Inte trots, på grund av

Aborterna ökar trots dagen efter-piller skriver Dagens Nyheter i dag, i vad som verkar vara ärlig förvåning över utveckling. Själv tycker jag att det känns ganska självklart att något som sänker tröskeln till ett riskbeteende i fråga om sex och samlevnad också ökar antalet graviditeter. Särskilt som den anslutande artikeln dessutom handlar om att unga är dåliga på att använda kondom.

Sex kan leda till en graviditet, så är naturen skapad. För den som inte önskar det finns det sätt att skydda sig. Kondom är i alla lägen det allra bästa och säkraste. Att förlita sig till akutpiller/dagen efter-piller ökar risken för att man försätter sig i oönskade situationer, något som i sin tur riskerar att orsaka onödiga trauman. Trauman som med enkla medel hade kunnat undvikas.

Så tänk efter före i stället.

Den rotlösa statsindividualisten

I dag tänkte jag återkoppla till den trendängsliga svensken som jag skrev om härom dagen. Om den till synes gnagande rot- och rastlöshet som leder till att många hellre utplånar sitt eget jag till förmån för att passa in.

Först av allt vill jag dock påpeka att det inte är något fel med att vilja passa in. Igenkänning skapar en trygghet som kan vara nog så viktig för den enskilde. Eventuella baksidor av fenomenet uppstår först när man har förändrat och anpassat sig så till den milda grad att man inte längre känner igen sig själv. Då är igenkänningen inte längre mycket värd eftersom den ändå tenderar att vara flyktig till sin natur.

En trygg individ, som är trygg i sig själv och sin identitet, som vet och känner att hon är älskad för den hon är, som vet var hon kommer ifrån och därmed har en plats i historiens gång, känner sällan något behov av att anpassa sig till andra utanför vad som vi här kan kalla den naturliga gemenskapen (företrädesvis familjen men det kan också handla om andra sammanslutningar och gemenskaper).

(För att förtydliga så bortser jag här ifrån sociala koder om hur man uppför sig och umgås med andra. Den anpassning gör de flesta. Det jag syftar på i den här texten handlar snarare om åsiktsanpassning, trend- och modeanpassning etc.)

Motsatsen, det vill säga den som är osäker på sig själv och sin duglighet som människa och individ, som inte känner rötter i familj eller sammanhang, försöker ofta hitta dessa på annat håll. Det som då står till buds tenderar allt som oftast att vara av mer flyktig karaktär, något som leder till otillfredsställelse hos den enskilde.

Trots det verkar det som att de allra flesta vill ha en tillhörighet i något. Att känna att man hör hemma någonstans, med självklarhet, är viktigt för människan. Urbanisering (som inte är negativt i sig), kombinerat med en kraftigt utbyggd välfärdsstat i vilken människor "slipper" vara beroende av varandra, gör dock att det som tidigare var den naturliga gemenskapen inte längre per definition är det. Det krävs i alla fall mer av oss som individer för att upprätthålla den eller de gemenskaperna.

Och om vi inte orkar det, vad gör vi då i stället? Jo, vi anpassar oss till den grupp som vi för tillfället önskar tillhöra. Vi blir känsliga (ängsliga?) för modenycker och vi gör vad vi kan för att accepteras och passa in. Nya vindar och trender, både i åsikter, kläder, vad man bör ha för intressen etc gör dock att man befinner sig i ständig förändring, ofta utan riktning. Den som inte vet var hon kommer ifrån har nämligen svårt att navigera i en föränderlig värld.

Så vad göra? Det är så klart inte helt enkelt. Den som är rotlös och rastlös som vuxen har troligtvis varit det under en längre tid. Att då hitta tillbaka, eller fram till, den man är eller skulle vilja vara kan vara nog så svårt. Och varje försök riskerar att bara spä på den redan existerande rotlösheten.

Att börja med att fråga "vem är jag?" och "vad vill jag?" kan dock vara en bra början. Påfallande många vill nämligen ha en god relation till sina nära och kära. Och får man det, ja... då har man mycket på köpet. Då behöver man inte i alla lägen snegla över axeln i rädsla över att andra springer ifrån en. Då är man i stället säker på sig själv och kan gå sin egen väg, om man så önskar.

KD - ett 80 procentsparti

För ett par dagar sedan skrev Maria Fälth, ordförande för det Kristdemokratiska kvinnorförbundet, en debattartikel i SvD där hon krävde en utökning av antalet "pappamånader" i föräldraförsäkringen.

Det framgick dock i artikeln att partistyrelsen i KD, i sitt arbete med partiets nya föräldrapolitiska programmet, kommit fram till motsatt ståndpunkt. Det vill säga att ta bort de nuvarande pappamånaderna till förmån för familjers eget självbestämmande.

Detta ledde direkt till rubriker om splittring och osämja inom KD. Journalister verkade främst se en konflikt mellan Göran Hägglund och Maria Larsson.

I dag sätter dock Hägglund ner foten i frågan genom en artikel på DN-debatt. Där konstateras att partistyrelsens förslag till dagens partifullmäktige är att de så kallade pappa- och mamma­månaderna ska avskaffas.

Och jag är helt övertygad om att partistyrelsen kommer få igenom sin linje i frågan, utan svårigheter dessutom. Och de kommer då ha det svenska folket med sig i sitt beslut. Enligt den undersökning som KD låtit Novus Opinion göra, och som Hägglund refererar till, vill 84 procent av de tillfrågade att föräldrarna själva ska bestämma över uppdelningen av föräldrapenningen.

Kanske kan det här bli en väckarklocka för KD om vilka frågor de faktiskt borde fokusera på och driva opinion i. I den här frågan är de trots allt ett 80 procentsparti.

Är du jämställd lille vän

Enligt uppgifter på Twitter i går (kanske inte den mest sanningsenliga källan men ändå) ska regeringen nyligen ha tagit bort Försäkringskassans uppdrag att verka för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Om uppgifterna verkligen stämmer, jag hittar tyvärr ingen information om det någonstans, så vore det en välgärning av rang.

Försäkringskassan kommer med största sannolikhet att fortsätta administrera jämställdhetsbonusen även framgent. Den så kallade pappamånaden kommer finnas kvar i föräldraförsäkringen. Regler som bestäms av Sveriges Riksdag. Försäkringskassan ska dock inte längre ha några synpunkter i övrigt på hur föräldrar väljer att dela upp den ledighet som följer med deras nyfödda barn.

Ett högst rimligt förfarande om ni frågar mig (men det hade ni nog redan förstått). Att Riksdagen sätter upp regelverket för ett visst område är en sak (även om jag som medborgare inte håller med). Att ovanpå det, lägga ett högst politiskt uppdrag, på en administrerande myndighet är dock att gå väl långt.

Jag skulle för egen del bli förnärmad om en tjänsteman på Försäkringskassan frågade mig och min fru om vi verkligen var nöjda med vår uppdelning av föräldrapenningen, för att därefter uppmana oss att se över ett mer "jämställt uttag". Det ska den tjänstemannen helt enkelt inte ha med att göra.

Jag kan dock tänka mig att uppdraget i fråga har tagits bort, (om det nu har det) främst på grund av svårigheten i att följa upp om Försäkringskassan verkligen följer det. För hur mäter man det? Att det beror på ideologisk övertygelse (vilket oppositionen verkar tro) är således inte säkert.

Uppdatering kl 10.25:

Jag har nu, efter lite googlesökande som var svår att genomföra på mobilen tidigare, hittat lite bakgrundsinformation till vad det rör sig om. Det hela är ett "avslöjande" från tidningen Feministiskt Perspektiv. DN och Arbetet skrev också om det. Så även Utredarna och Alliansfritt. I övrigt verkar ingen ha tyckt att det var tillräckligt intressant. Kanske ett utslag av intresset för pekpinnar i föräldraförsäkringen?

Tar vi hand om våra döda?

Kan man, genom att titta på den tid det tar från en närståendes dödsfall till dess begravning, säga något om människosynen i familjen i fråga? Kanske, kanske inte. Det är så klart vanskligt att uttala sig om människosyn på så lösa grunder. Att någonting har hänt i det svenska samhället när det gäller synen på våra döda tror jag dock att många kan skriva under på.

Regeringen kände sig i alla fall föranledd att ändra i begravningslagstiftningen på grund av förändringen. Från och med i morgon får det därför inte gå längre tid än 30 dagar mellan dödsfall och begravning (mot dagens 60 dagar).

Nu ska jag låta det vara osagt om lagstiftning på området verkligen är det bästa tillvägagångssättet för att komma åt problemet. Någonting behövde dock göras, det är helt klart. I Norge lyckas man begrava sina döda släktingar inom en vecka. Inom den muslimska världen drar man ihop människor från hela världen och tar farväl av sina nära och kära inom tre dagar.

Att vi då inte lyckas göra samma sak på under en månad känns faktiskt lite skamligt. Som att vi inte bryr oss, eller åtminstone inte tar oss tid, i den svåra men viktiga tid som följer efter ett dödsfall.

Kanske skulle kyrkorna och begravningsbyråerna ha kunnat ställt lite högre krav på de anhöriga. Hade de gjort det hade vi nog sluppit den tidsförskjutning som ägt rum och därmed också en strängare lagstiftning på området. Nu får de i alla fall en tydlig hjälp och en tydlig tidsgräns att förhålla sig till, och det kanske är önskvärt. För alla inblandade parter.

Nu måste S + Fp sluta att lägga sig i

Valfrihetens motståndare är som bekant aldrig långt bort. I dag räcker det att läsa på DN-debatt och i SvD för att lokalisera några av dem.

Utgångspunkten i ovan nämnda artiklar är att människor väljer fel och att Sveriges Riksdag därför måste fatta beslut för att styra föräldrars uttag av föräldrapenning i mer "jämställd" riktning.

Och det är ju inte så förvånande att S-kvinnorna vill begränsa familjernas valfrihet (vem trodde någonting annat?). Att Liberala kvinnor inte är liberala blir jag mer förvånad över. Största chocken är dock att de lyckats få med sig Björklund på tåget. Han brukar faktiskt vara en bastion mot sådana dumheter i Folkpartiet.

Att uttaget av föräldrapenning borde vara en fråga för varje familj att besluta om är för mig så självklart att det egentligen inte borde tarva någon diskussion. Föräldrapenning finns till för barnet och är knutet till barnet, inte specifikt till föräldrarna.

Att föräldrarna då får komma överens om vad de anser vara bäst för barnet och hur föräldrapenningen ska fördelas borde därför kunna vara en utgångspunkt som alla skriver under på.

Och faktum är ju att de flesta faktiskt gör det. Skriver under på det alltså. Det är bara ett antal riks- och riksdagspolitiker som är av annan åsikt. Och just nu gör de vad de kan för att pådyvla den på resten av befolkningen.

Påsken är över men mysteriet lever

Helgen då vi firar påskens mysterium, där död blir till liv för vår skull, är över för i år. Tillika är årets stora "resehelg" över och jag hoppas att ni alla har haft en lugn och skön helg tillsammans med era nära och kära. En helg i gemenskapens tecken är nyttigt och välgörande för de flesta.

Familjens hägn, denna källa till värme och kraft, är en nödvändig fristad för de flesta. I den hämtar vi styrka ur det faktum att vi kan vara oss själva och att vi är älskade för dem vi är.

Inte helt olikt människans förhållande till Gud och påskens budskap. Att Jesus led och dog för vår skull för att vi ska få leva är Guds yttersta kärleksbevis till mänskligheten.

Om vi kan se det, och leva i den vissheten, är mycket vunnet eftersom vi då vet att vi är älskade för dem vi är. En vetskap som överstiger det mesta.

Äktenskap, mänskliga rättigheter och konstiga domslut

I går fick jag tips om ett lite märkligt utslag från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Märkligt därför att det verkar som att domstolen har kommit fram till två motstridiga ställningstaganden i ett och samma domslut.

Det hela ska ha börjat med att ett lesbiskt par stämt den franska staten efter att ha nekats att adoptera. De lever i partnerskap med fransk lagstiftning kräver giftemål för adoption. Domstolen har då konstaterat att det inte är en mänsklig rättighet att få ingå äktenskap och att paret därför inte har utsatts för diskriminering.

Och det verkar ju rimligt. Att ingå äktenskap, i vilken form det än må vara, kan knappast vara att betrakta som en mänsklig rättighet.

Sen kommer dock det motstridiga beskedet. Domstolen verkar nämligen mena att i länder där äktenskapslagstiftningen är könsneutral kan inte kyrkor neka någon att vigas då det vore diskriminering.

Det väcker åtminstone två frågor. Den första: hur kan det vara diskriminering om det inte är en mänsklig rättighet att ingå äktenskap? Den andra: vad händer med religionsfriheten i ett samhälle där samfund inte har rätt att själva välja vilka som ska få vigas i deras kyrkorum?

Jag har inte sett någon skriva om domslutet i svensk press än men det kommer säkert. Om inte annat så kommer Vänsterpartiet uppskatta att kyrkor inte ska kunna neka någon att vigas. De ville nämligen tvinga präster och pastorer att viga alla par när Sverige införde äktenskap för samkönade här om året.

Nyheter: Guardian, Telegraph.

En tvingande föräldraförsäkring

"Från politiskt håll måste vi möjliggöra för alla föräldrar att få tid tillsammans med sina barn" skriver två miljöpartister på SvD Brännpunkt. Vilket så klart låter angenämt och tilltalande.

Man tänker sig att de vill föreslå att föräldrar ska ha rätt att själva bestämma hur de vill lägga upp den föräldraledighet som deras nyfödda barn genererar genom det offentliga socialförsäkringssystemet.

Faktum är dock att det är precis tvärt om. Det man i ovan nämnda artikel har föreslagit är att föräldraledigheten ska bli än mer tvingande i förhållande till hur man som föräldrar väljer att ta ut den.

Samma sak gäller med LO som i går presenterade en rapport om föräldraförsäkringen. De skriver på sin hemsida följande:

LOs undersökning visar att det finns ett starkt stöd för att föräldrar ska dela lika på föräldraledigheten. Fyra av tio tycker att pappor ska ta ut minst hälften av föräldradagarna. Ändå tar papporna bara ut 23 procent av dagarna i snitt, och två av tio pappor tar inte ut någon föräldrapenning alls.

Detta får dem att hävda att "Regeringens familjepolitik helt enkelt inte [ger] det stöd familjerna behöver för att kunna fördela ansvaret för barn och arbete på det sätt de själva önskar".

Vi har alltså en i internationella mått mätt en extremt generös föräldraförsäkring som ger föräldrar rätt att vara hemma med sina barn i över ett år på det gemensammas bekostad. Denna ledighet kan tas ut (så när som på två "pappamånader") helt som man själv vill.

Ingen tvingar någon att göra på ett särskilt sätt och de flesta undersökningar visar att föräldrar på det stora hela är nöjda med sen fördelning som man har valt.

Trots det menar LO att regeringens uteblivna "stöd" till barnfamiljer gör att de på något sätt tvingas till ett i deras ögon ojämställt uttag av den ledighet som föräldraförsäkringen ger rätt till.

Något som föranleder LO att föreslå ett liknande upplägg som miljöpartisterna på Brännpunkt. Det vill säga en tredelning av föräldraförsäkringen.

Och LO hymlar inte med sina intentioner. De skriver rakt ut att de vill att politiken ska ta plats vid familjernas köksbord för att styra deras uttag av föräldrapenningen.

Inga förskönande omskrivningar här inte. Folk gör inte som de borde (eller ens som de själva vill om man ska tro LO:s undersökning), därför måste vi (LO) gå in och reglera människors beteende.

Ett mer rimligt förfarande, om vi nu ska ha en offentligt finansierad föräldraförsäkring i den utsträckning som vi har i dag, vore att allmänt erkänna att det är för barnets skull som det faller ut ledighet och att vårdnadshavare har rätt att ta ut denna ledighet på det sätt som de själva önskar.

Det innebär att ledigheten även ska kunna överföras till någon annan som föräldrarna finner lämplig. Staten ska dock inte ha synpunkter på vilken fördelning som medborgarna väljer för egen del.

Andra idéer kring hur jag anser att barnomsorg och föräldraförsäkringen kan utformas hittar ni här, här och här.

Nyheter: KA, SvD, DN, SR, SR.

Mellanmänsklig organisering

När alla andra skriver om Saudiarabien och hemliga avtal med FOI Grindsjön (som jag för övrigt bodde bredvid fram till i somras) tänkte jag återknyta till det här med vikten av en liberal stat och liberal lagstiftning som grund för att kunna göra konservativa livsval.

Jag tror på människans förmåga att för egen del avgöra vad som är bäst för den egna individen. Tillsammans med andra är vi dessutom kapabla att bygga samhällen, institutioner och ömsesidig system till gagn för flertalet.

Inget av ovanstående kräver emellertid en stat som reglerar mellanmänskligt beteende och beroende. Det går alldeles utmärkt att organisera på frivillig väg genom föreningar, församlingar och andra typer av sammanslutningar.

Jag skulle till och med säga att dylik organisering underlättas av frånvaron av regleringar ovanifrån. Den stat vi har bör därför i möjligaste mån tillåta, samt underlätta, mellanmänsklig organisering. Det vill säga; vara liberal.

Det betyder dock inte, vilket många kanske tror, att jag är relativist. Att jag inte har synpunkter på hur samhällelig organisering inom ramen för en liberal stat ska gå till. Det har jag så klart.

Min tilltro till människor gör att jag har stort förtroende för deras förmåga att fatta rationella beslut. Jag är dock fullt medveten om att människan är en bräcklig varelse som kan behöva hjälp och stöd i sitt beslutsfattande för att det ska få positiva konsekvenser, för den egna individen såväl som för omgivningen.

En viktig skillnad mellan mig och gängse socialist eller socialliberal är att jag inte nödvändigtvis anser att det är "staten" som ska bistå med hjälp och stöd till människors beslutsfattande. I stället ser jag att den kunskap som traderats inom den västerländska kristna traditionen ger en god grund att stå på i organiserandet av goda gemenskaper (en tradition som inte kräver att man är kristen eller i övrigt tror på Gud).

Denna tradition har funnits med oss genom seklen och över generationer och den bistår oss med grundläggande värderingar som underlättar för oss i vår gemenskap med andra. Den erbjuder dessutom ett förhållningssätt till vad som är den goda gemenskapen samt hur vi människor bör agera gentemot varandra. Kort och gott: den har visat sig vara framgångsrik som grund för samhällsbyggande och bör därför även fortsatt få finnas med som en viktig byggsten i vår samhällsgemenskap.

Och detta är så klart den grund för organisering som jag kommer att förespråka för det som i dagligt tal brukar kallas för civilsamhället, även om staten en dag helt plötsligt skulle försvinna. Det betyder dock inte att jag skulle vilja förbjuda andra typer av organiseringar.

Under tiden kommer jag förespråka att civilsamhället ges en starkare roll i sin nuvarande utformning så att människor kan göra de (konservativa) val som de själva vill. Och för det krävs det en liberal stat, eller åtminstone en liberal lagstiftning. Jag är nämligen övertygad om att merparten av alla individer, om de hade de ekonomiska möjligheterna att välja efter eget huvud, skulle göra val som socialliberaler och socialister inte skulle uppskatta.

Varför har de annars ägnat ett halvt sekel åt att reglera samhälls- och familjelivet i Sverige?

Kan skatt ersätta solidaritet?

På förra årets sista dag skrev Magasinet Neo:s chefredaktör Paulina Nueding om ett för mig kärt ämne på svenskans ledarsida. Frågan var om skatter kan ersätta verklig solidaritet.

Jag har flera gånger skrivit om faran med att tro att mänskligt ansvar för andra slutar där skattsedeln tar vid. Ett förhållningssätt som tyvärr verkar utbrett i länder med omfattande välfärdssystem. Neuding skriver:

"Välfärdsbygget kan ge intrycket att ansvaret för ens medmänniskor är upphandlat och outsourcat till staten, att omtanke är något som automatiskt dras från lönen."

Varför ska jag bry mig om min nästa? Det gör ju staten åt mig. Jag personligen behöver inte ta ansvar för något. Det gör jag via skatten.

Så verkar många resonera, och även om Socialdemokraterna inte vill se det så är det deras välfärdsbygge som orsakat mentaliteten i fråga.

Genom att bryta upp alla tidigare beroendeförhållanden människor emellan har man i stället gjort människor beroende av staten. På bekostnad av medmänsklighet och omtanke om andra skulle jag vilja hävda.

Trots det kallas den nyinförda avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer för den sista spiken i välfärdsstatens kista av vänstermänniskor. Som om hela det system de byggt upp kommer att falla sönder bara för att det införs. Och som om välfärd och solidaritet endast är på riktigt om det kanaliseras via skatter och tas om hand om av det offentliga.

Jag hävdar motsatsen; i ett system där ingen behöver ta ansvar utöver skattsedeln kommer inte heller någon naturlig medmänsklighet för andra att kunna existera. Den kvävs i stället av det offentligas allomfattande anspråk på solidaritet och omsorg.

I ett sådant system blir individen och dess självförverkligande allenarådande. Socialister skyller det "hårda och kalla Sverige" på nyliberalism. Jag skyller på den allomfattande välfärdsstaten och dess anspråk på att ersätta mänsklighet och omtanke människor emellan.

Om någon annan alltid tar hand om dem som ibland har det svårt, varför ska jag?

Bloggar: Ekehog.

Utan moral dör människan

"Professorn varnar för våldet" basunerar DN Kultur ut i dag i en artikel om Svante Nordin.

Jag skulle snarare säga att Svante varnar för vad som händer med människan när hon blir rotlös och rådvill.

Hur förklarar man annars citat som "människan [i det tidiga 1900-talets Europa] stod utan hjälp när moderniteten krossade alla gamla hierarkier och trosföreställningar" och "människan kan inte leva utan moral"?

Det är sammanhangen som gör oss till människor, och det är moralen som lär oss hur vi förhåller oss till andra.

Utan sammanhang och moral blir samhället ett "Flugornas herre"-samhälle. När allt blir flytande och relativt är inte längre något viktigt.

Så även om våldet alltid har varit allestädes närvarande genom mänsklighetens historia så är det inte det som professor Nordin varnar för.

Det är det samhälle som lurar bakom relativismens hörn han vill varna oss för.

Du och jag är inga öar

"No man is an island entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main"

- John Donne

Få människor känner sig helt och hållet oberoende av andra. De allra flesta inser, och känner, att de är en del av någonting som omfattar fler än bara dem själva.

För de flesta är detta *någonting* den familj man tillhör, men det kan självklart vara någon helt annan konstellation; en förening, en församling, en arbetsplats etc.

John Donne satte således fingret på något väsentligt, och troligtvis djupt mänskligt, när han skrev sin dikt "no man is an island". Och trots att Hugh Grants rollfigur i filmen "Om en pojke" hävdar att han för egen del visst är det - ön Ibiza dessutom - så vill merparten av oss dela våra upplevelser, känslor och liv med andra människor.

Historisk sett har dessutom samma människor som man delat ovanstående med varit samma personer som borgat för ens välfärd i händelse av ofärd. Försörjningsbördan har i allt väsentligt varit ömsesidig inom det närmaste kollektivet och alla har bidragit efter förmåga.

Denna omedelbara solidaritet och omsorg om de närmaste har socialister genom alla tider försökt utsträcka till ett långt mer omfattande kollektiv än den närmaste kretsen av individer. Genom välfärdsstatens försorg har familjen, föreningen och församlingen utvidgats till hela nationer.

System har byggts upp för insamling och transferering av medel. System som i den takt de växer blir allt mer anonyma och opersonliga, och därmed också förlorar i legitimitet hos dem som förväntas betala.

Att de flesta är villiga att betala för andra människors välfärd hyser jag inga tvivel om. Den stora frågan är hur stort detta kollektiv av människor kan vara innan betalningsviljan avtar?

Är det rimligt att anta att alla ska känna sig solidariska med alla i en nation, i alla frågor? Eller ska man kanske begränsa skatteuttag till den kommunala nivån (jämför den amerikanska synen på delstalig- respektive federal nivå)?

Och ska man kanske låta dem som vill ha en arbetslöshetsförsäkring gå ihop med andra (på frivillig basis) som också vill ha det (precis som det gick till när vi fick a-kassor i det här landet)?

Hur stort är det rimligt att det offentliga åtagandet är, och på vilken nivå ska detta betalas? Jag har inga direkta svar på dessa frågor men jag anser generellt att beslut ska fattas nära den enskilda individen. Det är dessutom rimligt att alla har en stor rådighet över sådant som rör en själv.

Stora statliga transfereringar torde vara motsatsen till denna rådighet, i alla fall för den enskilda individen. Insynen är dålig och kontrollen över vad pengar går till är i princip obefintlig.

Vi kanske ska börja med att dela upp valdagarna igen, så att den kommunal nivåns betydelse kan höjas? En diskussion angående vad som ska vara det offentligas respektive den enskildas åtagande i form av "välfärds"-tjänster bör också föras.

Jag säger inte att det finns några enkla svar. Jag tror dock att många vill att beslut som rör den egna personliga välfärden ska ligga så nära en själv som möjligt, kanske till och med runt det egna "köksbordet". I dagens system ligger dock besluten ofta någon helt annanstans.

Sexualundervisning i hem och skola

Först som sista alternativ säger Tanja Tydén, professor i vårdvetenskap, att föräldrar bör prata med sina barn om det faktum att ett oskyddat sexliv kan ge upphov till ofrivillig barnlöshet i framtiden. Enligt henne är det först och främst skolan som ska upplysa barn och ungdomar om sex, samlevnad och eventuella konsekvenser av sexuellt överförbara sjukdomar.

Jag skulle snarare säga att det bör förhålla sig tvärt om. Det är först och främst föräldrar som ska prata med sina barn om "blommor och bin", i andra hand skolan.

Veneriska sjukdomar är allvarliga saker, allvarligare än vad många verkar tro eller anse. Ofrivillig barnlöshet är egentligen en av de mildare potentiella konsekvenserna av oskyddat sex. Min bild (om jag tänker tillbaka på min egen skolgång, som inte är allt för avlägsen) är dock att skolan gör vad den ska i frågan.

Jag tror därför att föräldrar, i stället för att bara förlita sig på att deras barn får den information de behöver i skolan, också måste prata med sina barn. Förklara för dem vad det innebär med oskyddade och tillfälliga sexuella kontakter, samt vad dessa kan få för konsekvenser senare i livet.

Kontentan är dock att jag är lite trött på människor som spontant ropar på offentliga åtgärder i första hand.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Familjens eget val

Dagens snackis, förutom att Håkan Juholt har föreslagit att Stefan Holm ska leda Socialdemokraternas arbetsgrupp mot barnfattigdom, är gårdagens ESO-rapport om integrationen på arbetsmarknaden.

I den hävdas det att vårdnadsbidraget är en kvinnofälla samt att det kan vara problematiskt för integrationen att föräldraförsäkringen gäller fullt även för nyanlända med barn.

Att människor väljer möjligheten att stanna hemma med sina barn om de får möjlighet torde inte överaska någon. Att vårdnadsbidraget kan ha en lockande effekt för någon som ändå inte har så hög inkomst borde inte heller vara det.

Att från det gå till att kalla vårdnadsbidrag för kvinnofälla borde dock vara ett långt steg. Men inte i svensk debatt inte. Här är vissa saker bra och vissa dåliga. Punkt.

Att föräldraförsäkringen har en långt mycket större effekt på arbetsmarknaden, för alla, än vad vårdnadsbidraget har kommer vänsterdebattörerna troligtvis att se mellan fingrarna med. För den får man absolut inte förändra. (Om man inte vill individualisera/kvotera den vill säga.)

Det många debattörer missar är dock att vårdnadsbidraget främst finns till för att öka valmöjligheterna i ett genomreglerat och snedvridet system. Om du som förälder väljer att ditt barn ska gå på förskola så subventioneras du med ca 100 000 kronor per år (maxtaxa). Om du väljer att stanna hemma med barnet så får du ingenting.

Staten har alltså sagt att det egentligen bara finns ett önskvärt sätt att ordna sin barnomsorg på. Förskola eller inget. I ljuset av det så är vårdnadsbidraget en liten strimma av valfrihet.

Bäst vore dock att skapa någon form av likvärdighet mellan olika omsorgsformer, förslagsvis genom ett barnavdrag. På så sätt skapas neutralitet och människor får själva välja vad de gör med pengarna.

Har man ett avdrag behövs inte heller föräldraförsäkring eller vårdnadsbidrag (men kanske någon form av lagstadgad rättighet att vara ledig från jobbet under barnets första år).

Familjerna själva får välja hur de lägger upp sin tid och sin planering, utan statlig/kommunal inblandning. Många kommer säkert välja förskola för sina barn ändå, men inte alla. Och det borde vara huvudmålet med familjepolitiken. Att familjerna själva bestämmer hur de planerar sin vardag.

DN, SvD, SyD, R&D, CC1, CC2.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, familj, politik, samlevnad, skattetryck, socialförsäkringar, välfärd, vårdnadsbidrag.

Människans onda sidor

Genom historiens gång har mänskligheten byggt upp system för hur vi bäst interagerar och samarbetar med varandra. Vi använder oss av moraliska system som i mångt och mycket verkar finnas inprogrammerade i oss från när vi föds.

Dessa system gör att vi intuitivt förstår hur andra människor mår, vad vi får ut av ett samarbete samt vad som är ett ok beteende gentemot människor i vår omgivning.

Om det här beror på evolution (vilket David Brooks skriver om i sin kolumn i DN i dag, den finns dock inte på nätet) eller något annat låter jag vara osagt i sammanhanget. Klart är dock att vi behöver ramar, regelverk och samarbete för att fungera som människor.

För en konservativ så är det här knappast ett revolutionerande konstaterande. Vi vet att det är ovanstående som krävs för att ett samhälle ska fungera. Baksidan av den mänskliga personan är nämligen långt mycket mindre smickrande än vad de flesta vill kännas vid.

Människan är kapabel till dumheter och grymheter bortom all fantasi. Och oavsett vad folk säger så tror jag att ALLA människor, under vissa omständigheter, är förmögna att utsätta andra individer för outsägliga handlingar. Om inte annat så visar historien oss att så är fallet.

Med anledning av den mänskliga, högst bristfälliga naturen, behöver vi därför regler och moraliska system för att hålla våra mer onda sidor på plats. Dessa system, trots att även de verkar finnas i oss redan från början, kräver omsorg för att upprätthållas.

Vi behöver som människor ständigt påminnas om vad det som gör oss till just människor, separerade från de övriga djuren.

Det vill säga; förmågan att sätta sig över våra negativa drivkrafter och i stället ta vara på vår broder.

Läs även andra bloggares åsikter om civilsamhället, Djur, familj, historia, lycka, moral, samlevnad.

Offentliga institutioner skapar inte civilkurage

Hur skapas civilkurage och tillit mellan människor? Vänsterns svar på frågan är oftast; genom höga skatter, generella välfärdssystem och offentligt administrerad solidaritet. Att det inte funkar något vidare torde dock vara uppenbart för de flesta.

Anonyma system leder till anonyma människor. Och anonyma människor behöver inte ta ansvar för sina medmänniskor. I stället förväntar man sig att någon annan ska göra det åt en (den så kallade nånannanismen).

Går det då att motverka nånannanismen? Ja, åtminstone delvis. Dock inte primärt genom politisk vilja. Eller ja, inte genom den typ av politiska vilja som vänstern brukar förespråka. I stället bör man göra som DN föreslår i dag:

Snarare än att stifta lagar borde politikernas mål vara att skapa ett så starkt civilt samhälle att vi alla känner ansvar för både vår egen välfärd och våra medmänniskors.

Ett sådant samhälle skapas inte genom att man skapar fler offentliga institutioner eller bygger ut redan befintliga. Det skapas genom att man låter människor ta ett större ansvar för sig själva, och därmed även för sina medmänniskor.

Solidaritet och medmänsklighet kan inte administreras fram. Den måste vi skapa tillsammans.

Läs även andra bloggares åsikter om civilsamhället, familj, idédebatt, konservatism, politik, samlevnad, trygghet, välfärd.

Det bidde en tumme av abortdebatten

Min förhoppning om en sansad abortdebatt gick visst i stöpet direkt. Ylva Johansson går i dag till storms mot gårdagens DN-debatt, bland annat med att kalla artikelförfattarnas förslag för unkna (i stället för till exempel dåliga).

Det är tyvärr den här typen av utspel som gör att det inte går att diskutera abortfrågan på ett rimligt sätt i det här landet. Den som inte är med är mot, och den som är mot ska jäklar i mig inte sticka upp... Verkar vara ansatsen från de som förespråkar fri abort vill säga.

Dessutom skräms Ylva med något som inte finns. Så vitt jag vet så existerar det nämligen ingen (tongivande) röst i den svenska abortdebatten som tror att allt löser sig bara vi förbjuder abort.

De flesta är fullt medvetna om att det är en komplex fråga som tarvar stor försiktighet och ödmjukhet. Att som Ylva då implicera att det inte skulle finnas några moraliska tveksamheter med abort är att förringa alla de som brottas med detta svåra beslut.

Det leder även till att det inte finns något utrymme för diskussion i frågan, vilket är oturligt på många sätt.

DN, GP.
BA, BB.

Läs även andra bloggares åsikter om abort, familj, moral, politik, samlevnad, äktenskap.

Det där med barnalstrande igen

SvD fortsätter sin serie om ensamstående som skaffar barn (jag har skrivit om det här och här). Och även om Patrick inte vill användas som avskräckande exempel så kan jag inte låta bli att återge några citat från honom eftersom de verkar vara symptomatiska för personer som vuxit upp utan närhet till eller kontakt med sin biologiska far:

Den biologiska pappan erkände faderskapet, men har sedan aldrig velat ha någon kontakt med sin son.

– Detta har påverkat min självkänsla extremt mycket. Jag är ju trots allt en del av honom – är han inte ens lite nyfiken på mig? Är jag så ointressant och icke älskansvärd?

...man måste vara med­veten om den rotlöshet som ett barn med en okänd pappa bär med sig genom livet. Som mamma måste man prata mycket med barnet om de här känslorna och därmed hjälpa honom eller henne att hantera rotlösheten. Man kan inte bara tänka att älskar man sitt barn tillräckligt mycket så löser det sig av sig självt, säger Patrick.

För även om hans mamma var kärleksfull och även om han hade en massa andra släktingar omkring sig, saknades en viktig pusselbit i Patricks livshistoria. Den knapphändiga uppgiften att hans pappa fanns i Rom väckte bara fler frågor: Varför bor han där? Varför bor jag här? Och varför kommer han aldrig förbi och säger ”Hej”?

Citaten väcker, åtminstone i mitt huvud, frågor om varför vissa vuxna människor så innerligt vill ha barn för egen del att de bortser från barnets kommande behov i framtiden. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns egoistiskt.

Ska det enbart vara av egoistiska skäl man skaffar barn? Bör det inte vara av kärlek till sin partner, utifrån en vilja att se sin kärlek fortplantas?

SB.

Läs även andra bloggares åsikter om familj, samlevnad, äktenskap, insemination, IVF.

Det är biologin dumbom

Utöver att jag tycker att Carlos Rojas har fel angående barns behov av två föräldrar så missar han en väsentlig sak. Män kan inte skaffa barn på egen hand.

Adoptionsreglerna (även om jag tycker att internationell adoption är ett tveksamt instrument och i mångt och mycket påminner om människohandel) bör därför även fortsatt vara tydliga med att det är önskvärt att den som vill adoptera lever i en stabil parrelation.

Det bör således vara lika svårt, för män som kvinnor, att adoptera om de är ensamstående.

Läs även andra bloggares åsikter om adoption, insemination, familj, samlevnad, politik.