Från statskorporatism till ett fritt civilsamhälle

Sverige är verkligen ett konstigt land. Eller har åtminstone varit. Under det socialdemokratiska maktinnehavet 1932-1976 samt 1982-1991 lyckades partiet i fråga göra hela landet till sin privata lekstuga. Dessutom så till den milda grad att det ofta inte gick att se vad som var partipolitik och vad som var civilsamhälle.

Kollektivanslutning till det socialdemokratiska partiet om man var medlem i ett LO-förbund, organisationsrepresentation i myndighetsstyrelser, krav på partibok till vad som egentligen var opolitiska tjänster är bara några exempel på sammanblandningen mellan SAP och civilsamhället i övrigt.

Inte konstigt att man lyckades höja skatterna från 20 till 50 procent på knappt 30 år. Genom att institutionalisera eventuellt motstånd, samt gett dem en chans att driva sina egna frågor (med direktaccess till köttgrytorna) fast det ingen hejd på kraven angående vad som borde ingå i det offentliga uppdraget.

Att DN belyser detta historiska faktum är hedervärt då det knappast kan sägas för ofta. Det som vill fördjupa sig i svensk 1900-talshistoria bör även läsa boken En annorlunda historia av Anders Edwardsson.

Än är vägen lång att gå, mot målet om ett fritt civilsamhälle (bestående av familjer och frivilliga sammanslutningar) skilt från stat och politik. Jag kommer dock inte sluta att hoppas och jag kommer göra mitt bästa för att argumentera för att allt inte är politik och att ett samhälle mår bra av ett fritt och starkt civilsamhälle.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, skattetryck, Ekonomi, socialdemokraterna, socialism, korporatism.

korporatism

På Brännpunkt ondgör sig i dag en före detta (väldigt anonym) socialdemokratisk minister över, en enligt honom oroväckande utveckling. Tydligen är det ett problem att det korporativa samhället sakta men säkert fasas ut.

Bengt K Å Johansson verkar anse att det tidigare systemet med intresserepresentation i svenska myndighetsstyrelser borgade för i folkrörelserna väl förankrade beslut. Min syn på det hela är dock att det korporativa Sverige i stort var en chimär.

Rent praktiskt satt representanter för intresseorganisationer, näringslivet och folkrörelsesverige med i myndighetsstyrelserna, men att dessa i sin tur verkligen representerade den breda massan kan nog diskuteras.

Som jag ser det så kan Odells förändringar i myndighetsstyrningen leda till mer kostnadseffektiva (och i övrigt mer effektiva) myndigheter. Jag anser att det är en välkommen förändring.

Jag kan dock hålla med B K Å Johansson om att systemet med breda parlamentariska utredningar är att föredra framför ensamutredare. De förra tar ofta lite längre tid, men de borgar ändå för breda uppgörelser, vilket på sikt är att föredra framför ihophaffsade utredningar a la Hans Regner (för att ta ett exempel).

Demokrati måste ju som bekant få ta lite tid.