Jag har länge funderat på att införskaffa det nya uppslagsverket/standardverket "Sveriges historia". Som intresserad av historia i allmänhet och av svensk historia i synnerhet känns det självklart att man köper det verk som produceras under sin egen levnadstid. Det har dock inte blivit av än.
Och tyvärr måste jag säga att Maja Hagermans ledarkolumn i dagens DN inte gör att jag kommer ha allt för bråttom.
Det är självklart att forskare upptäcker nya saker i och med att tiden går. Nya upptäckter leder till nya kunskaper som ibland reviderar det man tidigare trott eller ansett. Det är inget konstigt med det. Det är en naturlig del av forskningsprocessen.
Tyvärr är jag rädd för att det nya sätt att skriva om svensk historia som Hagerman refererar till har lite med nya uppgifter att göra. Snarare verkar det i stor utsträckning handla om anakronismer och en vilja att tolka historiska händelser utifrån vår tid och våra synsätt.
Jag sticker inte under stol med att jag anser att Sveriges historia främst har burits fram av dess konungar (och till dem nära förbundna). De har haft förmåga, medel och position att påverka historiens gång genom enskilda beslut.
Bondpojken påverkar sällan historien i någon större utsträckning (även om det finns gott om undantag till den regeln). Inte heller säger den historiematerialistiska tolkningen av historien särskilt mycket om enskilda individers bevekelsegrunder.
Allmogens livsöden, hur behjärtansvärda de än kan tänkas vara, är därför (i mina ögon) ganska ointressanta för att förklara Sveriges deltagande i 30-åriga kriget. De säger inte heller särskilt mycket om Gustav III:s palatsrevolution.
Studien av "makten" bör därför vara central i historisk forskning. I alla fall om man vill förstå historiska skeenden i ett större perspektiv. Folklivsforskning, ekonomisk historia etc kan absolut komplettera bilden eftersom det är svårt, även för enväldiga konungar, att verka i ett vakuum.
Maktens personer och dess bevekelsegrunder kan dock inte bortses ifrån när man vill söka förstå historiens gång.
1 kommentar:
Orden "..med råds råde.." i en del lagtexter från förr ger vid handen att konungen inte verkade i ett vacuum. Likaså understryker Engelbrektsupproret, Dackefejden och andra fenomen att aktörsperspektivet måste beaktas. Att skriva "Rikets" historia utan den ena eller den andra aspekten är alltså dödfödd. Ofta saknar jag hos moderna historiker skiljet mellan person och funktion, särskilt i övergången från hedendom till kristendom, då konungen från att vara "Pontifex Maximus" långsamt avvecklas till att bli "Rex Sacrorum" (som han är i dag). Man tycker sig behöva en kung men han får för Kristi Pinas skull inte blanda sig i politiken!
Skicka en kommentar