Något av det värsta man kan bli kallad i den svenska offentliga debatten är moralist. Inget verkar vara så fullt som att på moraliska grunder försöka påverka någons beteende.
Påfallande ofta är det vänstermänniskor eller liberaler som anklagar andra för att vara moralister. Min erfarenhet är dock att det som vänstermänniskor upprörs över sällan är åsikter som saluförs som lagförslag eller liknande.
Att de själva allt som oftast lägger förslag som handlar om att påtvinga andra ett visst levnadssätt verkar därför inte vara ett utslag av moralism. Är det så att lagförslag aldrig kan vara moraliska? I vänstern värld verkar det så.
Varför skulle vänstern annars anklaga andra för moralism när de (andra) lägger förslag eller väcker frågor som handlar om till exempel livsstilförändringar, utan att för den skull vilja tvinga människor till dem genom lag?
Som jag ser det så handlar politik främst om att påverka och övertyga genom argumentation och debatt, inte genom lagstiftning. Och självklart vill jag, precis som de flesta andra, och människor ska ta till sig av just mina åsikter.
Betyder det att jag är moralist? I så fall är alla som försöker övertyga någon annan också det.
Läs även andra bloggares åsikter om moral, moralism, politik.
2 kommentarer:
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/nagra-av-dem-sags-som-helgon_3437041.svd
Martin m fl;
Jag tycker aldrig att det är fel att redogöra för sin privatmoral, så länge som vi gör det med full respekt för en medmänniskas privatmoral.
Även om den senare kraftigt avviker från vår egen.
I en god privatmoral, ingår nämligen ett framträdande element av tolerans.
Mvh
Skicka en kommentar