Att vaska fram en presidentkandidat

Så börjar det. På allvar den här gången. I dag genomförs det första provvalet i den process som i slutet av sommaren ska ha gallrat fram en motkandidat till president Obama.

Startfältet på den republikanska sidan är tyvärr halvblekt det här året. Kanske beror det på att mer prominenta företrädare inom GOP inte vill bränna sig genom att riskera att förlora mot Obama (som av många ses som den självklara vinnaren, oavsett motkandidat). Av den anledningen tror jag att vi kommer få se en bättre laguppställning 2016 när Obama inte kan ställa upp igen.

Men nu är det 2012 och läget är som det är. Obama styr ett land som åtminstone delvis befinner sig i ekonomisk kris och det hopp och förändring som utlovades blev nog inte riktigt vad väljarna hade förväntat sig. Budgetunderskottet skenar och sjukvårdsreformen som genomfördes här om året ses inte på med blida ögon av dem som anser att staten inte ska lägga sig i människors vardag.

Men kan någon utmana Obama? Nja, säger nog jag. De kandidater som skapar hopp och framtidstro inom det republikanska partiet är nog inte samma kandidater som skapar samma känslor hos gemene man. Därför behövs troligtvis någon som åtminstone inte stöter bort kärnväljare, men samtidigt kan locka en bredare allmänhet.

Den enda som torde kunna balansera på den linjen är i mina ögon Mitt Romney. Han framstår, till skillnad från det övriga startfältet, med sitt lugna och sansade sätt som en statsman (något som brukar uppskattas i USA). Han har dessutom ett förflutet som framgångsrik affärsman, något som också uppskattas av många (eftersom det signalerar handlingskraftighet och intelligens).

Så även om USA:s evangelikala väljare inte gillar Romney så tror jag att de kommer bli tvungna att bita i det sura äpplet, samt acceptera att Romney i stället väljer någon av deras kandidater till vice president. På så sätt kan han täcka upp för de eventuella röster som annars hade riskerat att stanna på sofflocket.

En annan reflektion jag gjort så här inför provvalen kretsar kring alla dessa intresse- och kampanjorganisationer som USA verkar krylla av. Bara i dagens DN omnämns två som jag aldrig hört talas om tidigare (Family Leader och Americans for a balanced budget). Och jag kan inte låta bli att tycka att det känns som ett spännande inslag.

Tänk om våra svenska partier hade löst knutna organisationer runt sig som från val till val bestämde sig för att stödja än den ena, än den andra kandidaten. Skulle inte det vara lite spännande?

(Och för övrigt går priset till dagens mest meningslösa debattartikel till Erik Åsard. Det är högst oklart vem det är han försöker övertyga med sin artikel om det amerikanska valsystemet, i en svensk dagstidning.)

Nyheter: DN, SvD, SvD, SvD, D.

Bloggar: Amerikanska Nyhetsanalyser, LP-bloggen, Ingerö (som länkar till hans och Katrine Kielos diskussion i Gomorron Sverige i morse).