Svensken är inte trendkänslig, vilket i bland hävdas, utan trendängslig. Det konstaterade Per Sinding-Larsen redan för över tio år sedan i något program på SVT. Vi anammar nya saker, inte primärt för att de är nya/spännande/tilltalande, utan för att vi är oroliga över att vi ska missa något och sedan stå där som ett fån när alla andra redan har hakat på trenden.
Samma fenomen kan sägas gälla för den politiska diskussionen i Sverige. Det är som att den offentliga debatten bara kan hålla en tanke i gång samtidigt och alla går åt samma håll när någon väl tagit ledningen. Att uttrycka en avvikande hållning möts inte sällan med förklenande omdömen eller rena påhopp.
Erik Helmersson på DN:s ledarsida har skrivit om ämnet två dagar i rad nu, dock med lite olika utgångspunkter.
I går handlade artikeln om hur åsikter utanför mittfåran kan göra någon helt omöjlig för ett uppdrag eller arbete, trots goda kvalifikationer. Vilket i mina ögon är helt bisarrt.
I dag handlade artikeln i stället om den ängslige svensken som gjort sig så beroende av statligt sanktionerade beslut och pålagor att vi inte längre kan handskas med avvikande fenomen.
I den senare jämför Helmersson Sverige med USA, ett land som av tradition har en svagare statsmakt och ett starkare civilsamhälle än vad Sverige har. Men där är också pluralismen och toleransen för det udda större. Amish samsas med San Franciscos HBT-kultur som samsas med Gun owners of America etc etc i all oändlighet.
I Sverige däremot klarar vi inte ens av att få vår världsbild ifrågasatt, något som den debatt som Bengt Ohlsson oavsiktligt påbörjade för ett par-tre veckor sedan (och som han får avsluta i dag).
Trots formuleringsföreträde och en ibland bedövande åsiktshegemoni, långt utanför den egna gruppen, så känner sig ändå kulturvänstern som att det är de som slår ur underläge. Som att alla är mot just dem och att de inte har några plattformar att utgå ifrån (trots att det är journalister, redaktörer, regissörer, poeter och musiker vi pratar om).
Ovan nämnda exempel på personkategorier tar gärna på sig uppgiften att kritisera den eller det som inte anses passa in. Och konsensuskulturen gör att en stor flock följer efter. Som om olika åsikter var farligt. Som om världen skulle gå under av pluralism och en flora av olika ställningstaganden.
Så nästa gång som någon säger något du inte heller med om, säg det. Inte bara för att säga emot eller provocera utan för att du, om du har det, har en avvikande åsikt. Vem vet, kanske har ni båda lärt er något när samtalet är slut.
2 kommentarer:
USA? Snacka om att skjuta sig i foten. Du menar landet där man 17 år efter Sveriges införande av partnerskaplslag fortfarande diskuterar huruvida homosexuella ska få ha något som ens liknar äktenskap? Som brottas med stora mängder självmord bland hbt-ungdomar? Där själva partisystemet utesluter något annat än de två bredaste möjliga partier, och ingen politiker vågar ta tag i kontroversiella frågor så som de tidigare nämnda äktenskapen eftersom det skulle vara karriärsmässigt självmord? Men eftersom det är just vänsteråsikter som blir tabu i det landet förstår jag att du använder just det exemplet. Inte så illa med konsensus där, va? Det är som Olssons säger, jävligt lätt att vara blind för makten man själv utgör. Så sluta kasta sten i glashus.
Det man primärt pratar om i USA i fråga om äktenskap för samkönade par är huruvida frågan ska beslutas på delstatlig eller federal nivå. Således inte samma diskussion som i Sverige. Saken är även den att merparten av alla influenser som den svenska HBT-rörelsen erhåller kommer från just USA. Delvis för att rörelsen där är äldre. Och kanske just för att staten är svagare och civilsamhället starkare. I USA handlar inte opinionsbildning primärt om lagstiftning (vilket den gör i Sverige) utan om att förändra attityder hos människor. Därav den betydligt rikare floran av åsiktsyttringar och livsstilsval.
Skicka en kommentar