I Sverige lever, främst journalister och vänsterblocket, men en föreställning om att valda politiker ska representera vad man brukar kalla ett tvärsnitt av samhället. Denna föreställning tar sig ofta uttryck i krav om ett visst antal män/kvinnor, invandrare, handikappade etc i parlamentariska församlingar. Det senaste scoopet på temat handlar om att kommunfullmäktigeledamöter runt om i Stockholms län tjänar mer än genomsnittet.
Jag har dock svårt att se hur det påverkar någons förmåga till att se till helhetsbilden inom det område man är satt att ansvara för. På något sätt så utgår ovan nämnda föreställning i från att alla förtroendevalda, oavsett inkomst/kön/etnicitet bara ser till sitt eget intresse. Vilket så klart inte är fallet. Ingen vid sina sinnens fulla bruk ger sig in i politiken av egenintresse, man har nämligen ingenting för det.
Till skillnad från de personer som oroar sig för att alla eventuella grupperingar inte finns representerade i svensk politik så anser jag att vårt demokratiska system handlar om politisk representation i form av åsiktsrepresentation. Människor röstar på den person eller det parti som man tror sig vara bättre skickad att sätta sig in i och fatta beslut i frågor, än vad man själv är. Parlamentarisk demokrati handlar nämligen om att låta någon annan fatta beslut i det som för tillfället är gemensamma frågor.
Och då spelar inkomst/kön/etnicitet liten roll. Förmågan till att sätta sig in i frågor, vara påläst, och fatta beslut som man anser vara till väl och ve för flertalet beror knappast på sagda förmenta "egenskaper".
Antingen tycker man att alla människor är lika mycket värda, och därmed fullt kapabla att representera vem som än röstar på en... eller så delar vi in människor i grupperingar utifrån vad vi tror att olika inkomst/kön/etnicitet leder till för ställningstaganden.
Jag vet vad tycker tycker är det mest rimliga förhållningssättet.
SR STHLM1, SR STHLM2.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, representation, demokrati.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar