torsdag 27 september 2012

Hemskolning i exil

Svenskt utbildningsväsende lider av en kraftig begränsning. Den som själv vill undervisa sina barn i hemmet är nämligen i praktiken förbjuden att göra detta. Jag har skrivit om det tidigare, indirekt så sent som i förra veckan.

Nu har den kristna tidningen Inblick uppmärksammat att flera familjer faktiskt har känt sig nödgade att gå i exil för att kunna utföra något som borde vara en självklar rättighet. Med anledningen av det har de ställt ett antal frågor till ledamöterna i Riksdagens utbildningsutskott.

2 av 12 har svarat.

onsdag 26 september 2012

Ny tankesmedja på vänsterkanten

Jag nåddes i dag av nyheten att 6F, som är en sammanslutning av fackförbund, ska starta en ny tankesmedja efter årsskiftet. Smedjan kommer att börja sitt arbete i början av 2013 och Daniel Suhonen och Victor Bernhardtz har rekryterats och börjar arbeta med förberedelserna i oktober.

Varför skriver nu jag det här? Jo, helt enkelt för att den svenska debatten mår bra av så många röster som möjligt. Om de som förespråkar mer facklig-politisk samverkan tänker till så måste vi också göra det. En spänstig debatt gynnar alla.

tisdag 25 september 2012

Biologi eller trygghet

I bland har Hanne Kjöller verkligen en förmåg att sätta fingret på en öm punkt. I dag gnuggar hon dessutom en stund på den punkten när hon diskuterar det svenska regelverket kring föräldrars rätt till sina barn. Det visar sig nämligen att fallet med det tvååriga barnet Haddile hamnat på tvärs mot vår vanliga uppfattning om återförening mellan föräldrar och barn.

Hur gärna jag än vill att barn ska kunna växa upp i trygga biologiska familjer så är jag smärtsamt medveten om att det inte alltid är möjligt. I Sverige är det dock mycket ovanligt att barn, inte ens efter långvarig fosterhemsplacering, adopteras av "nya" föräldrar, trots att det vore det bästa för barnet.

I det allra längsta ser man till de biologiska föräldrars vilja och önskemål. Och i många fall är det säkert önskvärt, men hur många barn skulle inte ha mått bättre av att få en stabil grund i en nya familj i stället för att leva i limbo?

Och som Johannes Forssberg skriver, Barnkonventionen hade inte spelat någon roll här, hur gärna vissa än vill. Snarare hade den kunnat stjälpa eftersom den också prioriterar biologiska familjeband.

I bland måste man dock se att den biologiska familjen kanske inte är det som är bäst för barnet. Då måste man i stället låta det barnet få ett nytt liv och en ny trygghet i en ny familj.

När det gäller Haddile så går det så klart inte att uttala sig utan alla detaljer. Spontant verkar det dock dumt att skicka henne till Frankrike så länge man inte vet var hennes biologiska mor är.

måndag 24 september 2012

NWT om skribentskolan

I dag har NWT skrivit ett kort reportage om skribentskolans besök i Karlstad i helgen. Kul att de uppmärksammar SNB:s arbete!

lördag 22 september 2012

Livet på en landsortstidning

Henrik Barvå, ledarskribent och politisk redaktör på NWT, berättar om livet på en landsortstidning.


Jag noterat att han även har nämnt vår närvaro i staden på ledarplats i tidningen.



Tidningsjuridik

Just nu lär vi oss allt (känns det som) som man behöver veta om tidningsjuridik.



fredag 21 september 2012

Tidningsproduktion 101

Just nu hänger vi NWT:s tryckeri. Här kommer några av de tidningar som ska delas ut runt om i Värmland i morgon.





Och här bladas bilagor in.



En helg i Värmland

Dags för ännu en helg med Svenska Nyhetsbyråns skribentskola. Sitter just nu på ett tåg på väg till Värmland för att tillbringa helgen i Karlstad, primärt i NWT:s lokaler.

Ser som vanligt fram emot intressanta seminariepass, spännande diskussioner och god samvaro. Men nu åker vi som sagt tåg.



torsdag 20 september 2012

En inblick i politikens vardag

Jag skriver som ni kanske har uppmärksammat aldrig om mitt jobb här. Och det kommer jag inte göra nu heller. Däremot tänker jag tipsa om min kollegas nya blogg. Där kan ni följa hennes (och mitt och våra kollegors) arbete i Stockholms stadshus.

Det kommer inte handla så mycket om politiken utan snarare ta med läsarna på en tur "bakom "kulisserna". Kanske tycker några av er att det är intressant.

Bloggen heter Dagar med Sten och ni hittar den här. Bilden nedan är tagen från bloggen.



tisdag 18 september 2012

Riksdagens högtidliga öppnande

I dag är det riksmötets öppnande. Det är dock inte fullt så högtidligt som den en gång var. Titta gärna på det högtidliga öppnandet från 1974 på SVT Play i stället.

måndag 17 september 2012

Är barnlöshet en sjukdom?

Som bekant så är gåvan att få sätta ett barn till världen ingen rättighet, något som DN påpekar på ledarplats i dag (i en artikel som andas väldigt mycket av Hanne Kjöller). DN skriver:

"Att få barn hör till det största i livet. Infertilitet kan vara en följd av en sjukdom. Men att det inte blir några barn för att man blivit för gammal är ingen sjukdom. Att man kan längta sig sönder och samman, att man kan förbanna att man inte började tidigare, att det kan vara ens största önskning i livet, är en sak. Men någon sjukdom är det i alla fall inte."

Och det är ju helt korrekt. Tyvärr agerar svensk sjukvård ändå som att det vore en sjukdom, något som delvis verkar bero på bland annat två saker; WHO anser att det är att betrakta som infertilitet om två års regelbundna samlag inte har resulterat i en graviditet. Samtidigt säger den svenska sjukvårdens prioriteringsordning av ofrivillig barnlöshet ska betraktas och behandlas som "andra skador och sjukdomar".

Svensk sjukvård verkar alltså behandla ofrivillig barnlöshet som ett sjukdomstillstånd, även om det inte finns några till synes fysiska skäl till barnlösheten i fråga. Är det verkligen ett rimligt förfaringssätt?

Även i de fall då det faktiskt finns fysiska förklaringar till den uteblivna graviditeten så är ju inte själva barnlösheten i sig ett sjukdomstillstånd. Är det då rimligt att svensk sjukvård behandlar det som det?

söndag 16 september 2012

Sammanfattning vecka 37

Så var det söndag och dags för sammanfattning igen.

Mina egna inlägg under veckan har handlat om en arbetsmarknad där det är svårt att vara udda, Johnny Munkhammars minnesfond, utbildningens förskjutning och en något längre text än vanligt om "politikens" inflytande.

Annat intressant:

Svenskans ledarblogg om Nima Sanandajis senaste alster som behandlar myterna om Sverige.

Gunnar Hökmark om EU-kommissionens förslag om kvotering i företagsstyrelser.

Svenskan gör Stefan Fölster grönt ljus angående påståendet att arbetslösheten med stor sannolikhet blir högre om a-kassan också blir det.

Aron Modig om varför USA kommer må bäst av att Mitt Romney vinner valet i november.

Peter Santesson om skuld och skam.

fredag 14 september 2012

Politikens inflytande

I går skrev jag färdigt min skrivuppgift inför nästa helgs strapatser med Svenska Nyhetsbyråns skribentskola. Uppgiften var att skriva en krönika anpassad för ledar- eller kultursida, och resultatet ser ni nedan. Man skulle kunna säga att det är skrivet på ett för mig känt tema. Håll till godo.

Vad är egentligen politik? Är det politik när folkvalda individer fattar beslut som rör oss alla, eller åtminstone folkflertalet? Är det politik när jag och min fru diskuterar hur vi ska fördela vår kommande föräldraledighet?

Vissa kanske skulle säga att verkligheten hamnar någonstans mittemellan. Eller ja, för de flesta råder det ingen tvekan om att de folkvaldas beslut i riksdag eller kommunfullmäktige är politik. Våra enskilda beslut hemma vid köksbordet påverkas dock i allra högsta grad av de beslut som fattas i folkvalda organ och är därmed, åtminstone i någon mån, politiska beslut.

Nu önskar visserligen jag, att de beslut som jag och min fru fattar, ska vara så opolitiserade som möjligt. Jag vill att vi ska kunna välja efter eget huvud vad vi bedömer vara bäst för oss, just i detta nu. Tyvärr står dock, ibland i alla fall, de folkvaldas beslut i vägen.

I Sverige har det dock funnits en rörelse som agerat under parollen att allt är politik. I stället för att bedriva opinion för sin sak, och försöka att få folk med sig på hur de tycker att folk bör välja och agera, så har de suttit i folkvalda församlingar och skapar regelverk som styr andra (köksbords)beslut i en viss riktning.

Man har alltså inte litat på att man har tillräckligt goda och förnuftiga argument för att få folk att fatta ”rätt” beslut genom aktiv opinionsbildning. I stället har man gått in bakvägen (eller uppifrån kanske man ska säga) och reglerat omvärlden efter eget tycke. Att allt sägs vara politik leder alltså, i deras värld, till att allt också kan regleras. Genom bestämmelser och lagar försöker man få människor att gå i takt mot Utopia.

Och det här har ju onekligen visat sig vara ett ganska lyckat projekt. Genom ekonomiska styrmedel ser man till att familjer inte kan välja det alternativ som man kanske helst skulle vilja när barnen är små, man gör det så dyrt som möjligt att välja något annat alternativ än förskola när barnen börja bli några år, och man tillåter inte föräldrar att på egen hand ta ansvar för sina barns skolgång genom att undervisa dem i en lugn och trygg miljö i hemmet.

Så i viss utsträckning så är mina beslut politiska. De fattas i alla fall i en politisk kontext. En kontext som du och jag allt som oftast inte har något inflytande över. Nu kan man fråga sig; är det verkligen rimligt? Varför ska politiker som inte känner till min vardag, styra mina beslut i en viss riktning?

På vissa områden behöver vi enhetliga lagar som i viss utsträckning är baserade på moraliska utgångspunkter. Man bör till exempel kunna dömas för våld som man utsätter andra för. Men på andra områden, där ingen annan än jag eller min familj påverkas, ska staten eller kommunen verkligen lägga sig i där?

Som jag ser det bör lagstiftning vara neutral och enhetlig. Om man ses som en familj med försörjningsplikt för varandra i ett offentligt system (till exempel om man behöver försörjningsstöd) så är det rimligt att man också ses som en enhet i skattelagstiftningen. Och om man bedöms vara kapabel att uppfostra sina barn i hemmet, så är det också rimligt att man har rätt att undervisa sina barn i samma hem.

Jag är övertygad om att människor som får göra egna val, utan påtryckningar via ekonomiska styrmedel, kommer göra val som gagnar den egna familjen. Helt enkelt för att det är det som är utgångspunkten för de allra flestas vardag.

Så visst, det mesta runt omkring oss är baserat på politik. Det är bara inte min politik.

 

onsdag 12 september 2012

Utbildningens förskjutning

Fram till för 20 år sedan kunde man i Sverige gå fyraårig teknisk linje på gymnasiet. Då blev man gymnasieingenjör och behörig till en stor mängd yrken som det i dag "krävs" högskoleexamen för.

På samma sätt kunde man bli gymnasieekonom. Då fick man goda chanser till att få jobba med till exempel löneadministration och som ekonomiassistent. I dag "krävs" det i allt väsentligt högskoleexamen i ekonomi för att söka de jobb som gymnasieekonomer sökte för 25 år sedan.

Vad beror ovanstående på? Att arbetsmarknaden har genomgått en jätteförändring på två decennier? Kanske delvis. En mer sannolik förklaring är dock det gamla socialdemokratiska målet om att minst hälften av alla gymnasieelever ska gå vidare till högskolestudier.

För att kunna möta den efterfrågan som krävs för att nå målet har nya högskolor öppnats runt om i Sverige, med delvis nedslående resultat vad det verkar som.

Någonstans på vägen har det skett en förskjutning så att många av dagens högskolestudenter börjar på högskolan för att lära sig sådant som de borde ha lärt sig på gymnasiet, och allt för många lyckas inte ens ta sig igenom gymnasiet.

Någonting har således hänt med både kravställandet och förväntningarna på våra studenter. På alla nivåer. Till nytta för vem kan man fråga sig?

För arbetsmarknaden? Tveksamt. För skolan? Troligtvis inte. För den enskilde? Antagligen inte.

Ett samhälle har antagligen störst nytta av att så många som möjligt klarar gymnasiet på utsatt tid och får med sig relevanta kunskaper därifrån. Hur många som sedan går vidare till högskolestudier borde nog inte vara ett politiskt mål utan baseras på personliga önskemål. Tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden kan matchas på andra sätt.

måndag 10 september 2012

Dyra anställningar gör det svårt att vara udda

Inger Hedström glömmer någonting viktigt i sin sin krönika i dagens DN. Nämligen anledningen till var för det är svårt att få ett jobb om man står lite vid sidan av normen. Det har nämligen väldigt lite med moderna arbetssätt eller en förändrad arbetsmarknad att göra. Den stora förklaringen stavas anställningskostnad.

Den som sliter med marginaler har sällan råd att leta utanför boxen när det ska till att anställas fler. I stället går man på det säkra kortet, något som inte bara drabbar personer med funktionsnedsättning utan även unga och invandrare.

Den som vill ha en mer inkluderande arbetsmarknad bör således göra något åt kostnaden att anställa.

söndag 9 september 2012

Sammanfattning vecka 35-36

Förra helgen var jag i Växjö på skribentkurs så då blev det ingen sammanfattning av veckan som gått. Jag kör två veckor på en gång nu i stället.

Mina egna blogginlägg under de här veckorna har handlat om den hjärtlösa välfärdsstaten, elmarknaden, en hetslagstiftning som ställer grupper mot grupper, en diskrimineringslagstiftning som ställer grupper mot grupper och självgoda människor som vill ställa grupper mot grupper.

Några andra intressanta saker som skrivits  under de senaste två veckorna har bland annat varit följande:

Hanne Kjöller om framsidan av regeringens sjukförsäkringsreform.

Torbjörn Jerlerup om de många felaktigheterna i Ingemar Karlsson bok om sionismen.

Johanne Hildebrandt om flathet inför politisk brottslighet.

En artikel som visar att Sverige är världsledande i antalet anställda.

Ett pressmeddelande som visar att uttagen ur vård- och omsorgsbranschen inte är så alarmerande som vissa försöker göra gällande.

Sist men inte minst: Två goda vänner till mig har varit i USA och intervjuat politiker och kyrkoledare och sedan skrivit fyra reportage om religionens inflytande i amerikansk politik.

fredag 7 september 2012

Politiska resultat till varje pris

I dagens SvD skriver Anna Laestadius Larsson följande om EU-kommissionens kommande förslag om kvotering till bolagsstyrelser:

"Vad man än principiellt tycker om kvotering har det visat sig vara det i särklass mest effektiva sättet att uppnå en förändring".

Hon tycker därför att det är skamligt att Sverige tillsammans med Storbritannien jobbar emot förslag på EU-nivå.

Bortsett från att det är fel i sak (i Sverige har vi till exempel ingen kvotering, trots det går andelen kvinnor i bolagsstyrelser upp, något den med stor sannolikhet hade gjort även utan "hot" från tidigare regeringar) så visar det på en märklig syn på politik.

Det spelar tydligen ingen roll vad man tycker om en särskild åtgärd. Om den är rimlig eller står i paritet till någon form av berättigat krav från det offentliga. Målet är förändring, till varje pris verkar det som.

Så går det när man bara ser kollektiv och inte individer. Människor blir bara spelbrickor som man kan hantera hur man vill för att uppnå politiska resultat. En ganska otäck inställning om ni frågar mig.

SvD1, SvD.

tisdag 4 september 2012

Diskriminering eller opartiskhet

I dag tänkte jag fortsätta på ett liknande tema som i går (när jag skrev om hetslagstiftningen). Jag har många gånger skrivit om myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO) och att den borde läggas ner. Argumenten är snarlika de argument som jag framförde mot hetslagstiftningen, därav tematiseringen.

Kopplat till diskussionen om DO ligger självklart även diskussionen om diskrimineringslagstiftningen i stort. Nedanstående kommer därför handla om båda fenomenen.

För att någon ska kunna anses vara diskriminerad måste man först bestämma sig för vem och under vilka premisser som den personen har rätt att känna sig diskriminerad. Det leder till att syftet (allas lika värde) med en diskrimineringslagstiftning motverkas redan i inledningsskedet. Allt som oftast gör man nämligen gällande att alla grupper inte har samma rätt att känna sig diskriminerade.

Själva lagstiftningen som sådan ställer alltså människor mot varandra, trots att huvudsyftet är det motsatta.

Men är det då inte rimligt att behandla alla lika? Jo, självklart. För det offentliga är det dessutom högst önskvärt. Statliga myndigheter och andra offentliga institutioner ska inte ägna sig åt varken vänskapskorruption eller olika former av så kallad positiv särbehandling.

Målet måste dock vara att alla behandlas utifrån samma premisser. Då ska inte etnicitet, kön eller sexuell läggning vara en fråga. Om människor i någon situation ändå skulle känna sig förfördelad bör det kunna lösas i någon form av civilrättslig process där det faktiskt ligger på den "drabbade" att bevisa att någon annan fått oskäliga fördelar (i fråga om till exempel kompetens). I dag är det i stället den anklagade som måste bevisa att det inte har förekommit någon diskriminering.

Men privatpersoner då? Som jag ser det kan en privatperson, förening eller ett privat företag aldrig åläggas samma krav på opartiskhet som det offentliga. Som privatperson eller företagare bestämmer jag dessutom helt själv om det jag äger. Jag bör således ha rätt att "diskriminera" vem jag vill, av vilken orsak jag vill.

Få skulle hävda att IOGT-NTO diskriminerar någon när de ställer nykterhetskrav på sina medlemmar. På samma sätt tycker få att det är ett problem att diverse föreningar för etniska grupper inte tillåter andra etniska grupper som medlemmar. Listan över "diskriminering" som de flesta inte har några problem med kan göras lång.

Frågan om vad som faktiskt är diskriminering blir således högst godtycklig och är ytterst en politisk fråga eftersom det är politiken som har bestämt vilka grupper som har rätt att känna sig just diskriminerade just nu.

Som tillägg till diskussionen kan även sägas att grupper svårligen kan besitta rättigheter eftersom dessa först och främst följer med individen. Grupper är aldrig enhetliga och homogena, och individer kan aldrig endast ses som representanter för ett kollektiv som är mer eller mindre tydligt definierat.

Lagstiftning bör således vara neutral, samtidigt som privatpersoner, föreningar och företag bör ha rätt att själva avgöra under vilka premisser de ordnar sina liv och verksamheter. För den som av någon anledning känner sig kränkt finns det en rad juridiska möjligheter vid sidan om de existerande diskrimineringslagarna.

måndag 3 september 2012

Hets mot hets

Under helgens pass med Svenska Nyhetsbyråns skribentskola tillbringade vi nästan fem timmar med att prata om pressetik. En viktig del i den diskussionen handlade om de regleringar som Tryckfrihetsförordningen lägger på det tryckta ordet. Det fick mig att, som så ofta annars verkar det som, tänka på fenomenet hets mot folkgrupp. Den här gången var det dock inte särskilt långsökt eftersom lagen om hets mot folkgrupp står med i Tryckfrihetsförordningen.

Regleringen om hets mot folkgrupp handlar om att man i uttalande eller i meddelande som sprids inte får "hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning."

Ovanstående är i mina ögon problematiskt på flera sätt. Till att börja med är regleringen redan i sin ursprungliga formulering tvivelaktig eftersom den motarbetar sitt eget syfte, i alla fall om man anser att syftet med lagar är att alla ska behandlas likvärdigt och objektivt.

Här pekar nämligen lagen om hets mot folkgrupp ut vissa grupper som mer skyddsvärda än andra. Lagen gör således skillnad på olika grupper i samhället och säger att det är värre att hetsa mot vissa men inte mot andra. Den är således inte neutral och objektiv.

(Något som för övrigt gäller lagen om hatbrott också.)

En annan kritik som bör framföras mot lagen i fråga är att den inte reglerar något som inte redan regleras i förbuden mot olaga hot och förtal. Förutsatt att man önskar se en neutral lagstiftning vill säga. Något som borde vara eftersträvansvärt för de flesta.

En rimlig rättsstat bör således inte skapa särregleringar för vissa grupper. Om man anser att alla är lika mycket värda kan man inte ha en lagstiftning som ger den som hotar homosexuella ett hårdare straff än den som hotar till exempel hundägare (eller vilken grupp man nu inte gillar). Olaga hot är olaga hot.

Nu kom jag dessutom på ett annat problem med lagen. Att ha en lag som stadgar att jag, som del av en förment homogen grupp, kan åtala någon (trots att jag inte varit närvarande vid det påstådda brottet) är att grovt åsidosätta individen i rättsstaten.

Se där, ytterligare ett argument mot en dålig lag.

söndag 2 september 2012

Tidningsekonomi

Smålandspostens VD Ola Blomberg går igenom tidningsekonomin i Sverige i allmänhet och Gota Medias ekonomi i synnerhet. Vansinnigt intressant.





Morgonsamling

Martin Tunström, från och med i morgon politisk chefredaktör på tidningen Barometern, berättar om livet på den moderna ledarredaktionen.





lördag 1 september 2012

Pressetik 101

Sydsvenskans före detta chefredaktör Hans Månson lär oss allt han kan om pressetik.