Här kommer del två i mina lilla följetong i den borgerliga idédebatten. I dag handlar det om civilsamhället.
Civilsamhället är i den bästa av världar det vi alla gör tillsammans, utan inblandning av staten. Idrottsföreningar, kyrkor, företag, familjer och andra frivilliga sammanslutningar av människor skapar civilsamhället.
I dessa gemenskaper skapas, människor emellan, omtanke och solidaritet på frivillig grund. Detta betyder att deltagarna faktiskt bryr sig om varandra på riktigt och därmed blir villiga att ställa upp för varandra.
Baksidan av det socialdemokratiska välfärdsbygget är nämligen dess anonymitet. Alla sägs ansvara för alla, men eftersom "någon annan" förväntas utföra själva arbetet så betyder det i själva verket att ingen egentligen bryr sig om något annat än de egna fördelar som man eventuellt har tillskansat sig.
Solidariteten i det generella välfärdssamhället är således grund. Eller bygger åtminstone på något helt annat än verklig omtanke för sin nästa.
I civilsamhället däremot bryr man sig för att man känner att det finns någon form av gemenskap med andra människor. En gemenskap som inte nödvändigtvis begränsas till den egna "gruppen" (vilket någon kanske tror).
Känner man sig säker i sig själv och i sin omtanke för andra så är det enklare att sträcka ut en hand även till dem man inte känner. Det bygger dock på att man har fått ta eget ansvar för sig själv och andra tidigare. Det vill säga motsatsen till hur det går till i det generella välfärdssamhället av socialdemokratisk modell.
Civilsamhället behöver således få växa på egen hand för att kunna bli starkt. Det kan dock även växa genom att motsatsen till civilsamhället - det vill säga politiken - ger den växtutrymme genom till exempel entreprenadavtal och upphandling av verksamheter.
Att införa/öka avdragsrätten på gåvor till organisationer kan också vara ett sätt att öka friheten för organisationerna i fråga.
Vill vi ha omhändertagande och medkännande medborgare bör vi således gör vad vi kan för att öka styrkan i det civila samhället. Riktigt solidaritet skapas när människor på riktigt känner sig ansvariga för sina medmänniskor. Den känslan kan aldrig en stat simulera, hur gärna den än vill.
Starka civilsamhällen skapar starka individer.
Kent Persson.
Läs även andra bloggares åsikter om idédebatt, konservatism, Borgerligheten, politik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar