Sverigedemokraterna verkar just nu göra sitt första försök till politisk triangulering. Inför helgens partikongress diskuteras nämligen en potentiell förändring i partiets handlingsprogram.
Förändringen går ut på att byta ut den tidigare beskrivningen av partiet som enbart nationalistiskt till förmån för en skrivelse om partiet som socialkonservativt på nationell grund (hittar inte den exakta formuleringen).
I dagens DN konstaterar Jimmie Åkesson att det hela är ett försök att bredda partiet för att fånga upp missnöjda väljare från andra partier. Primärt verkar moderatväljare vara av störst intresse för Åkesson.
Men exakt vad i Sverigedemokraternas politik är det som gör dem socialkonservativa egentligen? Ja, väldigt lite skulle jag säga. Och inte heller Åkesson verkar ha tänkt igenom det eftersom det knappast är socialkonservatism som han beskriver i i DN-intervjun.
Snarare är det strukturkonservatismen som lyser igenom. Inte en ideologiskt grundad konservatism således, utan endast ett krampaktigt kramande av en svunnen tid.
Ett kramande som Åkesson dessutom i allt väsentligt har gemensamt med delar av arbetarrörelsen (med Juholt i spetsen).
Men eftersom det inte är det nuvarande Sverige som man vill bevara (utan en 50-talsvariant) så kanske det vore bättre att prata om en historisk strukturkonservatism kanske? Åkesson har i alla fall väldigt lite med Otto von Bismarck att göra.
Och man blir inte socialkonservativ bara för att man kombinerar några värdefrågor med socialdemokratisk omfördelningspolitik från 50-talet.
Nyheter: AB, AB, SyD, DN, SMP, Exp.
Bloggar: Socialkonservativ, T&F.
8 kommentarer:
Jag kan bara hålla med dig - tror faktiskt att Bismarck hade känt sig rätt förolämpad att likställas med Jimmie Åkesson...
Onekligen.
50-talet var en lycklig tid i Sveriges historia. Det var bättre förr; ju förr desto bättre! Själv känner jag att jag är född minst hundra år försent.
Nu tycker jag att du är olik dig själv, dvs kategorisk och missunsam. Jag tycker det är föredömligt att det i alla fall finns ett parti som försöker ta mark till höger om den alltmer socialliberala alliansen. Detta har du ju själv utryckt behövs flera gånger på det här bloggen.
KD eller M kommer aldrig att bli konservavtiva igen, det tåget har uppenbarligen redan gått. Att det blir SD som tar upp den fallna stafettpinnen är ju bara en logisk konsekvens av att de andra partierna kalrt och tydligt markerat att traditioner och nationalism inte är något man är intresserad av. Hade KD tagit upp den beteckningen hade du sanolikt jublat. Stöd hellre då SD och låt dem utvecklas, de har trots allt bara suttit 1 år i riksdagen och vi är alla barn i början.
//Socialkonservativ före detta kristdemokrat.
Kristoffer: Jag hävdar absolut att det både finns, och finns plats för mer, konservatism inom svensk politik i allmänhet och inom M och KD i synnerhet. Min kritik mot SD:s försök till omprofilering handlar dock mer om att de försöker snylta på ett begrepp som de inte bekänner sig till. Ett parti blir inte socialkonservativt bara för att man säger att det ska vara det.
Martin, jag uppskattar att du tar dig tid att svara på mitt inlägg.
Jag tror vi bägge är överens om att det finns mer plats för konservatismen i Sverige. Däremot tror jag (dessvärre) att KD och M inte kommer att ägna sig åt den typen av politik på mycket längre. Därför menar jag att det är en god sak att åtminstone ett riksdagsparti bekänner sig åt konservativsmen.
Sedan kan man föra en diskurs om vad SD vet, eller inte vet, om just begreppet socialkonservatism.
Men politik handlar ju om att att utforma skarpa förslag utifrån en ideologi eller ett begrepp. Om SD börjar forma politik utifrån socialkonservatism är det i mitt tycke gott för den konservativa saken i Sverige. Sedan tror jag personligen det tar tid för ett så ungt parti att hitta svar på alla frågor. men en god början torde ju vara att ta steget utifrån en fast ideologi.
Det är ju egentligen inte konstigare än att nya Moderaterna kallar sig det nya Arbetarepartiet utan att sysslat med eller profilerat sig som ett arbetarparti från början.
Jag fruktar att du dömmer ut SDs grepp mest på grund av att det är just SD. Borde vi konservativt sinnade inte istället hoppas på att det kan ge mognad åt både SD och svensk politik i stort?
Ja, det känns som om ditt problem är att det just är SD som kallar sig socialkonservativt.
Hur menar du att det är lite i deras politik som är socialkonservativt? Har du läst förslaget till nytt principprogram? Vad tyckte du om det? På vilket sätt var det inte socialkonservativt?
Kristoffer och folkvett: Det handlar inte om beröringsskräck. Jag är inte dummare än att jag förstår att jag eventuellt kan ha åsikter som överensstämmer med personer från alla möjliga tänkbara politiska grupperingar.
Nu handlar det om att SD försöker triangulera och etikettera sig utifrån en ideologi som knappast kan sägas vara representativ för partiets politik. SD är absolut värdekonservativa i vissa frågor.
Men det finns det socialdemokrater som är också. Att kombinera viss värdekonservatism med socialdemokratisk ekonomisk politik (vilket SD i alla väsentligt gör) skapar dock inte socialkonservatism.
Åkessons försök att samtidigt försöka positionera sig som ett mittenparti tycker jag talar sitt tydliga språk. SD är inte ett högerparti. Och kommer troligtvis inte bli inom någon överskådlig framtid.
De är inte heller ett nytt parti. De har haft 20 år på sig att formulera sin politik och den har i stort sätt bara handlat om en sak.
Skicka en kommentar