Intressanta siffror om konservatismen i Sverige

I dag har Demoskop presenterat intressanta siffror över väljaridentitet. Där kan man bland annat utläsa att 33 procent av de moderata väljarna samt 14 procent av det totala antalet väljare ser sig själva som konservativa. Det kan jämföras med de 10 procent som ser sig själva socialister.

Trevliga siffror och det tål att tänkas på vad som kan göras för att fortsatt attrahera dessa nu när vi närmar oss valår.

Lästips - Contextus

Mellan åren 1997 och 1999 gav Konservativa sällskapet ut tidskriften Contextus. Där medverkade personer som Stefan Olsson (i dag chef på tankesmedjan Frivärld), Hans Stigsson (i dag på Norrköpings tidningar), Fredrik Haage (i dag talskrivare åt Göran Hägglund och Hans Wallmark (i dag moderat riksdagsledamot) med flera.

Sedan några år tillbaka, tack vare Konservativt Forum, finns de artiklar som publicerades i Contextus i digital form på nätet. Jag rekommenderar att den som är intresserad av den svenska konservativa debatten i slutet av 90-talet går in och tar sig en titt.

Kristdemokrati eller konservatism

I går skrev KDU-företrädarna Hugo Fiévet och Linus Rehn ett intressant debattinlägg på tidningen Dagens nätsida. Jag vill dock att ni, när ni läser texten, byter ut ordet kristdemokrati mot konservatism.

Då kommer ni upptäcka att deras tankegångar inte ligger långt från det som Staffan Burenstam Linder och Hans L Zetterberg skrivit hyllmeter om. Tankar som jag känner väldigt starkt för.

Så, behöver borgerligheten kristdemokrati, eller behöver den konservatism? Det sistnämnda är mitt svar. Men den får gärna komma från flera håll.

Artikeln hittar ni här.

Konservativt forum 10 år

Just nu är jag, som vanligt så här dags på fredagar, på väg hem för att ta helg. I morgon bär det dock av till Uppsala för konferens med anledning av att Konservativt forum fyller 10 år.

Det är andra gången som jag har möjlighet att åka på sommarkonferensen och jag hoppas så klart att det blir lika trevligt som sist. Jag tror att det var 2008 och då höll jag dessutom ett kort fördrag om hur det är att arbeta som politisk tjänsteman.

Jag skaffade många nya bekantskaper den gången och jag hoppas på detsamma inför morgondagen. Om inte annat så ska det bli trevligt att få umgås med andra knökar en hel dag :)

(Ett roligt sammanträffande, tycker jag i alla fall, är att Frihetsfronten håller sitt Sommarseminarium samtidigt.)

Sommarlektyr

Jag lånade ett par böcker av en kollega. Blir perfekt sommarläsning.

Framtidens svenska höger är större än KDU

I helgen som gick genomförde KDU sitt Riksmöte på Ekerö utanför Stockholm. I samband med den publicerade KDU:s ordförande Aron Modig en artikel på Newsmill där han konstaterade att framtidens höger tar avstånd från social- och nyliberalism. Han har i dag följt upp det med att lägga upp hela sitt riksmötestal på sin blogg. Ett tal som får sägas vara en utbroderad version av newsmillartikeln (eller tvärt om).

Aron har många poänger, det är inte tu tal om det. Bland annat kring behovet av en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea Partyrörelsen (vilket jag skrivit om tidigare även om jag inte var odelat positiv då), människans ofullkomlighet, synen på familjens frihet och behovet av borgerlig idéutveckling.

Jag håller även med om att det verkar finnas en ung borgerlighet (eller höger) som inte känner sig bekväm i vare sig socialliberalismens flipp-floppande eller libertarianismens självsäkra men ibland överdrivet ekonomiska syn på världen.

Verkligheten är dock att liberaler och konservativa behöver varandra. Särskilt i den svenska politiska kontexten där de tu finner en gemensam politisk motståndare i socialismen. Det är därför Alliansen har visat sig så stark. Tillsammans visar vi att det finns ett politiskt alternativ till decennier av socialdemokratiskt styre.

KDU kan dock knappast ta åt sig äran, eller ens hävda att de är ensamma om att agera i vad jag skulle kalla en konservativ tradition. Historisk sett har Moderaterna varit det parti som kombinerat ekonomisk frihet med självbestämmande. I dagsläget går det dock att finns företrädare för denna syn i alla borgerliga partier.

Det finns faktiskt folkpartister som inte ser individualiserad föräldraförsäkring som något eftertraktansvärt, det finns centerpartister som vill avskaffa jordbrukssubventioner, det finns kristdemokrater som förstår värdet av ett starkt försvar och det finns moderater som förespråkar en familjepolitik som ger ökad självständighet till familjer.

Det vi tillsammans kan göra är att visa på att svensk politik inte måste vara klåfingrig, att det inte är ett självändamål att övertrumfa varandra i vem som kräver kraftigast offentliga åtgärder. Kan vi göra det så kan vi visa att den svenska borgerligheten och den svenska högern faktiskt är större ett bara ett ungdomsförbund. Att vi tillsammans kan göra skillnad i våra respektive partier, och i förlängningen i svensk politik som helhet.

Så Aron; det är jättebra att du driver dina frågor, men glöm inte bort att du inte är ensam. Och alla goda krafter behövs för att Alliansen ska få förnyat förtroende  2014.

Vardagskonservatism (eller ICA-Maxihögern)

Som konservativ i Sverige är det lätt hänt att man emellanåt känner sig ideologiskt ensam. Man tycker inte att man ser någon som företräder ens åsikter i offentlighetens ljus och de gånger som så sker får avsändaren utstå spott och spe.

Ovanstående gör att många hellre är tysta än att själva torgföra sina åsikter. Och så är spiralen i gång. I det här fallet en tystnadens spiral. När man inte tror att någon håller med så blir man själv tyst. Tystnaden blir så att säga en självuppfyllande profetia.

Så vad kan då vi som verkar i borgerlighetens och konservatismens fåra i svensk politik göra för att det inte ska vara så tyst? För om inte personer som redan har plattformar ventilerar sina åsikter, hur ska då gemene man någonsin kunna känna trygghet i sina egna?

Kanske måste vi börja med att accepterar att de flesta faktiskt inte bryr sig om politik på samma nördiga sätt som vi som är ledarskribenter/debattörer/politiker gör. Ideologiska spetsfundigheter kommer aldrig vinna några breda massor.

Trots det hävdar jag, och det har jag skrivit om tidigare, att det finns en stor latent konservativ opinion i Sverige. Vi måste bara hitta ett sätt att klä deras tankar i ord så att de kan stå för dem i sin egen offentlighet.

Så var hittar man den där hävstångskraften som behövs för att väcka tanken (och debatten) om att det finns en verklighet bortom "politiken"? Jag tror att man ska leta i det vanliga sunda förnuftet och i hur människor faktiskt lever sina liv.

Sådant som vi konservativa tycker är viktiga institutioner och som vi ständigt försöker föra fram i debatt efter debatt är institutioner som de allra flesta lever med i sin vardag. Helt utan andra ideologiska övertygelser än att man anser att det är självklart att det är i dessa som själva livet finns.

Jag tänker så klart på familjen, föreningen och församlingen. På det civila samhälle som de flesta av oss tar del av därför att det är så vi vill organisera oss.

Vi anser att familjen är viktig och följaktligen gifter vi oss och skaffar barn och lever våra liv i familjens hägn. Vi anser att det är viktigt med lokalt engagemang och skjutsar därför våra barn till fotbollen eller ridskolan och står där och säljer korv när det behövs och fryser när det behövs.

Så här lever de flesta i Sverige sina liv. Även merparten av de vänsterdebattörer som anser att det borgerliga livet är förljuget och falsk väljer att organisera sina liv på liknande sätt. Därför att det känns naturligt och eftersträvansvärt.

Jag anser därför att vi som vill försvara människor mot ideologiska pekpinnar från vänster och från folk som tror att mer politik löser allt måste gräva där vi står och peka på varför våra åsikter faktiskt företräder dem i långt större utsträckning än vad vänsterns åsikter gör.

Vi måste göra mer för den vardagskonservative, för ICA-maxihögern (ett uttryck som jag lånat från Hans Wallmark) och för alla andra som inte ser några problem med att kombinera bilden av att det finns föreställningar om män och kvinnor som delvis är skapade men att det likväl finns män och kvinnor. Alla som faktiskt anser att familjeangelägenheter bäst löses vid köksbordet och alla som ser det som självklart att den som kan och har möjlighet också ska försörja sig själv.

Det kan låta som självklara åsikter men för den som är ovan med att framföra dem så kan det vara nog så jobbigt att stå för dem. De behöver därför all hjälp och medhåll de kan få. Bara så kan vi bryta tystnadens spiral.

Konservativa tips

Dagens mest självklara lästips är Roland Poirier Martinssons utomordentliga artiklar i SvD i går och DN i dag.

Kul att se två så tydligt konservativa artiklar i landets två morgontidningar inom loppet av två dagar. Det hör inte till vanligheterna.

Jag; en skeptimist

Den som är konservativt lagd blir med jämna mellanrum anklagad för att ha en negativ människosyn. För att inte i tillräcklig utsträckning se till människans inneboende godhet och vilja till att göra gott.

Detta är, skulle jag säga, en vanlig missuppfattning. Vad konservatismen försöker att ha är i stället en så realistisk syn på människan som möjligt. Vi vet nämligen att människan är en bräcklig skapelse men att vi samtidigt är kapabla till stordåd.

Att få fram den kapacitet som leder till stordåd kräver dock att vi lever våra liv ständigt på vakt mot negativa influenser. Mänskligheten har som bekant en historia full av mindre smickrande företeelser bakom sig.

Vi är kapabla till de värsta av grymheter och det verkar tyvärr inte krävas särskilt mycket för att vi, till och med på samhällsnivå, ska börja bete oss avskyvärt mot varandra.

För att motverka sådant beteende krävs att vi ständigt arbetar med oss själva och med de utgångspunkter som vi låter styra våra liv. Moral- och etikfrågor måste vara ständigt närvarande och vi måste låta våra liv styras av förnuft snarare än av känsla. Av dygder snarare än av laster.

Denna insikt gör att jag är något som skulle kunna kallas för skeptimist. Jag är skeptiskt så till vida att jag utgår ifrån att vi som individer enkelt kan hamna i negativa spiraler som leder till destruktivt leverne. Men, jag tror samtidigt på människans inneboende kapacitet till att göra helt andra och mer positiva val.

Positiva val kräver emellertid att vi är medvetna om vad vi gör och varför, samt att vi erkänner de negativa sidor av oss själva som alltid lurar under ytan.

Vi är inte allt igenom goda, eller allt igenom onda. Vi är människor som för att göra rätt val behöver vägledning i livet. Vägledning som vi kan erhålla genom ett moraliskt samspel med vår omvärld och som i mina ögon bör hämta sin kraft ur den kunskap som 2000 år av kristen humanism lämnat till oss.

Denna kunskap förutsätter inte på något sätt att man de facto är kristen. Kunskapen är allmängiltig och allmänmänsklig och utgår från väl beprövad teori och praktik som de flesta rent spontant skriver under på, utan att för den skull kunna redogöra för det teoretiska bakgrundskomplexet.

För att kunskapen ska kunna praktiseras krävs dock att den ständigt reproduceras av oss, i samspel med varandra. Glömmer vi bort det hamnar vi ganska snart på ett sluttande moraliskt plan.

Frågor om moral, etik och dygder bör därför vara ständigt levande i ett samhälle som vill utvecklas på ett positivt sätt. Så tro på människan, men var ständigt på vakt. Vi är inte bättre än att vi alla kan falla om vi inte tänker oss för.

Mellanmänsklig organisering

När alla andra skriver om Saudiarabien och hemliga avtal med FOI Grindsjön (som jag för övrigt bodde bredvid fram till i somras) tänkte jag återknyta till det här med vikten av en liberal stat och liberal lagstiftning som grund för att kunna göra konservativa livsval.

Jag tror på människans förmåga att för egen del avgöra vad som är bäst för den egna individen. Tillsammans med andra är vi dessutom kapabla att bygga samhällen, institutioner och ömsesidig system till gagn för flertalet.

Inget av ovanstående kräver emellertid en stat som reglerar mellanmänskligt beteende och beroende. Det går alldeles utmärkt att organisera på frivillig väg genom föreningar, församlingar och andra typer av sammanslutningar.

Jag skulle till och med säga att dylik organisering underlättas av frånvaron av regleringar ovanifrån. Den stat vi har bör därför i möjligaste mån tillåta, samt underlätta, mellanmänsklig organisering. Det vill säga; vara liberal.

Det betyder dock inte, vilket många kanske tror, att jag är relativist. Att jag inte har synpunkter på hur samhällelig organisering inom ramen för en liberal stat ska gå till. Det har jag så klart.

Min tilltro till människor gör att jag har stort förtroende för deras förmåga att fatta rationella beslut. Jag är dock fullt medveten om att människan är en bräcklig varelse som kan behöva hjälp och stöd i sitt beslutsfattande för att det ska få positiva konsekvenser, för den egna individen såväl som för omgivningen.

En viktig skillnad mellan mig och gängse socialist eller socialliberal är att jag inte nödvändigtvis anser att det är "staten" som ska bistå med hjälp och stöd till människors beslutsfattande. I stället ser jag att den kunskap som traderats inom den västerländska kristna traditionen ger en god grund att stå på i organiserandet av goda gemenskaper (en tradition som inte kräver att man är kristen eller i övrigt tror på Gud).

Denna tradition har funnits med oss genom seklen och över generationer och den bistår oss med grundläggande värderingar som underlättar för oss i vår gemenskap med andra. Den erbjuder dessutom ett förhållningssätt till vad som är den goda gemenskapen samt hur vi människor bör agera gentemot varandra. Kort och gott: den har visat sig vara framgångsrik som grund för samhällsbyggande och bör därför även fortsatt få finnas med som en viktig byggsten i vår samhällsgemenskap.

Och detta är så klart den grund för organisering som jag kommer att förespråka för det som i dagligt tal brukar kallas för civilsamhället, även om staten en dag helt plötsligt skulle försvinna. Det betyder dock inte att jag skulle vilja förbjuda andra typer av organiseringar.

Under tiden kommer jag förespråka att civilsamhället ges en starkare roll i sin nuvarande utformning så att människor kan göra de (konservativa) val som de själva vill. Och för det krävs det en liberal stat, eller åtminstone en liberal lagstiftning. Jag är nämligen övertygad om att merparten av alla individer, om de hade de ekonomiska möjligheterna att välja efter eget huvud, skulle göra val som socialliberaler och socialister inte skulle uppskatta.

Varför har de annars ägnat ett halvt sekel åt att reglera samhälls- och familjelivet i Sverige?

Stat eller samhälle

På DN-debatt i dag anklagar tre skribenter från Frihetssmedjan Regeringen för att vara visionslös samt ovillig att samarbeta med riksdagsoppositionen. Artikelförfattarna menar att dessa två saker obönhörligen kommer att leda till Alliansens valförlust 2014. Sedan avslutar de sin text med att skriva följande:

"Utan visioner om hur ett liberalt samhälle ska se ut och utan en idé om hur kartan dit ser ut kommer Alliansen att ha svårt att vinna nästa val."

Och visst är det så att Regeringen kan bli bättre på att berätta varför man gör som man gör, det är inte tu tal om det. Här krävs det dock att man i debatten gör två viktiga distinktioner.

Den första: Jag hade för några veckor sedan förmånen att få lyssna på Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Ludvigsson. Hon konstaterade att stora visioner om ett perfekt drömsamhälle nånstans långt där borta lätt leder till totalitära tankegångar och låsta positioner.

Visioner bör därför grunda sig i värderingar som i stället ger en inriktning utan att sätta upp mål. Frihetssmedjan bör således definiera vilken typ av vision de efterfrågar.

För det andra: Frihetssmedjans skribenter bör även ta sig en funderare på huruvida der är en liberal stat eller ett liberalt samhälle de vill ha i första hand. Jag vill nämligen ha en liberal stat. Och det vill jag för att samhället (i bemärkelsen människorna/företage/organisationerna i det) i övrigt ska kunna vara konservativt.

Nu gissar jag visserligen att Frihetssmedjan vill att både stat och samhälle ska vara liberalt men det är ändå en viktig distinktion att göra för debattens skull. Det är nämligen annars lätt att hemfalla i det misstag Christer Sturmark och föreningen Humanisterna gör gång efter annan. Det vill säga att inte kunna se skillnad på stat och samhälle.

Så: vilken typ av visioner är det Frihetssmedjan vill ha, och vad är det egentligen som ska vara liberalt?

Uppdatering:

Frihetssmedjan utvecklar sina tankar från debattartikeln här.

Hur är den konservative?

Här om dagen hittade jag nedanstående på nätet. En ganska träffsäker bild av hur konservativa ser på sig själva, men också av hur andra ser på oss. Den är gjord av Henrik L Barvå, så äras den som äras bör.

Konservativ liberalism

"Sent ska moralisten vakna" skriver DN på sin ledarsida i dag, implicerandes att moraliserande i sig är någonting negativt som man inte ska ägna sig åt. Och det stämmer så klart inte eftersom det, som i alla debattsituationer, är skillnad på sak och person. Det går därför alldeles utmärkt att moralisera över ett beteende utan att för den skull ha någonting emot personen vars beteende man har synpunkter på. En utgångspunkt som vi har svårt för i Sverige, jag vet, men så är likväl fallet.

Det var dock inte det som det här inlägget skulle handla om. Jag tänkte i stället konstatera att jag i diskussionen kring steriliseringskravet endast har fokuserat på de fall där ett könsbyte görs rent fysiskt (i den mån det nu är fysiskt möjligt att "byta" kön) och därmed missat att det egentligen bara var en liten del av debatten.

Jag får väl dock glädja mig åt att jag knappast har varit ensam om att missförstå den mer övergripande frågeställningen, det vill säga hur man går till väga om man endast vill byta juridiskt kön. Något som trots allt är väsensskilt från att genomgå könsförändrande operationer för att efterlikna motsatt kön i största möjliga mån.

Dock inte sagt att det är ett förfarande som jag skulle uppmuntra men jag har få rent juridiska besvär med att någon i samråd med sin läkare byter juridiskt kön. Vilket leder oss in på nästa fråga. DN:s ledarsida raljerar nämligen, i ovan nämnda artikel, över huruvida KD vill vara:

"Sveriges enda riktigt liberala parti vars strävan är att hålla politikerna så långt borta från människornas vardag som det över huvud taget är möjligt? Eller vill de fortfarande stå för en värdekonservatism på kristen grund där moral är en dygd, män är män och kvinnor hemmafruar?"

Som om det måste finnas en motsättning mellan de båda förhållningssätten?

Nu är så klart DN:s exempel tillspetsade men de är samtidigt typiska för den svenska debatten. Den som är konservativ kan inte samtidigt ha en liberal syn på vad staten ska göra och tycka.

Jag skulle hävda precis tvärt om. Den som vill att människor ska kunna göra konservativa livsstilsval och till exempel "stå för en värdekonservatism på kristen grund där moral är en dygd, män är män och kvinnor hemmafruar", om det nu är det man vill, bör verka för en så liberal lagstiftning och så liten stat som möjligt.

I ett samhälle med svag statsmakt och stort självbestämmande spelar det liten roll hur människor definierar sig. Om de ingår i en gemenskap där könsidentitet inte spelar någon roll så är det upp till dem. Vad de då emellertid kommer få leva med är att andra, lika fria individer, kan komma att ha synpunkter på deras livsstilsval. Dock utan att för den skull ha några intentioner om att lagstifta kring vare sig den ena eller andra uppfattningen.

Jag kommer återigen, som många gånger förr, ta upp USA som exempel. Ett land där det uppenbarligen är lagligt att byta juridiskt kön men som samtidigt härbärgerar Amishfolket. Två ytterligheter som ändå kan leva i samma land utan att behöva störas nämnvärt av varandra. Dock inte sagt att grupperna inte har synpunkter på varandras val här i livet.

Men si, det är det som är fördelen med fria samhällen. Om alla har rätt att göra egna val så måste alla också kunna stå ut med att få sina val ifrågasatta av andra som har gjort andra val. Och det är här som moraliserandet kommer in, för att återknyta till där jag började.

I svensk debatt är vi så ovana med att tänka oss ett samhälle utan en stat som reglerar allt. Därför blir också varenda kritik av någon eller något lätt omvandlat till ett lagkrav av något slag. Och i viss utsträckning så är det kanske en anpassning till den genomreglerade tillvaro vi lever i. En kritik mot en reglering kräver en annan reglering.

Bättre då vore att minska politikens inflytande över våra liv och i stället låta människor välja på egen hand. Jag är nämligen övertygad om att fler skulle göra "konservativa" livsstilsval om det inte vore för regleringar som "uppmuntade" ett annat beteende.

Och kanske är det just det som liberaler och socialister är oroliga för.

Borgerlig opinionsbildning i konsensusmiljö

I torsdags kväll hade jag förmånen att få ta del av några väldigt intressanta och intelligenta människors tankar och funderar om den svenska borgerlighetens roll. Det fick mig att återigen tänka på den konsensuskultur som vi lever med i Sverige, men också på rollen som opinionsbildare inom den här kulturen.

Den pessimistiskt lagde skulle lätt kunna få för sig att opinionsbildning för att förändra människors åsikter egentligen är meningslöst. De flesta har de åsikter de har och de håller fast vid dem oavsett motargument. I det fallet skulle opinionsbildning mer handla om att få dem som hyser samma åsikter som en själv att inse att de inte är ensamma. På så sätt skulle opinionsbildningen kunna leda till att något fler vågar stå för det de redan tycker, snarare än att omvända några som tidigare tyckte någonting annat.

Ovanstående analys av hur opinionsbildning fungerar är jag i viss utsträckning böjd att hålla med om. Det är svårt att övertyga andra. Undersökningar visar dessutom att människor tenderar att läsa sådant som de redan håller med om (och därmed förstärker de egna åsikterna) och undviker sådant som går emot ens egna övertygelser.

Det gör att tröskeln för att faktiskt övertyga någon, eller vinna över dem till ens egen sida, är oroväckande hög.

Tittar man på svenskt 1900-tal kan man emellertid se att det faktiskt är möjligt att förändra både tankesätt, värderingar och beteenden. Efter 1945 såg bland annat herrarna Tingsten och Hedenius att allting till höger om dem sågs som suspekt och till och med nazianstruket, nästan oaktat vad som sades. Allt tal om nation svartmålades och kulturkonservatismen blev nästan över en natt per definition reaktion. I den allmänna debattens ögon alltså.

I mitten av 60-talet fick dock Tingsten och Hedenius smaka på sin egen medicin i och med den vänstervåg som välde in över svensk kultur och politik. Helt plötsligt satt inte längre de på tolkningsföreträde eller formuleringsprivilegium längre. Det hade flyttat till andra personer.

I slutet av 70-talet var det dags för skifte igen. Den här gången tillbaka åt höger på den politiska skalan. Sverige fick borgerlig regering för första gången på länge och marknadsekonomi gick helt plötsligt att diskutera igen.

Sedan dess går svängningarna snabbare och snabbare men det som jag vill säga med exposén över Sveriges politiska utveckling (en exposé jag för övrigt lånat av Svante Nordin) är att opinionsbildning faktiskt lönar sig. Till slut.

Ihärdigt arbete och konstruktiv dialog kan till slut leda fram till att konsensus faktiskt förändras. Något som man därmed bör ha som mål. I alla fall i det här landet. Eftersom vi lever i en politisk och kulturell miljö som eftersträvar konsensus, och det endast verkar kunna finnas en åsikt i taget så bör borgerlig opinionsbildning sträva mot att förändra den konsensus som för närvarande är gällande (om den inte redan är borgerlig vill säga).

Så även om det vid första anblick kan tyckas vara en omöjlig uppgift så visar oss historien ändå att åsikter och idéer kan förändras på samhällelig nivå. Det handlar bara om att få tillräckligt många med sig för att pendeln ska tippa över.

Och eftersom jag tror att en stor del av Sveriges befolkning faktiskt delar borgerliga värderingar om arbete och redlighet, ansvar, moral och sparande så handlar det för oss som borgerliga opinionsbildare att sätta ord på det som människor redan tänker. På så sätt kommer fler våga, och klara av, att stå för sina åsikter öppet. På så sätt skapar vi ett mer borgerligt samhälle.

Prinsar, prinsessor och nya traditioner

Inom kort kommer vår svenska kungafamilj att utökas med ännu en prins eller prinsessa. Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel väntar barn och deras framtida avkomma kommer automatiskt bli tronpretendent.

Fram till att nuvarande Regeringsform antogs i början av 70-talet var alla ättlingar till Carl XIV Johan potentiella tronpretendenter, förutsatt att de hade gift sig kungligt. Något som långt ifrån alla gjorde.

I och med den nya Regeringsformen ändrades successionsordningen till förmån för nuvarande Konungens (Carl XVI Gustaf) ättlingar. Tanken från republikanerna i Socialdemokraterna (som ingick i Torekovöverläggningarna) var troligtvis att kungafamiljen skulle dö ut och därmed naturligt avveckla sig själv.

Vad man inte räknade med var att även Kungafamiljens traditioner kan förändras.

Gustaf V och hans son (Kungens farfar) berövade osentimentalt sina släktingar på deras kungliga titlar om de gifte sig med ofrälse personer. Kretsen av potentiella tronpretendenter hölls därför snäv av sig självt.

Vår nuvarande Konung kommer dock troligtvis inte att frånta sina barn deras titlar, oavsett vilka de gifter sig med. Exemplet prins Daniel talar sitt tydliga språk.

Vad det här betyder i förlängningen är att vår svenska Kungafamilj kan komma att utökas med fler prinsar och prinsessor för varje generation. Alla med en potentiell rätt till den svenska tronen.

De republikaner som tyckte att de var smarta för 40 år sedan räknade alltså helt enkelt inte med att även Kungafamiljens traditioner kunde förändras.

Om förändringen kommer visa sig vara av godo återstår än att se. Det är för tidigt att säga eftersom vi ännu inte vet vilka prins Carl Philip och prinsessan Madeleine gifter sig med samt om de får några barn.

Jag vet dock att jag helst skulle se att vår Kungafamilj gifte sig med andra kungligheter. Men om de inte gör det så kommer jag inte ställa mig på några barrikader till förmån Gustaf V:s linje.

Jag ser det här som ett exempel på en konservativ utveckling av ett positivt historiskt fenomen. Kungafamiljen förändrar sig långsamt för att överleva.

Och troligtvis kommer Kung Carl XVI Gustaf stå som "segrare" i slutändan. Till förfäran för alla de som hyser låga tankar om Konungen.

Bloggar: Kons. Förbundet.

Konservativa Förbundet

Jag upptäckte just att något som heter Konservativa Förbundet verkar ha startats. Det finns inga namn på sidan men ursprunget sägs vara en tråd på Flashback.

De planerar att börja rekrytera fler medlemmar inom kort och de finns redan på Twitter, även om de inte är aktiva där än.

Vi får se vad det kan bli av det hela. Förr eller senare behöver personerna bakom initiativet visa vilka de är i alla fall. Anonymitet är sällan en god grogrund.

Nation, invandring och konservatism

Emellanåt i kommentarsfältet så dyker det upp individer som hävdar att Sverige inte kan ta emot fler invandrare, att muslimer inte hör hemma i västvärlden, att västvärldens- och arabvärldens kulturer är inkompatibla med varandra och så vidare (i all oändlighet).

Vissa hävdar dessutom att det skulle vara konservativt att tycka ovanstående, alternativt att det inte är konservativt att argumentera för till exempel invandring.

Men har konservatismen någon invandringspolitik? Nej, skulle jag säga. Konservatism som idé handlar om att via förnuft och beprövad kunskap bygga ett så gott samhälle som möjligt.

Inte nödvändigtvis genom lag utan snarare genom de spontana ordningar och naturliga egenskaper som uppstår över tid. För detta behövs inte några nationer eller etniciteter. Historiskt sätt uppstår dessa när människor bor på samma plats under en längre tid.

Denna plats kommer dock förändras över tid. Människor kommer och går, flyttar in och flyttar ut. Så har det sett ut överallt. Folkgrupper är inte statiska. Inte heller nationer.

Historiskt sätt har dessutom invandring varit en mycket lyckosam idé. Eller omflyttning kanske man ska säga. Människor med idéer om ett bättre liv någon annanstans tar med sig kunskap och influenser dit de flyttar. Något som i förlängningen påverkar den nya platsen på ett positivt sätt.

I Sverige är det få individer som inte har invandrare bland sina förfadrar. Tyskar, valloner, ryssar och balter. Av naturliga (och geografiska skäl) har invandrarna inte flyttat så långt. I dagens globala samhälle går det dock snabbare att flyga från Kina till Sverige än vad en tur mellan Göteborg och Stockholm tog för 200 år sedan.

Att omflyttningsmönstren ser annorlunda ut i dag är därför naturligt.

Men Sverige då undrar ni? Kräver inte Sverige att det bor svenskar i Sverige? Jo, rimligtvis. Men vad som är svenskar förändras över tid. Som jag skrev ovan så har även Sverige haft sin beskärda del av människor som kommit och gått, flyttat in och flyttat ut.

Sverige fortsätter dock att vara Sverige. Vårt kulturarv fortsätter att reproduceras dag efter dag, år efter år.

För ja, jag hävdar att det finns ett svenskt kulturarv. Att hävda något annat vore fånigt. Traditioner, arv och kultur gör oss till dem vi är. Dessa behöver dock inte delas av alla för att Sverige ska fortsätta vara Sverige. Det som behövs är en, eller flera, minsta gemensamma nämnare.

Det bästa exemplet på vad jag menar är landet USA. Amerika är en ung nation. Trots det finns det en tydlig idé om vad USA står för och representerar. Detta vet och omfamnar de allra flesta som flyttar dit.

Trots det kryllar det av till exempel chinatowns etc runt omkring i USA. Är de människor som bor i dessa stadsdelar eller områden mindre amerikanska? Få skulle hävda det.

På samma är det omöjligt att kräva av alla i Sverige att vi ska dela allt. För tusan; de i min bekantskapskrets som tar störst avstånd från svenska traditioner är infödda svenskar.

Samtidigt ser jag invandrare som inget hellre vill än att lära sig hur vi gör i Sverige. För de flesta tar seden dit de kommer. Och de som inte gör det. Ja, de ställer inte till någon skada så länge de arbetar och följer landets lagar.

Och troligtvis är det arbete som har gjort USA så framgångsrikt (både som nation och som invandrarland). Eftersom de offentliga transfereringssystemen inte är lika elaborerade i USA som i Sverige så krävs det, även av nyanlända, att man försörjer sig själv. Och inget är så integrerande som att arbeta.

Det är att stå bredvid och vid sidan av som är boven i dramat. Med en invandringspolitik fokuserad på arbete i stället för omhändertagande så kan Sverige ta emot i princip hur många invandrare som helst (det finns trots allt gott om plats).

Och även då kommer Sverige att fortsätta vara Sverige. Och jag kommer fortsätta att framhäva vårt sätt att leva, för alla som är intresserade av att lyssna.

Höger och mitten samtidigt, en omöjlig balansakt?

Vi befäster vår mittenposition i svensk politik. Vi är vare sig höger eller vänster - Jimmie Åkesson

Trots ovanstående anspråk från Sverigedemokraternas partiledare har partiet i fråga under helgen som gått röstat igenom ett nytt principprogram där det står att partiet ska vara "socialkonservativt på nationalistisk grund".

Bakgrunden säger man (inom partiet) är att partiets politik hela tiden har varit socialkonservativ, men att man inte har satt ord på det. Nu, för att bredda partiet och locka nya väljare, väljer man dock att sätta den förmenta nygamla ideologin på pränt.

Huruvida det kommer lyckas låter jag vara osagt. I mina ögon är inte partiet socialkonservativt. Termen är dessutom långt ifrån självklar i svensk politik eftersom vi aldrig tidigare har haft ett parti som kallat sig det. Traditionellt socialkonservativa partier som tyska CDU torde hur som helst ha lite gemensamt med Sverigedemokraterna.

Att säga att man värnar den svenska folkhemstanken, först formulerad av Rudolf Kjellén, räcker liksom inte för att man ska kunna kalla sig socialkonservativ (särskilt som det går att diskutera huruvida Kjellén verkligen var det för egen del). Särskilt inte när den ekonomiska politik som man driver och föreslår i allt väsentligt är socialdemokratisk.

Det verkar som att Sverigedemokraterna glömmer bort att det 50-talets folkhem de drömmer sig tillbaka till hade en helt annan typ av välfärd än den vi har i dag. 1950 låg skattetrycket fortfarande på ca 20 procent i Sverige och Socialdemokraterna hade precis påbörjat sitt reformarbete för att bygga ut den svenska "generella" välfärden.

Jag uppfattar dock Sverigedemokraternas ekonomiska politik som att de vill bevara, och i vissa delar, bygga ut den nuvarande välfärdsstaten. Det vill säga Socialdemokraternas efterkrigstidsskapelse. En skapelse som torde ha lite med den typ av samhälle som merparten av alla uttalat socialkonservativa säger sig vilja ha.

Sverigedemokraternas folkhemstanke verkar i stället främst handla om en föreställning om ett mer homogent Sverige. Om en tid innan "massinvandring" och globalisering. Det är därmed inte en ekonomisk vision. I alla fall inte en socialkonservativ sådan.

Så jag säger det igen. Ett parti blir inte socialkonservativt bara för att det försöker kombinera värdekonservatism med socialism. Det blir i stället en version av det som i Storbritannien kallas för Blue Labour. Och där tror jag absolut att det finns mark att vinna för Sverigedemokraterna.

Det har dock ingenting med socialkonservatism att göra.

Nyheter: DN, DN, SvD, SvD, SvD, R&D, SyD, FB, VLT, D.

Bloggar: Olsson, Olsson, Magnusson, Johanson Heinö, Bjereld, Persson.

SD och det socialkonservativa anslaget

Sverigedemokraterna verkar just nu göra sitt första försök till politisk triangulering. Inför helgens partikongress diskuteras nämligen en potentiell förändring i partiets handlingsprogram.

Förändringen går ut på att byta ut den tidigare beskrivningen av partiet som enbart nationalistiskt till förmån för en skrivelse om partiet som socialkonservativt på nationell grund (hittar inte den exakta formuleringen).

I dagens DN konstaterar Jimmie Åkesson att det hela är ett försök att bredda partiet för att fånga upp missnöjda väljare från andra partier. Primärt verkar moderatväljare vara av störst intresse för Åkesson.

Men exakt vad i Sverigedemokraternas politik är det som gör dem socialkonservativa egentligen? Ja, väldigt lite skulle jag säga. Och inte heller Åkesson verkar ha tänkt igenom det eftersom det knappast är socialkonservatism som han beskriver i i DN-intervjun.

Snarare är det strukturkonservatismen som lyser igenom. Inte en ideologiskt grundad konservatism således, utan endast ett krampaktigt kramande av en svunnen tid.

Ett kramande som Åkesson dessutom i allt väsentligt har gemensamt med delar av arbetarrörelsen (med Juholt i spetsen).

Men eftersom det inte är det nuvarande Sverige som man vill bevara (utan en 50-talsvariant) så kanske det vore bättre att prata om en historisk strukturkonservatism kanske? Åkesson har i alla fall väldigt lite med Otto von Bismarck att göra.

Och man blir inte socialkonservativ bara för att man kombinerar några värdefrågor med socialdemokratisk omfördelningspolitik från 50-talet.

Nyheter: AB, AB, SyD, DN, SMP, Exp.

Bloggar: Socialkonservativ, T&F.

Att bära eller att bäras

- Pragmatism. Att utgå från människors vardag när politiken utvecklas.

- Samhälle. Respekt för att samhället byggs ur starka och oberoende institutioner.

- Människan. Partiets grundideologi är synen på människan och dess förmåga att växa.

- Sammanhållning. Människor vill höra ihop och ett bra samhälle tar hand om dem som det går snett för.

Vad är nu detta? Utgångspunkterna för ett nytt socialkonservativt parti i Sverige? Man skulle nästa kunna tro det i alla fall. Men jag gissar att ni redan vet var punkterna kommer i från. Det är de punkter som statsminister Fredrik Reinfeldts vill att de nya Moderaterna ska ta avstamp ifrån och som han lanserade i DN i går.

Och det har jag absolut ingenting emot. Jag tycker att punkterna andas den försiktighet som man bör förvänta sig av en politiker, samtidigt som man erkänner individen och det samhälle som hon verkar i (och jag tolkar samhälle som civilsamhälle, inte stat).

Tyvärr är jag inte lika förtjust i Fredriks fortsättning eftersom han säger att "är man stark i de här fyra delarna kan man beskriva sig själv som ett samhällsbärande parti som förtjänar att bära regeringsmakten". Dels anser jag inte att ett parti ska vara samhällsbärande, dels så räcker det inte med de ovanstående fyra punkterna för att förtjäna regeringsmakten.

Punkterna måste omsättas i politik också. Och för att göra det så måste det finnas en riktning som syftar till någonting mer än att bara aspirera på regeringsinnehavet. Det måste dessutom utgå från någonting mer än bara ett luddigt "allmänintresse".

Att utgå från vad man tror är ett allmänintresse är dessutom vanskligt eftersom gränsen mot var populismen tar vid är synnerligen flytande. Även gränsen för när allmänintresset börjar trampa på enskilda individers intressen än tunn och flytande.

Jag är dock optimistisk och övertygad om att partiets ideologiska ställningstaganden lever och vägleder merparten av partiets företrädare. Reinfeldts punkter fungerar dessutom utmärkt som fond i formulerandet av en borgerlig kritik av samhället (även om citatet "att dela upp rätt från fel idéer går emot min idé om att man måste förena detta med pragmatism och lyssnande" är långt ifrån lysande).

Moderaterna kommer därför att fortsätta vara en stor kyrka där många åsikter samsas, stöts och blöts. Precis som sig bör. I dag ska dessutom partiets nya idéprogram diskuteras och antas och det verkar ha skett förbättringar redan. Det ska bli spännande att se hur det ser ut i färdigt skick och den som vill hålla koll på diskussionerna kan följa Fredrik Kärrholm som enligt egen utsaga ska rapportera från debatten.

Nyheter: SvD, SvD, SvD, FB, AB, DN, Exp.

Bloggar: Andersson, Böhlmark, Antonsson, Engnell.