Borgerlig opinionsbildning i konsensusmiljö

I torsdags kväll hade jag förmånen att få ta del av några väldigt intressanta och intelligenta människors tankar och funderar om den svenska borgerlighetens roll. Det fick mig att återigen tänka på den konsensuskultur som vi lever med i Sverige, men också på rollen som opinionsbildare inom den här kulturen.

Den pessimistiskt lagde skulle lätt kunna få för sig att opinionsbildning för att förändra människors åsikter egentligen är meningslöst. De flesta har de åsikter de har och de håller fast vid dem oavsett motargument. I det fallet skulle opinionsbildning mer handla om att få dem som hyser samma åsikter som en själv att inse att de inte är ensamma. På så sätt skulle opinionsbildningen kunna leda till att något fler vågar stå för det de redan tycker, snarare än att omvända några som tidigare tyckte någonting annat.

Ovanstående analys av hur opinionsbildning fungerar är jag i viss utsträckning böjd att hålla med om. Det är svårt att övertyga andra. Undersökningar visar dessutom att människor tenderar att läsa sådant som de redan håller med om (och därmed förstärker de egna åsikterna) och undviker sådant som går emot ens egna övertygelser.

Det gör att tröskeln för att faktiskt övertyga någon, eller vinna över dem till ens egen sida, är oroväckande hög.

Tittar man på svenskt 1900-tal kan man emellertid se att det faktiskt är möjligt att förändra både tankesätt, värderingar och beteenden. Efter 1945 såg bland annat herrarna Tingsten och Hedenius att allting till höger om dem sågs som suspekt och till och med nazianstruket, nästan oaktat vad som sades. Allt tal om nation svartmålades och kulturkonservatismen blev nästan över en natt per definition reaktion. I den allmänna debattens ögon alltså.

I mitten av 60-talet fick dock Tingsten och Hedenius smaka på sin egen medicin i och med den vänstervåg som välde in över svensk kultur och politik. Helt plötsligt satt inte längre de på tolkningsföreträde eller formuleringsprivilegium längre. Det hade flyttat till andra personer.

I slutet av 70-talet var det dags för skifte igen. Den här gången tillbaka åt höger på den politiska skalan. Sverige fick borgerlig regering för första gången på länge och marknadsekonomi gick helt plötsligt att diskutera igen.

Sedan dess går svängningarna snabbare och snabbare men det som jag vill säga med exposén över Sveriges politiska utveckling (en exposé jag för övrigt lånat av Svante Nordin) är att opinionsbildning faktiskt lönar sig. Till slut.

Ihärdigt arbete och konstruktiv dialog kan till slut leda fram till att konsensus faktiskt förändras. Något som man därmed bör ha som mål. I alla fall i det här landet. Eftersom vi lever i en politisk och kulturell miljö som eftersträvar konsensus, och det endast verkar kunna finnas en åsikt i taget så bör borgerlig opinionsbildning sträva mot att förändra den konsensus som för närvarande är gällande (om den inte redan är borgerlig vill säga).

Så även om det vid första anblick kan tyckas vara en omöjlig uppgift så visar oss historien ändå att åsikter och idéer kan förändras på samhällelig nivå. Det handlar bara om att få tillräckligt många med sig för att pendeln ska tippa över.

Och eftersom jag tror att en stor del av Sveriges befolkning faktiskt delar borgerliga värderingar om arbete och redlighet, ansvar, moral och sparande så handlar det för oss som borgerliga opinionsbildare att sätta ord på det som människor redan tänker. På så sätt kommer fler våga, och klara av, att stå för sina åsikter öppet. På så sätt skapar vi ett mer borgerligt samhälle.