Fram till för 20 år sedan kunde man i Sverige gå fyraårig teknisk linje på gymnasiet. Då blev man gymnasieingenjör och behörig till en stor mängd yrken som det i dag "krävs" högskoleexamen för.
På samma sätt kunde man bli gymnasieekonom. Då fick man goda chanser till att få jobba med till exempel löneadministration och som ekonomiassistent. I dag "krävs" det i allt väsentligt högskoleexamen i ekonomi för att söka de jobb som gymnasieekonomer sökte för 25 år sedan.
Vad beror ovanstående på? Att arbetsmarknaden har genomgått en jätteförändring på två decennier? Kanske delvis. En mer sannolik förklaring är dock det gamla socialdemokratiska målet om att minst hälften av alla gymnasieelever ska gå vidare till högskolestudier.
För att kunna möta den efterfrågan som krävs för att nå målet har nya högskolor öppnats runt om i Sverige, med delvis nedslående resultat vad det verkar som.
Någonstans på vägen har det skett en förskjutning så att många av dagens högskolestudenter börjar på högskolan för att lära sig sådant som de borde ha lärt sig på gymnasiet, och allt för många lyckas inte ens ta sig igenom gymnasiet.
Någonting har således hänt med både kravställandet och förväntningarna på våra studenter. På alla nivåer. Till nytta för vem kan man fråga sig?
För arbetsmarknaden? Tveksamt. För skolan? Troligtvis inte. För den enskilde? Antagligen inte.
Ett samhälle har antagligen störst nytta av att så många som möjligt klarar gymnasiet på utsatt tid och får med sig relevanta kunskaper därifrån. Hur många som sedan går vidare till högskolestudier borde nog inte vara ett politiskt mål utan baseras på personliga önskemål. Tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden kan matchas på andra sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar