall för den enskilda individen. Insynen är dålig och kontrollen över vad pengar går till är i princip obefintlig.

Vi kanske ska börja med att dela upp valdagarna igen, så att den kommunal nivåns betydelse kan höjas? En diskussion angående vad som ska vara det offentligas respektive den enskildas åtagande i form av "välfärds"-tjänster bör också föras.

Jag säger inte att det finns några enkla svar. Jag tror dock att många vill att beslut som rör den egna personliga välfärden ska ligga så nära en själv som möjligt, kanske till och med runt det egna "köksbordet". I dagens system ligger dock besluten ofta någon helt annanstans.

I trygghetsnarkomanernas land

- Posted using BlogPress from my iPhone

Sjung frivillighetens lov

Över 100 miljoner människor är ideellt engagerade i Europa. I Sverige engagerar sig hälften av alla medborgare. Svenskarna lägger i genomsnitt 14 timmar per månad på ideellt arbete. Detta arbete förtjänar att uppmuntras och att uppmärksammas.

Så sant som det är sagt!

Alf Svensson och Ewa Samuelsson skriver i SvD i dag med anledning av att EU-kommissionen har utlyst 2011 till det Europeiska Frivilligåret. De uppmärksammar även flera av de förslag som KD över tid fört fram för att stärka frivilligsektorn. Förslag var av flera säkerligen skulle medföra positiva konsekvenser för människor och organisationer som lever och verkar i det svenska civilsamhället.

De ideella organisationerna ska stödjas och deras arbete uppmuntras. Kristdemokraterna har genom åren gjort detta på flera olika sätt. Vi vill införa avdragsrätt för den som ger gåvor till den ideella sektorn, något som alliansens valmanifest också fastslår. Detta är en stor framgång. Vi vill dessutom ge fler aktörer i det civila samhället möjlighet att utföra offentligt finansierade tjänster, anser att second hand-butiker och liknande verksamheter som drivs ideellt inte ska drabbas negativt av momslagstiftningen och tycker att idrottens positiva regler om arbetsgivaravgifter ska omfatta alla ideella organisationer

Civilsamhället, frivilligorganisationer, församlingar och andra sammanslutningar är alla viktiga beståndsdelar i byggandet av ett mänskligt och på riktigt solidariskt samhälle.

Det är inte staten som skapar band mellan människor. Det gör vi själva genom att interagera samt hjälpa och stötta varandra.

Eller bara spela brädspel tillsammans.

SvD.
Tidigare inlägg från mig i ämnet här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kd, civilsamhället, sammanhang.

Tingens ordning

En tanke som slagit mig upprepade gånger den senaste tiden är människors oförmåga att acceptera att vissa saker bara råkar vara på ett visst sätt. Jag är helt på det klara med att vi är kapabla att påverka det mesta omkring oss, dock inte allt. Och jag är övertygad om, att vi för vår egen mentala hälsas skull, måste lära oss att acceptera mycket av det som känns som motgångar och upplevs som orättvisor.

För som jag ser det, så är baksidan av att förvänta sig allt för mycket av tillvaron och sin omgivning, att man tror att allting i ens liv kan läggas till rätta... bara man hittar rätt metoder. Ingen ska behöva vara sjuk, rädd, ensam, man eller kvinna, bara vi fattar rätt politiska beslut. Ett synsätt som i sin mest extrema förlängning leder till det totala statliga övertagandet.

Men inte ens då kommer faror, väggropar eller hösnuva kunna elimineras. Så varför kan vi inte bara lära oss att acceptera att livet består av ett antal motgångar, besvikelser och jobbiga upplevelser? Men att det är lyckan av att komma igenom dem som leder till personlig tillväxt och självtillit.

Anomi

I dag har jag lärt mig ett nytt ord; Anomi. Ordet betyder, enligt Émile Durkheim, "ett tillstånd av desorientering och förvirring utlöst av samhällets brist på sammanhållande normsystem".

Jag skulle säga att det på ett tydligt sätt sammanfattar bakgrunden till vår allt mer koleriska tillvaro i ett av världens friskaste länder. Bristen på sammanhang och förankring skapar rotlösa människor som inte klarar av att skapa sig en egen meningsfull tillvaro. Vi förstår inte vad vi gör här, vi förstår inte (och kan inget om) vår plats i historien, vi har inget "sammanhållande normsystem" på grund av sekulariseringen. Vi är helt enkelt vilsna.

Och i brist på sammanhang skapar vi nya, långt mer ohälsosamma dito. Vi jagar berömmelse och kändiskap, kickar och upplevelser, utan att egentligen veta varför... kanske för att vi tror att det förväntas av oss. Men på kuppen blir vi sjuka i stället, för att vi inser att vi aldrig kommer att nå eller uppleva allt som vi tror oss vilja nå eller uppleva.

Att riktig lycka skapas tillsammans med andra, i sammanhang där utsvävelser förlorar betydelse, där man i stället inser vikten av eftertänksamhet, gemenskap, måttfullhet och arbetsvilja. Det läser man allt för sällan om i dagens media.