Sex och fylla

I dag skriver Johannes Forssberg, ledarskribent i Expressen, ett svar på Johan Wennströms artikel från i går.

Johan var i går så ofin att han faktiskt föreslog att folk skulle tänka efter före sex, och dessutom ta ansvar för sina handlingar. Något som verkar vara som att svära i kyrkan för vissa.

Johannes Forssberg svar till Johan blir till exempel att det inte är mindre sexuell revolution som behövs, utan mer. Med argumentet att alla inte har fått ta del av den än.

Att eget ansvar gäller i sexuella relationer, precis som i alla andra, verkar dock enligt Johannes få stå tillbaka för dåligt självförtroende och bristande självkännedom. Argumenten för att vissa behöver alkohol för att uppbringa mod gentemot det motsatta könet blir därför bara löjeväckande i mina ögon. Och framstår dessutom som pinsamt. Johannes skriver:

Själv såg jag det länge som en både obehaglig och absurd tanke att träffa nya sexpartners utan ordentligt med alkohol i blodet. Det innebar inte att min sexuella frihet var för stor, utan för liten.

I mina ögon säger inte alkoholkonsumtionen nånting om den sexuella friheten. Det enda den säger är att Johannes (och många andra) begränsar sin egen frihet genom att dricka alkohol, och därmed förlorar möjligheten att fatta rationella och eftertänksamma val.

Och kanske är det så att det inte gör något att sex ibland känns skamligt. Kanske gör det inte heller något att alla inte vill prata vitt och brett om vad som händer i sängkammaren. Sex är fortfarande, för de flesta, något privat, och bör därför främst avhandlas mellan fyra ögon. Om man inte klarar av det, ja då ska man kanske fundera över vad det är för typ av relation man har till varandra.

Att efterfråga mer sexuell revolution leder knappast till det som Johannes och andra vill uppnå (vilket jag antar är sunda sexuella relationer). Mer eftertanke, bättre självkänsla och starkare moral gör det däremot. Tror jag i alla fall.

Moral är inte något fullt. Att tycka att one night stands inte är något eftersträvansvärt är inte något konstigt. Att argumentera för att människor, i stället för att #prataomdet, tar kontroll över sitt känsloliv och därmed inte försätter sig själva i ohållbara situationer är inte något orimligt.

Det borde det i alla fall inte vara.

Andra som skrivit om Johans inlägg: Isobel, Agnes, AB, Skånskan.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, samlevnad, moral, moralism.

Moralist javisst

Något av det värsta man kan bli kallad i den svenska offentliga debatten är moralist. Inget verkar vara så fullt som att på moraliska grunder försöka påverka någons beteende.

Påfallande ofta är det vänstermänniskor eller liberaler som anklagar andra för att vara moralister. Min erfarenhet är dock att det som vänstermänniskor upprörs över sällan är åsikter som saluförs som lagförslag eller liknande.

Att de själva allt som oftast lägger förslag som handlar om att påtvinga andra ett visst levnadssätt verkar därför inte vara ett utslag av moralism. Är det så att lagförslag aldrig kan vara moraliska? I vänstern värld verkar det så.

Varför skulle vänstern annars anklaga andra för moralism när de (andra) lägger förslag eller väcker frågor som handlar om till exempel livsstilförändringar, utan att för den skull vilja tvinga människor till dem genom lag?

Som jag ser det så handlar politik främst om att påverka och övertyga genom argumentation och debatt, inte genom lagstiftning. Och självklart vill jag, precis som de flesta andra, och människor ska ta till sig av just mina åsikter.

Betyder det att jag är moralist? I så fall är alla som försöker övertyga någon annan också det.

Läs även andra bloggares åsikter om moral, moralism, politik.