I bland har Hanne Kjöller verkligen en förmåg att sätta fingret på en öm punkt. I dag gnuggar hon dessutom en stund på den punkten när hon diskuterar det svenska regelverket kring föräldrars rätt till sina barn. Det visar sig nämligen att fallet med det tvååriga barnet Haddile hamnat på tvärs mot vår vanliga uppfattning om återförening mellan föräldrar och barn.
Hur gärna jag än vill att barn ska kunna växa upp i trygga biologiska familjer så är jag smärtsamt medveten om att det inte alltid är möjligt. I Sverige är det dock mycket ovanligt att barn, inte ens efter långvarig fosterhemsplacering, adopteras av "nya" föräldrar, trots att det vore det bästa för barnet.
I det allra längsta ser man till de biologiska föräldrars vilja och önskemål. Och i många fall är det säkert önskvärt, men hur många barn skulle inte ha mått bättre av att få en stabil grund i en nya familj i stället för att leva i limbo?
Och som Johannes Forssberg skriver, Barnkonventionen hade inte spelat någon roll här, hur gärna vissa än vill. Snarare hade den kunnat stjälpa eftersom den också prioriterar biologiska familjeband.
I bland måste man dock se att den biologiska familjen kanske inte är det som är bäst för barnet. Då måste man i stället låta det barnet få ett nytt liv och en ny trygghet i en ny familj.
När det gäller Haddile så går det så klart inte att uttala sig utan alla detaljer. Spontant verkar det dock dumt att skicka henne till Frankrike så länge man inte vet var hennes biologiska mor är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar