Hets mot hets

Under helgens pass med Svenska Nyhetsbyråns skribentskola tillbringade vi nästan fem timmar med att prata om pressetik. En viktig del i den diskussionen handlade om de regleringar som Tryckfrihetsförordningen lägger på det tryckta ordet. Det fick mig att, som så ofta annars verkar det som, tänka på fenomenet hets mot folkgrupp. Den här gången var det dock inte särskilt långsökt eftersom lagen om hets mot folkgrupp står med i Tryckfrihetsförordningen.

Regleringen om hets mot folkgrupp handlar om att man i uttalande eller i meddelande som sprids inte får "hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning."

Ovanstående är i mina ögon problematiskt på flera sätt. Till att börja med är regleringen redan i sin ursprungliga formulering tvivelaktig eftersom den motarbetar sitt eget syfte, i alla fall om man anser att syftet med lagar är att alla ska behandlas likvärdigt och objektivt.

Här pekar nämligen lagen om hets mot folkgrupp ut vissa grupper som mer skyddsvärda än andra. Lagen gör således skillnad på olika grupper i samhället och säger att det är värre att hetsa mot vissa men inte mot andra. Den är således inte neutral och objektiv.

(Något som för övrigt gäller lagen om hatbrott också.)

En annan kritik som bör framföras mot lagen i fråga är att den inte reglerar något som inte redan regleras i förbuden mot olaga hot och förtal. Förutsatt att man önskar se en neutral lagstiftning vill säga. Något som borde vara eftersträvansvärt för de flesta.

En rimlig rättsstat bör således inte skapa särregleringar för vissa grupper. Om man anser att alla är lika mycket värda kan man inte ha en lagstiftning som ger den som hotar homosexuella ett hårdare straff än den som hotar till exempel hundägare (eller vilken grupp man nu inte gillar). Olaga hot är olaga hot.

Nu kom jag dessutom på ett annat problem med lagen. Att ha en lag som stadgar att jag, som del av en förment homogen grupp, kan åtala någon (trots att jag inte varit närvarande vid det påstådda brottet) är att grovt åsidosätta individen i rättsstaten.

Se där, ytterligare ett argument mot en dålig lag.

Politiserade domstolar

När svenskar diskuterar andra länders rättsväsende är graden av politisering ofta ett kärt ämne att klaga på. När det gäller till exempel USA klagar man på politisk utnämning av domare och när det gäller till exempel Etiopien klagar man på den totala sammanblandningen av politik och rättsapparat (exemplen är inte varandras motsvarigheter, jag vet).

När det kommer till vårt eget system, med politisk utnämning av nämndemän, anses dock problemen allt som oftast vara ringa. Systemet framhålls emellanåt till och med som en garant för folklig förankring och som ett hinder mot ett allt för långt gånget tjänstemannavälde.

Men varför skulle politisk utnämnda nämndemän vara ett mindre problem än politiskt utnämnda domare? Varför ska våra politiska partier tillse att våra svenska domstolar har folklig representation?

De har i allt väsentligt förtroende av väljarna, absolut. Men vill man verkligen riskera den typ av politisering av domslut som systemet ändå öppnar upp för? Jag är inte så säker på det. Särskilt som det går emot idén om ett folkligt förankrat nämndemannasystem.

Så vad göra i stället? Som jag ser det finns det två huvudsakliga valmöjligheter. Ett större inslag av opolitiska ämbetsmän, eller ett större inslag av verkligt folklig förankring, förslagsvis genom någon form av jurysystem.

Gemene man har i allmänhet ett stort förtroende för experter, något som skulle kunna tala för ett större inslag av opolitiska ämbetsmän. Jag tror dessutom att den förment folkliga acceptansen för nuvarande system främst bottnar i att tämligen få faktiskt känner till hur nämndemän utses. Visste de det tror jag att de som vill dömas av opolitiska ämbetsmän är fler än de som vill dömas av politiska nämndemän.

Men om vi ponerar att det finns ett egenvärde i en folklig förankring och ett "jury of peers"-tänkande, borde det inte finnas bättre sätt att gå till väga än via våra politiska partier?

Självklart gör det det. I USA kan man helt enkelt bli kallad till jurytjänstgöring. Kanske inte ett optimalt system men det gör i alla fall att den folkliga förankringen är stor (om nu det är ett egenvärde vill säga).

Om man i stället vill kombinera den folkliga förankringen kanske man kan utforma ett system där frivilliga personer åtar sig att återkommande sitta som nämndemän. Fördelen med det är att ett visst mått av juridiskt kunnande då skulle kunna byggas upp. Ansvaret för utbildning samt gallring borde då ligga hos tingsrätterna, och inte hos våra politiska partier.

Vad som kommer att hända återstår dock att se. Justitieministern har skickat ut ett antal frågor till partiorganisationerna och sannolikheten för att de ska vilja göra några omvälvande förändringar torde vara små. Vi kommer nog därför få leva med nuvarande politiserade nämndemannasystem under rätt lång tid framöver.

Nyheter: SVT, SVT, SVT, KK, KK, DN, DN, DN, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, EK, Exp.

Bloggar: Persson, Svensson, Motpol.