Individens ansvar tar aldrig slut

Individens eget ansvar för sig själv och sitt liv är en ofta debatterad fråga, åtminstone i den svenska debatten. Allt som oftast sker dock debatten på en delvis annan planhalva. Företrädesvis genom att någon tycker sig se ett problem i samhället och som lösning föreslår någon form av förbud/reglering/inskränkning.

Ovanstående verkar för många framstå som den enkla vägen ut från vad som oftast är komplicerade problem. Förbudslinjen gör dessutom att man slipper prata om själva problemet (som man tycker sig se kanske ska tilläggas). I stället framstår man direkt som handlingskraftig. I alla fall i medias ögon. En media som letar enkla frågor och enkla lösningar.

Men var tar egentligen mitt eget ansvar slut, och när tar någon annans vid? Förutsatt att vi pratar om sådant som vi mer eller mindre enkelt kan påverka på egen hand (mat- dryckes- konsumtionsvanor etc) så skulle jag säga att det egna ansvaret aldrig tar slut.

Människan är dock en bräcklig skapelse och de flesta har varit med om att göra något som man egentligen vet är mer eller mindre skadligt. Det betyder dock inte, vilket många verkar vilja hävda, att vårt eget ansvar upphör. Framför allt är människan i väldigt liten utsträckning i behov av lagstiftning som "skyddar" oss från oss själva.

För trots vår bräckliga och lättfotade natur så har vi också förmågan att motstå lockelser och begär. Det kräver dock att vi vill det och att vi har den moraliska förmågan att skilja mellan bra och mindre bra. För oavsett hur välvilligt inställd ens omgivning är så är det till sist endast jag själv som kan ta beslut som rör mig och mitt liv. Det kan aldrig någon annan göra åt mig.