59 procent av Sveriges befolkning bor i Sveriges 50 största städer. En siffra som knappast kommer att minska framöver. Som DN visar i ett stort reportage i dag är det i stället fler av landets kommuner som minskar än ökar i befolkningsantal. De stora vinnarna är kranskommuner till våra allra största städer.
Att människor flyttar är emellertid ingenting nytt, det har vi gjort i alla tider. Under de senaste århundradena har flyttlassen gått från landsbygd till småstad och från småstad till storstad.
Den industriella revolutionen var katalysatorn men i dag handlar det främst om utvecklingsmöjligheter och arbetstillfällen (vilket kanske inte är så annorlunda mot 250 år sedan när man tänker på det).
Takten accelererar dock och allt fler kommuner får problem med både försörjningsbörda och rekrytering.
Men är det här egentligen ett problem?
Ja, om folk flyttar utan att egentligen vilja det så är det självklart ett problem på det personliga planet. Men på det samhälleliga planet? Nej, det skulle jag inte säga att det är.
Vissa konservativa förfäktar idén att urbanisering är ett hot mot de ideal som man värnar, men det tycker jag är att hysa ett allt för lågt förtroende för individens förmåga att analysera samhället även i en urban miljö. Vad som är en rimlig analys förändras ju inte bara för att du bor i en hyreslägenhet i stan i stället för i ett hus på landet.
Så just det ser jag inte som något större hot. Då är det faktum att Socialdemokraterna och LO genom sin solidariska lönepolitik gjort det svårare och svårare att bedriva affärsverksamhet på landsbygden ett större problem. Ja, inte för konservativa värden då utan för landsbygdens eventuella överlevnad.
Om lägre omkostnader på landsbygden inte tillåts få genomslag på till exempel lönekostnader så kommer det bli svårt att driva mindre företag inom till exempel tillverkningsindustri. Något som historien också har visat.
Socialdemokraterna visste att ovanstående skulle ske men i stället för att leva med konsekvenserna av sin strukturomvandling (företagsnedläggningar, utflyttning etc.) valde man att hålla kommuner på nedgång under armarna med hjälp det kommunala utjämningssystemet, arbetsmarknadsåtgärder och olika former av regionala stödprogram. Vilket på sin höjd har förlängt lidandet.
Sossarna trodde dessutom att strukturomvandlingen skulle leda till att fler sökte sig till högre utbildning och mer kvalificerade yrken. Vilket det i viss mån har gjort men det är företrädesvis kvinnor som lämnar kommuner på nedgång.
Problemet är att alla inte vill vara med om den utvecklingen. Och för dem gör svenska skatteregler det svårt att stanna kvar i mindre orter och driva företag med minde kvalificerad arbetskraft.
Turism, hushållsnära tjänster och andra personalintensiva branscher är svåra att driva i ett klimat med osäkert kundunderlag samt höga skatter och arbetsgivaravgifter.
Så vad göra, om vi vill att landsbygden ska leva vill säga? Mer av samma som hittills verkar vara en dålig idé. Så varför inte prova något nytt?
Vad sägs om att sänka löneskatterna (både för arbetstagare och arbetsgivare) samt låta individuella förhandlingar avgöra vad som är rimliga lönekostnader (i stället för att låta centrala avtal bestämma det).
Visst; då kommer en industriarbetare i Södertälje kanske tjäna mer än en industriarbetare i Åsele, men i gengäld så kanske landsbygden på sikt kan få möjlighet att stå på egna ben i stället. Något som i förlängningen förhoppningsvis kan leda till att det kommunala utjämningssystemet kan avskaffas.
Kanske behöver man slå ihop fler kommuner. Kanske måste man acceptera att visa kommuner helt enkelt inte kommer att överleva (på grund av att människor helt enkelt inte vill bo där).
Att fortsätta som vi gjort torde dock bara förlänga pinan i vad som i vissa fall är ett oundvikligt slut.
Bloggar: Kons. förb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar