Du och jag är inga öar

"No man is an island entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main"

- John Donne

Få människor känner sig helt och hållet oberoende av andra. De allra flesta inser, och känner, att de är en del av någonting som omfattar fler än bara dem själva.

För de flesta är detta *någonting* den familj man tillhör, men det kan självklart vara någon helt annan konstellation; en förening, en församling, en arbetsplats etc.

John Donne satte således fingret på något väsentligt, och troligtvis djupt mänskligt, när han skrev sin dikt "no man is an island". Och trots att Hugh Grants rollfigur i filmen "Om en pojke" hävdar att han för egen del visst är det - ön Ibiza dessutom - så vill merparten av oss dela våra upplevelser, känslor och liv med andra människor.

Historisk sett har dessutom samma människor som man delat ovanstående med varit samma personer som borgat för ens välfärd i händelse av ofärd. Försörjningsbördan har i allt väsentligt varit ömsesidig inom det närmaste kollektivet och alla har bidragit efter förmåga.

Denna omedelbara solidaritet och omsorg om de närmaste har socialister genom alla tider försökt utsträcka till ett långt mer omfattande kollektiv än den närmaste kretsen av individer. Genom välfärdsstatens försorg har familjen, föreningen och församlingen utvidgats till hela nationer.

System har byggts upp för insamling och transferering av medel. System som i den takt de växer blir allt mer anonyma och opersonliga, och därmed också förlorar i legitimitet hos dem som förväntas betala.

Att de flesta är villiga att betala för andra människors välfärd hyser jag inga tvivel om. Den stora frågan är hur stort detta kollektiv av människor kan vara innan betalningsviljan avtar?

Är det rimligt att anta att alla ska känna sig solidariska med alla i en nation, i alla frågor? Eller ska man kanske begränsa skatteuttag till den kommunala nivån (jämför den amerikanska synen på delstalig- respektive federal nivå)?

Och ska man kanske låta dem som vill ha en arbetslöshetsförsäkring gå ihop med andra (på frivillig basis) som också vill ha det (precis som det gick till när vi fick a-kassor i det här landet)?

Hur stort är det rimligt att det offentliga åtagandet är, och på vilken nivå ska detta betalas? Jag har inga direkta svar på dessa frågor men jag anser generellt att beslut ska fattas nära den enskilda individen. Det är dessutom rimligt att alla har en stor rådighet över sådant som rör en själv.

Stora statliga transfereringar torde vara motsatsen till denna rådighet, i alla fall för den enskilda individen. Insynen är dålig och kontrollen över vad pengar går till är i princip obefintlig.

Vi kanske ska börja med att dela upp valdagarna igen, så att den kommunal nivåns betydelse kan höjas? En diskussion angående vad som ska vara det offentligas respektive den enskildas åtagande i form av "välfärds"-tjänster bör också föras.

Jag säger inte att det finns några enkla svar. Jag tror dock att många vill att beslut som rör den egna personliga välfärden ska ligga så nära en själv som möjligt, kanske till och med runt det egna "köksbordet". I dagens system ligger dock besluten ofta någon helt annanstans.