Här om dagen höll jag med KDU:s ordförande Aron Modig om allt han skrev i en debattartikel om det civila samhället. I dag, när han skriver om vilka politiker vi borde ha, så håller jag i stället med honom om väldigt lite.
Eller ja. Jag håller med honom om, och vill själv införa, de olika reformer han föreslår för riksdagens storlek och valsystemets utformning. Det jag inte håller med om är varför det bör göras.
Jag vill att de politiker som företräder mig ska vara de bästa. Jag vill att min partiledning ska företrädas av välutbildade och framstående personer. Om det innebär att de inte har haft några arbeten utanför partisystemet så gör det mig inget. Politik är inget enkelt uppdrag, oavsett vad medielogiken säger.
Det är självklart positivt om folkvalda har erfarenheter från så många olika samhällsområden som möjligt. Det skapar förmodligen en bred förståelse för hur samhället fungerar. Men i vårt politiska system tror jag främst på åsiktsrepresentation.
Jag tycker att det är ointressant om den jag röstar på kan sägas representera mig i någon form av etnisk eller kulturell (eller annat kollektivmässig) bemärkelse. Jag röstar på den som jag tror bäst representerar mina åsikter, samt har förmågan att genomdriva dem politiskt.
För att göra det krävs erfarenhet, kunskap och handlingskraft. Kändisskap räcker inte. Goda intentioner räcker inte. Det måste till något mer för att en politisk företrädare ska få min röst.
Så om det är något som ska oroa med Svenskans genomgång av regeringens ministrar så är det inte att de har innehaft politiska uppdrag under lång tid, utan att deras utbildningsnivå (i vissa fall) är alldeles för låg.
Nyheter: SvD.
3 kommentarer:
Instämmer till fullo.
Bra skrivet Martin!
Så trevligt!
Här håller jag tyvärr inte med dig. Själva begreppet "det civila samhället" tycker jag visar var det är fel. Jag ser i och för sig gärna att det var 99 eller 149 riksdagsledamöter, men dessa bör väljas genom stenhårda primärval, och sedan enmansvalkretsar. Det behövs mycket, mycket mer pengar i den svenska politiken. Inte för att jag tror att det skulle bli högertilt då. För i Sverige, precis som i USA skulle de största donatorerna bli fackföreningarna. Soros och Warren Buffet är också vänster.
Och som i USA vinner inte den kandidat som har mest pengar. Men med pengar kan kreti och pleti visa upp sig, utan att först gå igenom det nålsöga svensk partipolitik innebär.
Med andra ord, "det civila samhället" bör sitta i riksdagen.
Skicka en kommentar