På Brännpunkt ondgör sig i dag en före detta (väldigt anonym) socialdemokratisk minister över, en enligt honom oroväckande utveckling. Tydligen är det ett problem att det korporativa samhället sakta men säkert fasas ut.
Bengt K Å Johansson verkar anse att det tidigare systemet med intresserepresentation i svenska myndighetsstyrelser borgade för i folkrörelserna väl förankrade beslut. Min syn på det hela är dock att det korporativa Sverige i stort var en chimär.
Rent praktiskt satt representanter för intresseorganisationer, näringslivet och folkrörelsesverige med i myndighetsstyrelserna, men att dessa i sin tur verkligen representerade den breda massan kan nog diskuteras.
Som jag ser det så kan Odells förändringar i myndighetsstyrningen leda till mer kostnadseffektiva (och i övrigt mer effektiva) myndigheter. Jag anser att det är en välkommen förändring.
Jag kan dock hålla med B K Å Johansson om att systemet med breda parlamentariska utredningar är att föredra framför ensamutredare. De förra tar ofta lite längre tid, men de borgar ändå för breda uppgörelser, vilket på sikt är att föredra framför ihophaffsade utredningar a la Hans Regner (för att ta ett exempel).
Demokrati måste ju som bekant få ta lite tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar