De senaste åren har politiker och debattörer på vänsterkanten mer än gärna skyllt det allt högre elpriset på en misslyckad avreglering och en icke fungerande marknad.
Nu verkar det som att en statlig utredning visat att det snarare är skatterna och elcertifikatens fel att vi betalar så mycket som vi gör (samt ett par andra orsaker).
Det vill säga ungefär samma slutsatser som Maria Eriksson kom fram till i boken Dubbelspelet.
Kanske är det då inte så konstigt att utredarna inte har presenterat sina slutsatser offentligt än.
Visar inlägg med etikett skattetryck. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skattetryck. Visa alla inlägg
onsdag 29 augusti 2012
måndag 27 augusti 2012
Välkommen till välfärdsstaten
Enligt en artikel i Svenska Dagbladets näringslivsdel i dag säger en fjärdedel av alla tillfrågade att lönen är slut i slutet av månaden. Av dessa har tre fjärdedelar däremot inte gjort något för att förbättra sin ekonomiska situation.
Om något så är det här ett av de främsta exemplen på vad välfärdsstaten gör med människors ansvarskänsla inför sin egen ekonomiska situation. I stället för att se till att pengarna räcker till (eller till och med räcker längre genom att spara) lever man hur hand i mun.
Och även personer med goda inkomster lever på det här sättet, till synes oförberedda på vad en ekonomisk smäll kan göra med den egna livssituationen.
Antingen räknar de helt enkelt inte med att någonsin hamna i trångmål, eller så räknar de med att "någon annan" ska leverera vid behov. Båda synsätten kan dock visa sig vara förödande.
För även om socialförsäkring och a-kassa finns att tillgå så är det långt ifrån säkert att den ersättningen kommer inom den månad som man behöver den. Och då kan man stå där, barskrapad.
Förhoppningsvis finns då en familj eller ett annat nätverk som tillfälligt kan gå in och hjälpa till. Något som i så fall skulle känneteckna ett välfärdssamhälle, till skillnad en välfärdsstat.
En förutsättning för välfärdssamhället är dock att skatterna är så pass låga att människor har möjlighet att bygga upp en egen buffert. Till hjälp för sig själva eller andra. Och där är vi inte än.
Om något så är det här ett av de främsta exemplen på vad välfärdsstaten gör med människors ansvarskänsla inför sin egen ekonomiska situation. I stället för att se till att pengarna räcker till (eller till och med räcker längre genom att spara) lever man hur hand i mun.
Och även personer med goda inkomster lever på det här sättet, till synes oförberedda på vad en ekonomisk smäll kan göra med den egna livssituationen.
Antingen räknar de helt enkelt inte med att någonsin hamna i trångmål, eller så räknar de med att "någon annan" ska leverera vid behov. Båda synsätten kan dock visa sig vara förödande.
För även om socialförsäkring och a-kassa finns att tillgå så är det långt ifrån säkert att den ersättningen kommer inom den månad som man behöver den. Och då kan man stå där, barskrapad.
Förhoppningsvis finns då en familj eller ett annat nätverk som tillfälligt kan gå in och hjälpa till. Något som i så fall skulle känneteckna ett välfärdssamhälle, till skillnad en välfärdsstat.
En förutsättning för välfärdssamhället är dock att skatterna är så pass låga att människor har möjlighet att bygga upp en egen buffert. Till hjälp för sig själva eller andra. Och där är vi inte än.
torsdag 16 augusti 2012
Skattemoral och förtroende
Någonting har hänt med den svenska skattemoralen. Det skriver Skatteverkets generaldirektör på DN-debatti i dag. I verkets senaste attitydundersökning är det fler som avvisar svartarbete och färre som säger sig acceptera det än vid motsvarande mätning för sex år sedan.
Då är frågan vad det är som har hänt på sex år? Skillnaderna i svaren är ganska stora men sex år är trots allt inte en särskilt lång tid så något radikalt måste ju ha hänt? Och det har det ju faktiskt.
Skattekvoten i Sverige har sänkts under de här åren och alla som arbetar har fått jobbskatteavdrag som förstärkt den egna ekonomin. Till det kommer (bland annat) Rot- och Rutavdrag som gjort en mängd arbeten som tidigare var svarta till vita.
Upplevelsen bland respondenterna verkar alltså vara att man uppskattar att fler gör rätt för sig och att det i sig är någonting positivt som bör uppmuntras.
Sammankopplat med frågan om hur man upplever skattesystemet är även upplevelsen av vad man anser att det offentliga levererar, en fråga som Skatteverkets generaldirektör inte tar upp. Den som är missnöjd med statens/kommunens service är med största sannolikhet också mer benägen att vara kritisk till skattesystemet, eftersom man då inte anser sig få valuta för pengarna.
Alliansregeringens politik de senaste sex åren har alltså ökat svenskarnas förtroende för det egna skattesystemet. En nyhet som nog kommer få Socialdemokraterna att fundera över den bild de försöker måla upp av Sverige.
Då är frågan vad det är som har hänt på sex år? Skillnaderna i svaren är ganska stora men sex år är trots allt inte en särskilt lång tid så något radikalt måste ju ha hänt? Och det har det ju faktiskt.
Skattekvoten i Sverige har sänkts under de här åren och alla som arbetar har fått jobbskatteavdrag som förstärkt den egna ekonomin. Till det kommer (bland annat) Rot- och Rutavdrag som gjort en mängd arbeten som tidigare var svarta till vita.
Upplevelsen bland respondenterna verkar alltså vara att man uppskattar att fler gör rätt för sig och att det i sig är någonting positivt som bör uppmuntras.
Sammankopplat med frågan om hur man upplever skattesystemet är även upplevelsen av vad man anser att det offentliga levererar, en fråga som Skatteverkets generaldirektör inte tar upp. Den som är missnöjd med statens/kommunens service är med största sannolikhet också mer benägen att vara kritisk till skattesystemet, eftersom man då inte anser sig få valuta för pengarna.
Alliansregeringens politik de senaste sex åren har alltså ökat svenskarnas förtroende för det egna skattesystemet. En nyhet som nog kommer få Socialdemokraterna att fundera över den bild de försöker måla upp av Sverige.
fredag 10 februari 2012
Rättvisa skatter?
Föreställ er en person som är född 1970. Personen bor i en genomsnittlig svensk kommun och har en inkomst på 25 000 kronor i månaden. Personen i fråga betalar på denna inkomst en skatt på 6 083 kronor.
Föreställ er sen en person som bor i samma kommun men som i stället tjänar 50 000 kronor i månaden. På denna inkomst betalar personen i fråga en skatt om 17 468 kronor. Förutsatt att båda är medlemmar i Svenska kyrkan.
Den sistnämnda personen tjänar alltså dubbelt så mycket som den sistnämnda, brutto, men betalar nästan tre gånger så mycket i skatt.
Detta är effekten av det svenska progressiva skattesystemet. Den som tjänar mer betalar också mer i skatt, inte bara i egenskap av att inkomsterna är högre, utan också på grund av att skattesatsen blir högre ju mer man tjänar.
Är det här verkligen ett rättvist skattesystem? Vänstern hävdar det, men varför ska det spela någon roll var i inkomstskalan min intjänade hundralapp befinner sig?
Om du är intresserad av hur olika inkomster slår rent skattemässigt så föreslår jag att du tittar runt lite på Jobbskatteavdrag.se.
Föreställ er sen en person som bor i samma kommun men som i stället tjänar 50 000 kronor i månaden. På denna inkomst betalar personen i fråga en skatt om 17 468 kronor. Förutsatt att båda är medlemmar i Svenska kyrkan.
Den sistnämnda personen tjänar alltså dubbelt så mycket som den sistnämnda, brutto, men betalar nästan tre gånger så mycket i skatt.
Detta är effekten av det svenska progressiva skattesystemet. Den som tjänar mer betalar också mer i skatt, inte bara i egenskap av att inkomsterna är högre, utan också på grund av att skattesatsen blir högre ju mer man tjänar.
Är det här verkligen ett rättvist skattesystem? Vänstern hävdar det, men varför ska det spela någon roll var i inkomstskalan min intjänade hundralapp befinner sig?
Om du är intresserad av hur olika inkomster slår rent skattemässigt så föreslår jag att du tittar runt lite på Jobbskatteavdrag.se.
tisdag 7 februari 2012
Hur starkt blev samhället egentligen?
På dagens DN-debatt drömmer Göran Greider och Stefan Edman om en miljöinriktad efterföljare till Tage Erlanders gamla tanke om "det starka samhället".
Man kan säga att Greider och Edman saknar en röd tråd från dagens Socialdemokrater. En röd tråd som de menar bör gå från folkhemstanken, via det starka samhället till en uppdaterad version av Göran Perssons "gröna folkhem".
Orsaken med omtanken om det Socialdemokratiska partiet sägs vara att det behöver något som återigen lockar nya väljargrupper. Helt enkelt en story som folk kan ta till sig.
Som jag ser det gör dock herrarna Greider och Edman en felaktig analys av läget, särskilt gällande drömmen om det starka samhället. Det svenska samhället blev nämligen inte starkt av socialdemokraternas politik under Erlanders tid. Staten blev det, men inte samhället i en vidare mening.
Befolkningen i Sverige, samt civilsamhället som merparten av oss verkar i, blev satta på undantag under den här tiden. Allt för många lever därför fortfarande ur hand i mun utan sparande eller buffert.
Skattesystemet, bidragssystemen, pensionssystemet. Alla utformades de under efterkrigstiden för att individer skulle ha så lite inflytande som möjligt, vilket i sin tur gjorde de flesta beroende av det offentligas goda vilja.
Det kallar inte jag ett starkt samhälle. Det kallar jag ett svagt samhälle. Vad som behövs är därför inte primärt Greider och Edmans drömmar om det gröna folkhemmet 2.0.
Vad som behövs är i stället mer av den sparandelinje som Annie Lööf förfäktar. Endast genom att återge medborgarna den ekonomiska makten över deras liv kan vi få ett starkt samhälle.
Självständiga och ansvarstagande medborgare skapas inte uppifrån. Tvärtom, de skapas nedifrån. Inte heller framgångsrik miljöpolitik skapas uppifrån genom statliga påbud eller investeringsfonder. Även den skapas nedifrån genom att ett starkt samhälle med fria medborgare som agerar tillsammans.
Man kan säga att Greider och Edman saknar en röd tråd från dagens Socialdemokrater. En röd tråd som de menar bör gå från folkhemstanken, via det starka samhället till en uppdaterad version av Göran Perssons "gröna folkhem".
Orsaken med omtanken om det Socialdemokratiska partiet sägs vara att det behöver något som återigen lockar nya väljargrupper. Helt enkelt en story som folk kan ta till sig.
Som jag ser det gör dock herrarna Greider och Edman en felaktig analys av läget, särskilt gällande drömmen om det starka samhället. Det svenska samhället blev nämligen inte starkt av socialdemokraternas politik under Erlanders tid. Staten blev det, men inte samhället i en vidare mening.
Befolkningen i Sverige, samt civilsamhället som merparten av oss verkar i, blev satta på undantag under den här tiden. Allt för många lever därför fortfarande ur hand i mun utan sparande eller buffert.
Skattesystemet, bidragssystemen, pensionssystemet. Alla utformades de under efterkrigstiden för att individer skulle ha så lite inflytande som möjligt, vilket i sin tur gjorde de flesta beroende av det offentligas goda vilja.
Det kallar inte jag ett starkt samhälle. Det kallar jag ett svagt samhälle. Vad som behövs är därför inte primärt Greider och Edmans drömmar om det gröna folkhemmet 2.0.
Vad som behövs är i stället mer av den sparandelinje som Annie Lööf förfäktar. Endast genom att återge medborgarna den ekonomiska makten över deras liv kan vi få ett starkt samhälle.
Självständiga och ansvarstagande medborgare skapas inte uppifrån. Tvärtom, de skapas nedifrån. Inte heller framgångsrik miljöpolitik skapas uppifrån genom statliga påbud eller investeringsfonder. Även den skapas nedifrån genom att ett starkt samhälle med fria medborgare som agerar tillsammans.
onsdag 25 januari 2012
Progressivt med progressivitet?
Jag tror också, precis som LO-ekonomerna på DN-debatt, att ett land mår bra av ett hyfsat enhetligt och lättförståeligt skattesystem. Ju fler specialregler, desto sämre blir överblickbarheten, och därmed i förlängningen också acceptansen för systemet i fråga.
Det kan således absolut finnas en vits med en bred överenskommelse i Riksdagen kring förutsättningarna för Sveriges skatteuppbörd. Jag tror dock inte att LO-ekonomernas förslag kommer ligga med i förhandlingsdelegationens underlag till diskussioner.
Bland annat för att de vill återinföra fastighetsskatten. En skattebas som de menar är stabil och därmed bör utnyttjas. Att den slog fel, och dessutom inte sa någonting om fastighetsägarens faktiska "förmögenhet" eller förmåga att betala (utan endast baserades på ett fiktivt värde) verkar de ha glömt bort.
Att LO:s ekonomer även vill införa än mer progressivitet i det svenska skattesystemet (som redan är fullt av det) genom att återinföra arvs- och gåvoskatten kommer förhoppningsvis inte heller tas upp i diskussionerna kring en ny eventuell skatteöversyn.
Det rättviseargument de för fram (utan att definiera vad rättvisan består i) haltar dock. Omfördelning är till att börja med inte samma sak som rättvisa.
För det andra är det i ett enhetligt skattesystemet rimligt att man skattar för inkomster som man själv har bidragit till att tjäna in (jämför med att man i dagsläget betalar skatt på vinster från tävlingar där man aktivt deltagit, typ frågesportsprogram, men inte på trissvinster som bara baseras på slump och tur).
Arv och gåvor torde i ett rimligt skattesystem falla under den senare kategorin. Om jag inte minns fel var det dessutom Socialdemokraterna som avskaffade arvs- och gåvoskatten.
Att ställa krav på miniminivåer för bolagsskatterna i EU:s länder känns inte heller helt genomtänkt, även om de slänger in en brasklapp om att skatteintäkterna ska stanna i respektive land. Att över huvudtaget öppna för gemensamma regler på EU-nivå torde vara att befinna sig på ett sluttande plan.
Jag tror hur som helst att det är positivt att det förs en debatt kring vårt skattesystem. Allt fler börjar dessutom snegla mot den överenskommelse som gjordes för 20 år sedan och fråga sig om det inte är dags igen. Och det kan det nog vara. Hur den ska se ut återstår dock att se. LO-ekonomerna får nog emellertid se över sina förslag en gång till.
Nyheter: SvD.
Bloggar: Böhlmark, Andersson.
Det kan således absolut finnas en vits med en bred överenskommelse i Riksdagen kring förutsättningarna för Sveriges skatteuppbörd. Jag tror dock inte att LO-ekonomernas förslag kommer ligga med i förhandlingsdelegationens underlag till diskussioner.
Bland annat för att de vill återinföra fastighetsskatten. En skattebas som de menar är stabil och därmed bör utnyttjas. Att den slog fel, och dessutom inte sa någonting om fastighetsägarens faktiska "förmögenhet" eller förmåga att betala (utan endast baserades på ett fiktivt värde) verkar de ha glömt bort.
Att LO:s ekonomer även vill införa än mer progressivitet i det svenska skattesystemet (som redan är fullt av det) genom att återinföra arvs- och gåvoskatten kommer förhoppningsvis inte heller tas upp i diskussionerna kring en ny eventuell skatteöversyn.
Det rättviseargument de för fram (utan att definiera vad rättvisan består i) haltar dock. Omfördelning är till att börja med inte samma sak som rättvisa.
För det andra är det i ett enhetligt skattesystemet rimligt att man skattar för inkomster som man själv har bidragit till att tjäna in (jämför med att man i dagsläget betalar skatt på vinster från tävlingar där man aktivt deltagit, typ frågesportsprogram, men inte på trissvinster som bara baseras på slump och tur).
Arv och gåvor torde i ett rimligt skattesystem falla under den senare kategorin. Om jag inte minns fel var det dessutom Socialdemokraterna som avskaffade arvs- och gåvoskatten.
Att ställa krav på miniminivåer för bolagsskatterna i EU:s länder känns inte heller helt genomtänkt, även om de slänger in en brasklapp om att skatteintäkterna ska stanna i respektive land. Att över huvudtaget öppna för gemensamma regler på EU-nivå torde vara att befinna sig på ett sluttande plan.
Jag tror hur som helst att det är positivt att det förs en debatt kring vårt skattesystem. Allt fler börjar dessutom snegla mot den överenskommelse som gjordes för 20 år sedan och fråga sig om det inte är dags igen. Och det kan det nog vara. Hur den ska se ut återstår dock att se. LO-ekonomerna får nog emellertid se över sina förslag en gång till.
Nyheter: SvD.
Bloggar: Böhlmark, Andersson.
tisdag 14 juni 2011
Familjens eget val
Dagens snackis, förutom att Håkan Juholt har föreslagit att Stefan Holm ska leda Socialdemokraternas arbetsgrupp mot barnfattigdom, är gårdagens ESO-rapport om integrationen på arbetsmarknaden.
I den hävdas det att vårdnadsbidraget är en kvinnofälla samt att det kan vara problematiskt för integrationen att föräldraförsäkringen gäller fullt även för nyanlända med barn.
Att människor väljer möjligheten att stanna hemma med sina barn om de får möjlighet torde inte överaska någon. Att vårdnadsbidraget kan ha en lockande effekt för någon som ändå inte har så hög inkomst borde inte heller vara det.
Att från det gå till att kalla vårdnadsbidrag för kvinnofälla borde dock vara ett långt steg. Men inte i svensk debatt inte. Här är vissa saker bra och vissa dåliga. Punkt.
Att föräldraförsäkringen har en långt mycket större effekt på arbetsmarknaden, för alla, än vad vårdnadsbidraget har kommer vänsterdebattörerna troligtvis att se mellan fingrarna med. För den får man absolut inte förändra. (Om man inte vill individualisera/kvotera den vill säga.)
Det många debattörer missar är dock att vårdnadsbidraget främst finns till för att öka valmöjligheterna i ett genomreglerat och snedvridet system. Om du som förälder väljer att ditt barn ska gå på förskola så subventioneras du med ca 100 000 kronor per år (maxtaxa). Om du väljer att stanna hemma med barnet så får du ingenting.
Staten har alltså sagt att det egentligen bara finns ett önskvärt sätt att ordna sin barnomsorg på. Förskola eller inget. I ljuset av det så är vårdnadsbidraget en liten strimma av valfrihet.
Bäst vore dock att skapa någon form av likvärdighet mellan olika omsorgsformer, förslagsvis genom ett barnavdrag. På så sätt skapas neutralitet och människor får själva välja vad de gör med pengarna.
Har man ett avdrag behövs inte heller föräldraförsäkring eller vårdnadsbidrag (men kanske någon form av lagstadgad rättighet att vara ledig från jobbet under barnets första år).
Familjerna själva får välja hur de lägger upp sin tid och sin planering, utan statlig/kommunal inblandning. Många kommer säkert välja förskola för sina barn ändå, men inte alla. Och det borde vara huvudmålet med familjepolitiken. Att familjerna själva bestämmer hur de planerar sin vardag.
DN, SvD, SyD, R&D, CC1, CC2.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, familj, politik, samlevnad, skattetryck, socialförsäkringar, välfärd, vårdnadsbidrag.
I den hävdas det att vårdnadsbidraget är en kvinnofälla samt att det kan vara problematiskt för integrationen att föräldraförsäkringen gäller fullt även för nyanlända med barn.
Att människor väljer möjligheten att stanna hemma med sina barn om de får möjlighet torde inte överaska någon. Att vårdnadsbidraget kan ha en lockande effekt för någon som ändå inte har så hög inkomst borde inte heller vara det.
Att från det gå till att kalla vårdnadsbidrag för kvinnofälla borde dock vara ett långt steg. Men inte i svensk debatt inte. Här är vissa saker bra och vissa dåliga. Punkt.
Att föräldraförsäkringen har en långt mycket större effekt på arbetsmarknaden, för alla, än vad vårdnadsbidraget har kommer vänsterdebattörerna troligtvis att se mellan fingrarna med. För den får man absolut inte förändra. (Om man inte vill individualisera/kvotera den vill säga.)
Det många debattörer missar är dock att vårdnadsbidraget främst finns till för att öka valmöjligheterna i ett genomreglerat och snedvridet system. Om du som förälder väljer att ditt barn ska gå på förskola så subventioneras du med ca 100 000 kronor per år (maxtaxa). Om du väljer att stanna hemma med barnet så får du ingenting.
Staten har alltså sagt att det egentligen bara finns ett önskvärt sätt att ordna sin barnomsorg på. Förskola eller inget. I ljuset av det så är vårdnadsbidraget en liten strimma av valfrihet.
Bäst vore dock att skapa någon form av likvärdighet mellan olika omsorgsformer, förslagsvis genom ett barnavdrag. På så sätt skapas neutralitet och människor får själva välja vad de gör med pengarna.
Har man ett avdrag behövs inte heller föräldraförsäkring eller vårdnadsbidrag (men kanske någon form av lagstadgad rättighet att vara ledig från jobbet under barnets första år).
Familjerna själva får välja hur de lägger upp sin tid och sin planering, utan statlig/kommunal inblandning. Många kommer säkert välja förskola för sina barn ändå, men inte alla. Och det borde vara huvudmålet med familjepolitiken. Att familjerna själva bestämmer hur de planerar sin vardag.
DN, SvD, SyD, R&D, CC1, CC2.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, familj, politik, samlevnad, skattetryck, socialförsäkringar, välfärd, vårdnadsbidrag.
fredag 15 april 2011
Från statskorporatism till ett fritt civilsamhälle
Sverige är verkligen ett konstigt land. Eller har åtminstone varit. Under det socialdemokratiska maktinnehavet 1932-1976 samt 1982-1991 lyckades partiet i fråga göra hela landet till sin privata lekstuga. Dessutom så till den milda grad att det ofta inte gick att se vad som var partipolitik och vad som var civilsamhälle.
Kollektivanslutning till det socialdemokratiska partiet om man var medlem i ett LO-förbund, organisationsrepresentation i myndighetsstyrelser, krav på partibok till vad som egentligen var opolitiska tjänster är bara några exempel på sammanblandningen mellan SAP och civilsamhället i övrigt.
Inte konstigt att man lyckades höja skatterna från 20 till 50 procent på knappt 30 år. Genom att institutionalisera eventuellt motstånd, samt gett dem en chans att driva sina egna frågor (med direktaccess till köttgrytorna) fast det ingen hejd på kraven angående vad som borde ingå i det offentliga uppdraget.
Att DN belyser detta historiska faktum är hedervärt då det knappast kan sägas för ofta. Det som vill fördjupa sig i svensk 1900-talshistoria bör även läsa boken En annorlunda historia av Anders Edwardsson.
Än är vägen lång att gå, mot målet om ett fritt civilsamhälle (bestående av familjer och frivilliga sammanslutningar) skilt från stat och politik. Jag kommer dock inte sluta att hoppas och jag kommer göra mitt bästa för att argumentera för att allt inte är politik och att ett samhälle mår bra av ett fritt och starkt civilsamhälle.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, skattetryck, Ekonomi, socialdemokraterna, socialism, korporatism.
Kollektivanslutning till det socialdemokratiska partiet om man var medlem i ett LO-förbund, organisationsrepresentation i myndighetsstyrelser, krav på partibok till vad som egentligen var opolitiska tjänster är bara några exempel på sammanblandningen mellan SAP och civilsamhället i övrigt.
Inte konstigt att man lyckades höja skatterna från 20 till 50 procent på knappt 30 år. Genom att institutionalisera eventuellt motstånd, samt gett dem en chans att driva sina egna frågor (med direktaccess till köttgrytorna) fast det ingen hejd på kraven angående vad som borde ingå i det offentliga uppdraget.
Att DN belyser detta historiska faktum är hedervärt då det knappast kan sägas för ofta. Det som vill fördjupa sig i svensk 1900-talshistoria bör även läsa boken En annorlunda historia av Anders Edwardsson.
Än är vägen lång att gå, mot målet om ett fritt civilsamhälle (bestående av familjer och frivilliga sammanslutningar) skilt från stat och politik. Jag kommer dock inte sluta att hoppas och jag kommer göra mitt bästa för att argumentera för att allt inte är politik och att ett samhälle mår bra av ett fritt och starkt civilsamhälle.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, skattetryck, Ekonomi, socialdemokraterna, socialism, korporatism.
tisdag 12 april 2011
Luften blir lite lättare att andas
Ytterligare ett jobbskatteavdrag för alla som jobbar och ökade drivkrafter för främst TCO- och Saco-grupper genom höjd skiktgräns för statlig inkomstskatt, kombinerat med sänkt skatt för pensionärer samt en sänkt restaurangmoms är prioriterade.
Och detta redan från 1 januari 2012.
Ett glädjande besked från regeringen om ni frågar mig. Särskilt att nästa års skattereform inte bara handlar om ytterligare ett jobbskatteavdrag utan att det kombineras med höjd brytpunkt statlig skatt samt sänkt moms.
Nu kanske det egentligen inte är önskvärt med olika momssatser på olika varor och tjänster per se men jag är beredd att ta det onda med det goda i den här frågan.
Restaurangbranschen är en tjänsteintensiv bransch där många har sina första jobb. Om människor äter ute i större utsträckning på grund av att det blivit lite billigare öppnar det upp för att branschen kan anställa fler. Något som är positivt för arbetsmarknaden som helhet.
Kontentan av regeringens aviserade skattesänkningar är annars att luften blir lite lättare att andas, egenmakten ökar en smula och Sveriges invånare får lite mer att säga till om när det kommer till hanteringen av deras egna inkomster.
En lovvärd reform i sig själv alltså.
DN, DI, SR, SvD, Exp.
TB, MA, TM, M.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, skattetryck, politik.
Och detta redan från 1 januari 2012.
Ett glädjande besked från regeringen om ni frågar mig. Särskilt att nästa års skattereform inte bara handlar om ytterligare ett jobbskatteavdrag utan att det kombineras med höjd brytpunkt statlig skatt samt sänkt moms.
Nu kanske det egentligen inte är önskvärt med olika momssatser på olika varor och tjänster per se men jag är beredd att ta det onda med det goda i den här frågan.
Restaurangbranschen är en tjänsteintensiv bransch där många har sina första jobb. Om människor äter ute i större utsträckning på grund av att det blivit lite billigare öppnar det upp för att branschen kan anställa fler. Något som är positivt för arbetsmarknaden som helhet.
Kontentan av regeringens aviserade skattesänkningar är annars att luften blir lite lättare att andas, egenmakten ökar en smula och Sveriges invånare får lite mer att säga till om när det kommer till hanteringen av deras egna inkomster.
En lovvärd reform i sig själv alltså.
DN, DI, SR, SvD, Exp.
TB, MA, TM, M.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, skattetryck, politik.
tisdag 5 april 2011
Dagens länkar (från Konservativa tankar)
En lista över de 100 främsta konservativa bloggarna i Storbritannien.
Richard Goldstones egna ord kring Goldstonerapporten.
Den svenska skattekvoten är nu på samma nivå som 1974.
...och sänkta skatter har minskat barnfattigdomen.
Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, länkar, blogg, bloggar, Ekonomi, Israel, skattetryck.
Richard Goldstones egna ord kring Goldstonerapporten.
Den svenska skattekvoten är nu på samma nivå som 1974.
...och sänkta skatter har minskat barnfattigdomen.
Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, länkar, blogg, bloggar, Ekonomi, Israel, skattetryck.
torsdag 31 mars 2011
På vänsterfronten intet nytt
Det är verkligen en ny och spännande ekonomisk politik som Juholt och Waidelich målar upp på DN-debatt i dag.
Utbildningsinsatser som arbetsmarknadspolitik, fler anställda i offentlig sektor och en "översyn" av skattesystemet.
Fast vänta nu... jag tycker att jag känner igen det där. Kan det vara så att det är samma gamla upprapningar som vanligt?
Det verkar inte bättre.
Två "nyheter" står dock att finna i artikeln, som jag kan se i alla fall. Den ena är ett faktiskt erkännande av tjänstesektorn och dess roll på arbetsmarknaden. Det andra är ett försök till triangulering genom att använda sig av begreppet utanförskap.
Om man ska tolka dessa nyheter på något särskilt sätt är oklart. Jag väljer dock att se positivt på det hela. Tjänstesektorn har tidigare varit en blind fläck för socialdemokratin. All uppmärksamhet den kan få är därför av godo.
Användandet av utanförskapsbegreppet är också viktigt eftersom det på sätt och vis är ett tecken på att det är Alliansen som har problemformuleringsinitiativ i frågan.
I övrigt verkar dock Socialdemokraternas ny ledarduo stå för ungefär samma saker som sina föregångare.
På vänsterfronten intet nytt så att säga.
DN1, DN2, SvD, SR, DI, TB, TM, RN, PA, JM.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, skattetryck, socialdemokraterna.
Utbildningsinsatser som arbetsmarknadspolitik, fler anställda i offentlig sektor och en "översyn" av skattesystemet.
Fast vänta nu... jag tycker att jag känner igen det där. Kan det vara så att det är samma gamla upprapningar som vanligt?
Det verkar inte bättre.
Två "nyheter" står dock att finna i artikeln, som jag kan se i alla fall. Den ena är ett faktiskt erkännande av tjänstesektorn och dess roll på arbetsmarknaden. Det andra är ett försök till triangulering genom att använda sig av begreppet utanförskap.
Om man ska tolka dessa nyheter på något särskilt sätt är oklart. Jag väljer dock att se positivt på det hela. Tjänstesektorn har tidigare varit en blind fläck för socialdemokratin. All uppmärksamhet den kan få är därför av godo.
Användandet av utanförskapsbegreppet är också viktigt eftersom det på sätt och vis är ett tecken på att det är Alliansen som har problemformuleringsinitiativ i frågan.
I övrigt verkar dock Socialdemokraternas ny ledarduo stå för ungefär samma saker som sina föregångare.
På vänsterfronten intet nytt så att säga.
DN1, DN2, SvD, SR, DI, TB, TM, RN, PA, JM.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, skattetryck, socialdemokraterna.
fredag 11 mars 2011
Gidehag och Juholt
Att socialdemokraternas partiordförande in spe skulle vara intresserad av att ta bort värnskatten och införa platt skatt tror jag är en önskedröm för bra för att vara sann.
Man kan dock inte klandra Robert Gidehag för att han försöker. Precis som många andra så förstår Robert att Socialdemokratin måste förändra sig för att fortsätta vara intressanta och relevanta för svensk politik.
Att partiets valberedning inte förstod det är allt för tydligt i och med valet av Juholt och Jämtin. Båda står för den traditionella socialdemokrati som uppenbart inte fungerar i till exempel Stockholm. Ilija Batljan förstår det, Robert Noord förstår det. Berit Andnor förstår det inte.
men för att återkomma till Robert Gidehags förslag om slopad värnskatt så håller jag spontant med. Och jag tycker att följande citat borde läsas av alla som inte förstår varför en progressiv skatteskala inte behövs:
Den som tjänar 20.000 kronor kommer att betala cirka 11.000 i skatt (kommunalskatt och löneskatter) och den som tjänar 50.000 kommer att betala 30.000 i skatt – även i ett system utan statlig inkomstskatt.
Tjänar man mer betalar man mer i skatt, även utan progressivitet. Och jag har aldrig förstått varför man ska betala en ännu större andel av lönen i skatt bara för att man tjänar mer. Det gör man ju ändå automatiskt om alla har samma skattesats.
DN, SvD, Exp, AB.
AE, AN, KP, S.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, skattetryck, socialdemokraterna.
Man kan dock inte klandra Robert Gidehag för att han försöker. Precis som många andra så förstår Robert att Socialdemokratin måste förändra sig för att fortsätta vara intressanta och relevanta för svensk politik.
Att partiets valberedning inte förstod det är allt för tydligt i och med valet av Juholt och Jämtin. Båda står för den traditionella socialdemokrati som uppenbart inte fungerar i till exempel Stockholm. Ilija Batljan förstår det, Robert Noord förstår det. Berit Andnor förstår det inte.
men för att återkomma till Robert Gidehags förslag om slopad värnskatt så håller jag spontant med. Och jag tycker att följande citat borde läsas av alla som inte förstår varför en progressiv skatteskala inte behövs:
Den som tjänar 20.000 kronor kommer att betala cirka 11.000 i skatt (kommunalskatt och löneskatter) och den som tjänar 50.000 kommer att betala 30.000 i skatt – även i ett system utan statlig inkomstskatt.
Tjänar man mer betalar man mer i skatt, även utan progressivitet. Och jag har aldrig förstått varför man ska betala en ännu större andel av lönen i skatt bara för att man tjänar mer. Det gör man ju ändå automatiskt om alla har samma skattesats.
DN, SvD, Exp, AB.
AE, AN, KP, S.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, skattetryck, socialdemokraterna.
tisdag 8 mars 2011
Hökmark om den nygamla Tobinskatten
Jag börjar faktiskt bli allt mer och mer skeptisk till EU som institution. Det är inte längre ett fredsprojekt som Europa utan ett byråkratiskt system som med godtrogna politikers hjälp försöker utvidga sin beslutandemakt över allt fler områden.
Skönt då att se att Europaparlamentariker som Gunnar Hökmark försöker mota Olle i grind när nya (nygamla) dumheter kommer upp som förslag.
Uppdatering: En majoritet i Europaparlamentet röstade tyvärr för förslaget om skatt på finansiella transaktioner. Som tur är så verkar det ändå inte som att det kommer att genomföras då det krävs enhällighet bland medlemsstaterna.
DN, SvD.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, skattetryck, EU.
Skönt då att se att Europaparlamentariker som Gunnar Hökmark försöker mota Olle i grind när nya (nygamla) dumheter kommer upp som förslag.
Uppdatering: En majoritet i Europaparlamentet röstade tyvärr för förslaget om skatt på finansiella transaktioner. Som tur är så verkar det ändå inte som att det kommer att genomföras då det krävs enhällighet bland medlemsstaterna.
DN, SvD.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, skattetryck, EU.
måndag 28 februari 2011
Palmes tveksamma arv
I dag verkar det som att det mesta överskuggas av det faktum att det i kväll är 25 år sedan Olof Palme blev skjuten. Ett tragiskt dåd av samma skäl som gör alla mord tragiska.
Precis som Johan Wennström har jag emellertid svårt att förstå den politiska drömmen om Olof Palme och hans visioner. Jag tycker att Göran Skytte formulerade det bra i helgen när han kategoriserade Palme och hans generation Socialdemokrater som den generation som förstörde det som tidigare företrädare hade byggt upp.
SAP föddes som en genial entreprenörsidé: de som arbetar skall ha politiska och ekonomiska rättigheter. Underbart. Friskt. Utvecklande. På 1800-talet. Men det lilla entreprenörs-företaget SAP blev först till ett storföretag, sedan till multikoncern, sedan till ett allt mera allomfattande monopol. SAP blev något som skulle kunna kallas SSAB, Sveriges Socialdemokraters Allmänna Bolag.
Och runt 1972 tog en tredje generation över den socialdemokratiska firman. Olof Palme blev ny koncernchef. Och under hans ledning började de – just det – spendera det som första och andra generationen varit med om att skapa.
Att som vissa drömma sig tillbaka till den folkhemsromantik och allomfattande omfördelning som Palme stod för känns bara som att man inget lärt av historien.
SvD1, SvD2, DN1, DN2, Exp, AB1, AB2, AB3, AB4, GP, SyD.
Läs även andra bloggares åsikter om historia, politik, skattetryck, socialdemokraterna, välfärd.
Precis som Johan Wennström har jag emellertid svårt att förstå den politiska drömmen om Olof Palme och hans visioner. Jag tycker att Göran Skytte formulerade det bra i helgen när han kategoriserade Palme och hans generation Socialdemokrater som den generation som förstörde det som tidigare företrädare hade byggt upp.
SAP föddes som en genial entreprenörsidé: de som arbetar skall ha politiska och ekonomiska rättigheter. Underbart. Friskt. Utvecklande. På 1800-talet. Men det lilla entreprenörs-företaget SAP blev först till ett storföretag, sedan till multikoncern, sedan till ett allt mera allomfattande monopol. SAP blev något som skulle kunna kallas SSAB, Sveriges Socialdemokraters Allmänna Bolag.
Och runt 1972 tog en tredje generation över den socialdemokratiska firman. Olof Palme blev ny koncernchef. Och under hans ledning började de – just det – spendera det som första och andra generationen varit med om att skapa.
Att som vissa drömma sig tillbaka till den folkhemsromantik och allomfattande omfördelning som Palme stod för känns bara som att man inget lärt av historien.
SvD1, SvD2, DN1, DN2, Exp, AB1, AB2, AB3, AB4, GP, SyD.
Läs även andra bloggares åsikter om historia, politik, skattetryck, socialdemokraterna, välfärd.
torsdag 24 februari 2011
Oväntat uttalande
Håll med om att sossar som kritiserar statsbidrag inte tillhör vanligheten.
(Från dagens DN)
- Posted using BlogPress from my iPhone
(Från dagens DN)
- Posted using BlogPress from my iPhone
tisdag 22 februari 2011
Dagens länkar (från Konservativa tankar)
Libyens ambassad i Sverige hissar frihetsflag.
Magnus Andersson skriver vasst om Åsa Linderborgs tveksamma världsåskådning.
Roland Poirier Martinsson skriver träffande om Svenska kyrkans upprop mot socialförsäkringsreglerna (det faktum att den kristna vänster i Sverige gör samma misstag som den kristna högern i USA).
Vill du köpa dig fri från staten?
Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, blogg, länkar, Roland Poirier Martinsson, demokrati, skattetryck, Kristendom.
Magnus Andersson skriver vasst om Åsa Linderborgs tveksamma världsåskådning.
Roland Poirier Martinsson skriver träffande om Svenska kyrkans upprop mot socialförsäkringsreglerna (det faktum att den kristna vänster i Sverige gör samma misstag som den kristna högern i USA).
Vill du köpa dig fri från staten?
Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, blogg, länkar, Roland Poirier Martinsson, demokrati, skattetryck, Kristendom.
torsdag 17 februari 2011
Dagens länkar (från Konservativa tankar)
17 moderata kommunalråd tycker att det är dags att avskaffa värnskatten.
Stor sammanfattning (på svenska) av CPAC 2011.
Rocky slår ett slag för Jesus.
Timbroseminarium om Edward Anderssons bok En annorlunda historia.
Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, länkar, blogg, historia, usa, skattetryck, Kristendom.
Stor sammanfattning (på svenska) av CPAC 2011.
Rocky slår ett slag för Jesus.
Timbroseminarium om Edward Anderssons bok En annorlunda historia.
Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, länkar, blogg, historia, usa, skattetryck, Kristendom.
fredag 7 januari 2011
Idédebatt: Egenmakt
För en tid sedan blev jag citerad på svenskans ledarsida. Med anledning av PJ Anders Linders förfrågan om input till en borgerlig idédebatt skrev jag vad jag ansåg att en sådan borde fokusera på. Jag tänkte härmed försöka utveckla vad jag syftade på när jag skrev följande:
...egenmakten måste få öka i det svenska samhället, civilsamhällets roll måste få utrymme att växa sig större, det personliga ansvaret måste sättas i fokus och bildning och kunskap måste åter igen bli honnörsord.
I dag börjar jag med att fokusera på ökad egenmakt.
För att öka egenmakten på individ- och familjenivå står självklart skattefrågan i centrum. Genom att sänka skatten får fler möjlighet att själva välja vad de vill lägga sina pengar på. Detta kan så klart ske på olika sätt men det mest rimliga, och som flest märker av, är att sänka inkomstskatterna.
Med utökade ekonomiska ramar ökar valfriheten då man inte nödvändigtvis måste använda sig av det alternativ som det offentliga tillhandahåller, om man nu inte vill det vill säga. Kan man även höja egenavgifterna i det offentliga systemet samtidigt (vilket Magnus Andersson föreslog på SvD Brännpunkt för ett par dagar sedan) ökar dessutom egetansvaret då man genom ett sådant förfarande tar en större del av kostnaden för den service man utnyttjar.
Valfrihet genom till exempel pengsystem är också ett effektivt sätt att öka egenmakten. Det förutsätter dock att det offentliga tydligt anger vad som ingår i pengen ifråga. För att öka valfriheten (och därmed egenmakten) behöver vi därför diskutera vilka fler områden som lämpar sig för pengsystem.
Ett centralt område som berör det stor flertalet är socialförsäkringssystemet. Ett tydligt definierat pengsystem inom socialförsäkringen skulle leda till att människor själva får välja vem eller vilka som ska försäkra deras lekamen. Ingen lämnas utanför men alla får ett eget ansvar att tillse att de gör ett val som de är nöjda med.
På familjenivå kan frivillig sambeskattning för gifta par med barn vara en väg till att öka egenmakten. De stora ekonomiska skillnader som finns mellan subventionerad förskola och andra omsorgsformer bör i alla fall diskuteras i större utsträckning än vad de gör i dag.
Det finns så klart fler sätt att öka egenmakten på men det här var några sätt som jag skulle kunna tänka mig:
* Sänkta skatter
* Ökade egenavgifter
* Pengsystem på fler områden
* Sambeskattning (eller annan översyn av den ekonomiska kompensationen/subventioneringen av barnfamiljer)
Kent Persson, Expressen, Johan Ingerö.
Läs även andra bloggares åsikter om idédebatt, politik, skattetryck.
...egenmakten måste få öka i det svenska samhället, civilsamhällets roll måste få utrymme att växa sig större, det personliga ansvaret måste sättas i fokus och bildning och kunskap måste åter igen bli honnörsord.
I dag börjar jag med att fokusera på ökad egenmakt.
För att öka egenmakten på individ- och familjenivå står självklart skattefrågan i centrum. Genom att sänka skatten får fler möjlighet att själva välja vad de vill lägga sina pengar på. Detta kan så klart ske på olika sätt men det mest rimliga, och som flest märker av, är att sänka inkomstskatterna.
Med utökade ekonomiska ramar ökar valfriheten då man inte nödvändigtvis måste använda sig av det alternativ som det offentliga tillhandahåller, om man nu inte vill det vill säga. Kan man även höja egenavgifterna i det offentliga systemet samtidigt (vilket Magnus Andersson föreslog på SvD Brännpunkt för ett par dagar sedan) ökar dessutom egetansvaret då man genom ett sådant förfarande tar en större del av kostnaden för den service man utnyttjar.
Valfrihet genom till exempel pengsystem är också ett effektivt sätt att öka egenmakten. Det förutsätter dock att det offentliga tydligt anger vad som ingår i pengen ifråga. För att öka valfriheten (och därmed egenmakten) behöver vi därför diskutera vilka fler områden som lämpar sig för pengsystem.
Ett centralt område som berör det stor flertalet är socialförsäkringssystemet. Ett tydligt definierat pengsystem inom socialförsäkringen skulle leda till att människor själva får välja vem eller vilka som ska försäkra deras lekamen. Ingen lämnas utanför men alla får ett eget ansvar att tillse att de gör ett val som de är nöjda med.
På familjenivå kan frivillig sambeskattning för gifta par med barn vara en väg till att öka egenmakten. De stora ekonomiska skillnader som finns mellan subventionerad förskola och andra omsorgsformer bör i alla fall diskuteras i större utsträckning än vad de gör i dag.
Det finns så klart fler sätt att öka egenmakten på men det här var några sätt som jag skulle kunna tänka mig:
* Sänkta skatter
* Ökade egenavgifter
* Pengsystem på fler områden
* Sambeskattning (eller annan översyn av den ekonomiska kompensationen/subventioneringen av barnfamiljer)
Kent Persson, Expressen, Johan Ingerö.
Läs även andra bloggares åsikter om idédebatt, politik, skattetryck.
tisdag 7 december 2010
Obama och förlängda skattesänkningar
I en tid av finansiell instabilitet och ekonomisk oro ville demokraterna i USA låta de temporära skattesänkningar som George W. Bush införde löpa ut vid årsskiftet.
Med hög arbetslöshet och en ekonomi på tomgång såg de alltså en utgiftsökning för landets invånare som rätt väg att gå.
Nu verkar det dock som att demokraterna har kommit överens med republikanerna om att tillfälligt permanenta skattesänkningarna i fråga. Eller åtminstone förlänga dem.
Oavsett vad vissa personer anser så är Europa och resten av världen beroende av att USA fungerar rent ekonomisk. De är en motor som tar med sig resten av världen upp om det går bra. Och därmed gäller även det motsatta förhållandet.
Att förlänga skatternas lägre nivå kan förhoppningsvis skänka lite stabilitet i amerikanernas ekonomi, samt på sikt få den att vända upp igen.
Det behövs så klart mer än skattesänkningar (eller att inte höja skatterna rättare sagt) men det kan vara ett första steg på väg mot en återhämtning.
Jag hoppas det i alla fall.
DI, DN, SvD, SR, HF1, HF2, HE, RM.
Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Ekonomi, skattetryck, polisen.
Med hög arbetslöshet och en ekonomi på tomgång såg de alltså en utgiftsökning för landets invånare som rätt väg att gå.
Nu verkar det dock som att demokraterna har kommit överens med republikanerna om att tillfälligt permanenta skattesänkningarna i fråga. Eller åtminstone förlänga dem.
Oavsett vad vissa personer anser så är Europa och resten av världen beroende av att USA fungerar rent ekonomisk. De är en motor som tar med sig resten av världen upp om det går bra. Och därmed gäller även det motsatta förhållandet.
Att förlänga skatternas lägre nivå kan förhoppningsvis skänka lite stabilitet i amerikanernas ekonomi, samt på sikt få den att vända upp igen.
Det behövs så klart mer än skattesänkningar (eller att inte höja skatterna rättare sagt) men det kan vara ett första steg på väg mot en återhämtning.
Jag hoppas det i alla fall.
DI, DN, SvD, SR, HF1, HF2, HE, RM.
Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Ekonomi, skattetryck, polisen.
måndag 6 december 2010
Mer skattekronor leder inte nödvändigtvis till mer välfärd
Under helgen så rapporterades det att svenskarna är villiga att betala mer i skatt om det går direkt till vård, skola och omsorg. Ett resultat som sett ungefär likadant ut så länge som man gjort den undersökning som artiklarna refererar till.
Problemet med frågorna som ställs är emellertid att de inte tar hänsyn till att skattepengar inte öronmärks till vissa områden. Det generella problemet med att ha en offentlig sektor som är så pass omfattande som den i Sverige blir då att de extra skattekronor som tas in riskerar att hamna någon helt annanstans än där medborgarna egentligen vill.
Frågorna i undersökningen borde därför handla om vad man anser att skattepengar ska gå till över huvud taget. Jag tror att de flesta är ganska samstämmiga över att vård, skola och omsorg i största utsträckning ska betalas gemensamt. Likaså säkerhet som till exempel polis och militär.
Men hur är det med allt annat som det offentliga lägger pengar på (ishallar, kulturprojekt etc)? Är vi verkligen lika överens där?
Jag tror att vi behöver en debatt om vad som ska vara det offentliga åtagandet i Sverige. För om vi lägger mindre pengar på sådant som vi i stor utsträckning anser att folk kan betala för egen del, så kan vi också lägga mer pengar på det som vi ska betala gemensmt.
Och då behöver man inte höja skatten.
SvD, DK, OB, SVT, ML, Dagen, ÖC, Exp, VP, GP, FK, DS.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, polisen, skattetryck, välfärd.
Problemet med frågorna som ställs är emellertid att de inte tar hänsyn till att skattepengar inte öronmärks till vissa områden. Det generella problemet med att ha en offentlig sektor som är så pass omfattande som den i Sverige blir då att de extra skattekronor som tas in riskerar att hamna någon helt annanstans än där medborgarna egentligen vill.
Frågorna i undersökningen borde därför handla om vad man anser att skattepengar ska gå till över huvud taget. Jag tror att de flesta är ganska samstämmiga över att vård, skola och omsorg i största utsträckning ska betalas gemensamt. Likaså säkerhet som till exempel polis och militär.
Men hur är det med allt annat som det offentliga lägger pengar på (ishallar, kulturprojekt etc)? Är vi verkligen lika överens där?
Jag tror att vi behöver en debatt om vad som ska vara det offentliga åtagandet i Sverige. För om vi lägger mindre pengar på sådant som vi i stor utsträckning anser att folk kan betala för egen del, så kan vi också lägga mer pengar på det som vi ska betala gemensmt.
Och då behöver man inte höja skatten.
SvD, DK, OB, SVT, ML, Dagen, ÖC, Exp, VP, GP, FK, DS.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, polisen, skattetryck, välfärd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)