Diskriminering eller opartiskhet

I dag tänkte jag fortsätta på ett liknande tema som i går (när jag skrev om hetslagstiftningen). Jag har många gånger skrivit om myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO) och att den borde läggas ner. Argumenten är snarlika de argument som jag framförde mot hetslagstiftningen, därav tematiseringen.

Kopplat till diskussionen om DO ligger självklart även diskussionen om diskrimineringslagstiftningen i stort. Nedanstående kommer därför handla om båda fenomenen.

För att någon ska kunna anses vara diskriminerad måste man först bestämma sig för vem och under vilka premisser som den personen har rätt att känna sig diskriminerad. Det leder till att syftet (allas lika värde) med en diskrimineringslagstiftning motverkas redan i inledningsskedet. Allt som oftast gör man nämligen gällande att alla grupper inte har samma rätt att känna sig diskriminerade.

Själva lagstiftningen som sådan ställer alltså människor mot varandra, trots att huvudsyftet är det motsatta.

Men är det då inte rimligt att behandla alla lika? Jo, självklart. För det offentliga är det dessutom högst önskvärt. Statliga myndigheter och andra offentliga institutioner ska inte ägna sig åt varken vänskapskorruption eller olika former av så kallad positiv särbehandling.

Målet måste dock vara att alla behandlas utifrån samma premisser. Då ska inte etnicitet, kön eller sexuell läggning vara en fråga. Om människor i någon situation ändå skulle känna sig förfördelad bör det kunna lösas i någon form av civilrättslig process där det faktiskt ligger på den "drabbade" att bevisa att någon annan fått oskäliga fördelar (i fråga om till exempel kompetens). I dag är det i stället den anklagade som måste bevisa att det inte har förekommit någon diskriminering.

Men privatpersoner då? Som jag ser det kan en privatperson, förening eller ett privat företag aldrig åläggas samma krav på opartiskhet som det offentliga. Som privatperson eller företagare bestämmer jag dessutom helt själv om det jag äger. Jag bör således ha rätt att "diskriminera" vem jag vill, av vilken orsak jag vill.

Få skulle hävda att IOGT-NTO diskriminerar någon när de ställer nykterhetskrav på sina medlemmar. På samma sätt tycker få att det är ett problem att diverse föreningar för etniska grupper inte tillåter andra etniska grupper som medlemmar. Listan över "diskriminering" som de flesta inte har några problem med kan göras lång.

Frågan om vad som faktiskt är diskriminering blir således högst godtycklig och är ytterst en politisk fråga eftersom det är politiken som har bestämt vilka grupper som har rätt att känna sig just diskriminerade just nu.

Som tillägg till diskussionen kan även sägas att grupper svårligen kan besitta rättigheter eftersom dessa först och främst följer med individen. Grupper är aldrig enhetliga och homogena, och individer kan aldrig endast ses som representanter för ett kollektiv som är mer eller mindre tydligt definierat.

Lagstiftning bör således vara neutral, samtidigt som privatpersoner, föreningar och företag bör ha rätt att själva avgöra under vilka premisser de ordnar sina liv och verksamheter. För den som av någon anledning känner sig kränkt finns det en rad juridiska möjligheter vid sidan om de existerande diskrimineringslagarna.