Gamla riksdagshuset, eller Riksdagen Östra som man säger i dag, på Helgeandsholmen i Stockholm stod färdigbyggt 1905. Det är en minst sagt imposant byggnad som än i dag huserar tvåkammarriksdagens två kammare. Dessa lokaler används i dag främst till interna partigruppsmöten samt emellanåt till hearings av olika slag.
1905 var troligtvis inte tillgänglighetsfrågan särskilt framträdande, något som det inre av Riksdagen Östra också skvallrar om. Marmortrapporna är många och långa och för den som sitter i rullstol så blir det säkert en hel del omvägar för att ta sig till de hissar som finns i huset.
Är det då rimligt att likt Inga Astorsdotter, författaren till en av dagens DN-debattartiklar gör, kräva att alla helt utan hinder kan ta sig till alla delar i fastigheten?
Det är absolut önskvärt, det är inte tu tal om det, men är det rimligt att försöka anpassa en över 100 år gammal fastighet ur alla tänkbara tillgänglighetsaspekter? Aspekter som i viss utsträckning kan vara motstridiga beroende på vem du frågar?
När man i början av 80-talet utökade riksdagens lokaler genom att binda ihop gamla riksdagshuset med Riksbankens gamla lokaler (i dag Riksdagen Västra) anpassade man dem i största möjliga mån. Det torde därför finnas få platser i den byggnaden dit man inte når som rullstolsburen.
Någonstans finns dock en gräns för hur mycket ett äldre hus kan anpassas utan att faktiskt förstöras. Att ytterligare anpassa riksdagens lokaler, som redan i dag huserar hissar till de allra flesta våningsplan och lokaler (bara man frågar) torde göra mer skada än nytta om man ser till husets karaktär och skönhet.
Man har med största sannolikhet gjort det som varit möjligt i förhållande till husets arkitektur och konstruktion. Och i bland går det inte att göra mer än så.
1 kommentar:
Då de klarar av att få in en hiss i bland annat Uppsala domkyrka, som trots allt är både påtagligt äldre och en smula mer antikvarisk än Riksdagshuset så tycks det la ändå vara en smula klent.
Skicka en kommentar