Jag har tidigare skrivit om hur den lagstadgade laglotten strider mot det privata ägandet och rätten att fritt förfoga över sina tillgångar. Dagens artikel på DN-debatt av Svante Thorsell aktualiserar dock frågan igen.
Vid första anblick skulle arvslotten (för en konservativ) kunna ses som en viktig sammanhållande faktor inom familjen. Alla vet att de kommer ärva sina föräldrar i egenskap av de blodsband som finns inom familjen.
En trevlig tanke, absolut. Men om vi tittar på vad det egentligen är arvslotten gör, och varför den har införts från första början, så tror jag att ljuset kommer falla annorlunda på fenomenet.
Efter den franska revolutionen behövde det nya styret ett sätt att bryta upp adels stora gods och markinnehav, men vad göra? Jo, man avskaffade fideikommissinstitutet och införde laglott i stället. På det sätter kunde inte längre adeln säkra att deras innehav gick ograverade från led till led.
Den bakomliggande tanken är alltså omfördelning, och hela förfarandet är ett kraftigt ingrepp i äganderätten.
Men är det inte då rimligt att en familjs egendomar ärvs inom familjen? Jo, det är det kanske. Och troligtvis är det så de flesta vill ha det. En rimlig lagstiftning bör därför vara utformad så att bröstarvingar ärver om inget annat sägs.
En rimlig lagstiftning tillåter dock den som vill det att testamentera sina medel till vem den helst behagar.
En rimlig arvslagstiftning innehåller dessutom inte en Allmän arvsfond vars "arvsrätt" föregår till exempelvis kusiner.
Så ja. Jag anser att det är rimligt, i normalfall, att arv tillfaller familjen (om inget annat sägs). Men då ska också familjen vara bredare definierad än vad den är i dag. När det inte längre finns några släktingar kvar, ja då kan eventuella pengar tillfalla Allmänna arvsfonden.
I allt väsentligt bör det dock vara upp till mig att avgöra vem som ärver mig. Annars kan man svårligen säga att äganderätten har gjort sig gällande.
Det finns ingen naturlig rätt att få del av det någon annan äger. Inte ens om man är bröstarvinge.
Uppdatering 2012-01-19
Debatten har fortsatt på DN-debatt i två inlägg. Först en replik på Thorsell som sedan fått en kontrareplik.
8 kommentarer:
I gällande rätt ärver alltid bröstarvingar, efter makes frånfälle, hela kvarlåtenskapen efter den döde om testamente inte finns.. Det är rimligt och bör
så förbli. Men varför skall bröstarvinge ha rätt till minst hälften mot arvlåtarens vilja i testamante.
Martin, jag tror att vi är fullståndigt ense. Laglotten kan liknas vid en slags beskattningsmakt av bröstarvingarna och strider mot vår rätt till egendom.
Svante Thorsell
Jag förstår precis tanken ni har. Men... igen en reform som skulle sätta dit och frånta något från några som betett sig illa, men drabba den svage. Det är det inte värt tycker jag. Den svage kan vara den som blivit misshandlad som barn, försöker försonas som vuxen men får bara lögnanklagelser tillbaka och väljer att lämna sin familj. Den svage kan vara den som blivit försummad som barn och hamnar i tvivelaktiga sällskap och sen blir anklagad för att man inte tar ansvar över sitt liv. Den svaga kan vara den som föds med förståndshandikapp och förskjuts från sin familj. Den som skaffar ett barn, på vilket sätt det än sker, genom adoption eller kondomlöst vänsterprassel antar ett livslångt ansvar.
Visst, arvet är bara pengar, men en upprättelse, plåster på såren, vad ni vill. Pengar, som den döde som en gång ägde dom, skiter blanka fan i. Det är det värt, tycker jag.
Har vi inget vettigt att tillföra den allmänna debatten så kan vi alltid börja gapa om laglott och arvsrätt.
En förälder kan alltid snedfördela kvarlåtenskapen så att det barn eller de barm som man inte vill ska ärva kan bli av med hälften av förälderns kvarlåtenskap.
Således är det hälften som inte kan testamenteras eller åtmisntone i närtid före döden skänkas bort.
Gåvor som getts ett antal år före döden kan näppeligen återvinnas.
Vidare har föräldern rätt att göra dåliga affärer, bjuda flott och sälja bostad och bohag till ett mindre fördelaktigt pris.
För absoluta merparten av svenskarna så är det inte sådana svindlade summor som man kommer lämna efter sig så at de inte går att förslösa om man nu så önskar.
Problemet blåses således upp till enorma propotioner och Thorsell tar i från tårna, när det handlar om ett problem för en rätt liten grupp människor.
Svante: Kul att vi är överens!
Emmeli: Jag tycker inte att något av dina argument övertrumfar rätten till sin egen egendom, hur behjärtansvärda de än må vara.
Nilsson: Och har man inget vettigt att tillföra den allmänna debatten så kan man tydligen alltid skriva en kommentar på en blogg.
Äganderätten inskränker människan!? Ska vi inte passa på att avskaffa föräldrarnas rätt till sina barn också, så att statens behov av arbetskraft kan mättas. Liknar Aldous Huxleys Brave new world om du frågar mig. Blod är tjockare än vatten och ätten måste gå före staten i alla lägen!
Ragnfast: Det säger jag ju att den gör också. Med det tillägget att den som vill bör kunna testamentera bort pengarna om de vill. De flesta kommer dock, likt nu, vilja att deras barn ärver eventuell kvarlåtenskap.
Jag håller med om att arvet ska gå till bröstarvingarna, förutsatt att det inte finns ett testamente som visar på att föräldern önskade annat. Att problemet med arvslott enbart skulle gälla en liten grupp människor stämmer inte alls, idag ser inte familjen ut som den gjorde förr. Särkullbarn finns i var och varannan familj och det är ofta det som kan ställa till det. Dessutom kan det dyka upp barn från ingenstans lagom till arv. En vän till mig har en pappa som inte vill veta av henne (kom till genom otrohet) tyvärr är det inte han som kommer lida av lögnerna när han dör, utan hans fru som inte har vetskap om någonting. När frun inte känner till att det har kommit till barn före eller under äktenskapet med annan än henne, tar hon rimligen inte till alla medel hon kan för att skydda sina egna tillgångar. Att hon sedan kan ha haft de största inkomsterna samt om hon är yngre, har jobbat under flera år som mannen har haft pension så är det delar av frugans pengar som hon kommer ta del av, i teorin heter det ju dock att hon ärvt sin far.
Nu är jag förbannad på riktigt!! Inte ens livförsäkringen får vara ifred från särkullbarnen!
Utbetalning från en livförsäkring utgör ofta en stor del av vad en efterlevande får ekonomiskt
efter den avlidne. Finns det en förmånstagare till livförsäkringen ingår det utfallande beloppet
inte i kvarlåtenskapen utan ska istället tillfalla förmånstagaren eller förmånstagarna och
fördelas enligt förordnandet. Dock kan ett förmånstagarförordnande jämkas till förmån för
efterlevande make och bröstarvingar om ett oskäligt resultat skulle bli följden vid en
tillämpning av förordnandet och förmånstagaren får då avstå hela eller en del av
försäkringsbeloppet, En sambo som är insatt som förmånstagare kan då få svårigheter att få ut försäkringsbeloppet
om det finns barn med i bilden och sambon kan då bli helt utan ersättning. Jämkning skall
dock bara ske i undantagsfall och man ska beakta skälen för förordnandet, makens och
bröstarvingarnas ekonomiska förhållanden men även respektera försäkringstagarens vilja. Det första man skall beakta vid en eventuell jämkning är skälen till förmånstagarförordnandet.
Ofta finns det goda skäl till varför man satt in en viss förmånstagare, men i fall då exempelvis
en förälder velat ställa ett särkullbarn utanför och särskilt då föräldern gett bort all övrig
egendom till make eller andra barn, då finns det stora skäl att jämka.
Detta är reglerat i Förmånstagarförordnandes verkan mot dödsbodelägare
7 § kap 14
Skicka en kommentar