Hur starkt blev samhället egentligen?

På dagens DN-debatt drömmer Göran Greider och Stefan Edman om en miljöinriktad efterföljare till Tage Erlanders gamla tanke om "det starka samhället".

Man kan säga att Greider och Edman saknar en röd tråd från dagens Socialdemokrater. En röd tråd som de menar bör gå från folkhemstanken, via det starka samhället till en uppdaterad version av Göran Perssons "gröna folkhem".

Orsaken med omtanken om det Socialdemokratiska partiet sägs vara att det behöver något som återigen lockar nya väljargrupper. Helt enkelt en story som folk kan ta till sig.

Som jag ser det gör dock herrarna Greider och Edman en felaktig analys av läget, särskilt gällande drömmen om det starka samhället. Det svenska samhället blev nämligen inte starkt av socialdemokraternas politik under Erlanders tid. Staten blev det, men inte samhället i en vidare mening.

Befolkningen i Sverige, samt civilsamhället som merparten av oss verkar i, blev satta på undantag under den här tiden. Allt för många lever därför fortfarande ur hand i mun utan sparande eller buffert.

Skattesystemet, bidragssystemen, pensionssystemet. Alla utformades de under efterkrigstiden för att individer skulle ha så lite inflytande som möjligt, vilket i sin tur gjorde de flesta beroende av det offentligas goda vilja.

Det kallar inte jag ett starkt samhälle. Det kallar jag ett svagt samhälle. Vad som behövs är därför inte primärt Greider och Edmans drömmar om det gröna folkhemmet 2.0.

Vad som behövs är i stället mer av den sparandelinje som Annie Lööf förfäktar. Endast genom att återge medborgarna den ekonomiska makten över deras liv kan vi få ett starkt samhälle.

Självständiga och ansvarstagande medborgare skapas inte uppifrån. Tvärtom, de skapas nedifrån. Inte heller framgångsrik miljöpolitik skapas uppifrån genom statliga påbud eller investeringsfonder. Även den skapas nedifrån genom att ett starkt samhälle med fria medborgare som agerar tillsammans.