För de allra flesta så är Rasbiologiska institutet i Uppsala en mörk del av den svenska historien, likaså tvångsstereliseringarna av romer och "sinnesslöa" (som inte tog slut förrän i mitten av 70-talet). Att man i dag ägnar sig åt avancerad fosterdiagnostik verkar dock inte ses som ett problem, vilket tas upp på dagens Brännpunkt.
Vad många inte heller verkar känna till är att det som en gång i tiden var Rasbiologisk institutet i sig aldrig har lagt ner, utan endast bytt inriktning. Där man tidigare mätte skallar och gjorde rasmässiga bedömningar, gör man i dag värderingar av vilka gener som kan tänkas vara önskvärda inom mänskligheten. Det är mer subtilt, det medger jag, men utgångspunkten är fortfarande den samma.
Är det verkligen rimligt att forska inom dessa områden är min stora fråga? Jag vet att det görs under förevändingen att det räddar liv, med det resulterar också i att liv aldrig får starta... och vad är egentligen värst? För liv kan man faktiskt aldrig rädda, det ända man kan göra är att i viss mån skjuta på döden. För vi ska faktiskt alla dö, vare sig vi vill det eller ej.
Vad man kan göra är emellertid att hjälpa människor till livet, och det sker inte genom fostervattensdiagostik och genforskning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar