I dag verkar det som att det mesta överskuggas av det faktum att det i kväll är 25 år sedan Olof Palme blev skjuten. Ett tragiskt dåd av samma skäl som gör alla mord tragiska.
Precis som Johan Wennström har jag emellertid svårt att förstå den politiska drömmen om Olof Palme och hans visioner. Jag tycker att Göran Skytte formulerade det bra i helgen när han kategoriserade Palme och hans generation Socialdemokrater som den generation som förstörde det som tidigare företrädare hade byggt upp.
SAP föddes som en genial entreprenörsidé: de som arbetar skall ha politiska och ekonomiska rättigheter. Underbart. Friskt. Utvecklande. På 1800-talet. Men det lilla entreprenörs-företaget SAP blev först till ett storföretag, sedan till multikoncern, sedan till ett allt mera allomfattande monopol. SAP blev något som skulle kunna kallas SSAB, Sveriges Socialdemokraters Allmänna Bolag.
Och runt 1972 tog en tredje generation över den socialdemokratiska firman. Olof Palme blev ny koncernchef. Och under hans ledning började de – just det – spendera det som första och andra generationen varit med om att skapa.
Att som vissa drömma sig tillbaka till den folkhemsromantik och allomfattande omfördelning som Palme stod för känns bara som att man inget lärt av historien.
SvD1, SvD2, DN1, DN2, Exp, AB1, AB2, AB3, AB4, GP, SyD.
Läs även andra bloggares åsikter om historia, politik, skattetryck, socialdemokraterna, välfärd.
2 kommentarer:
Martin m fl,
"... Och runt 1972 tog en tredje generation över den socialdemokratiska firman. Olof Palme blev ny koncernchef. Och under hans ledning började de – just det – spendera det som första och andra generationen varit med om att skapa..."
Om detta lär framtida generationers ekonom-historiker och andra forskare skriva en hel del, men ännu har nog en mördad statsminister varit för helig för liknande franka tongångar inom akademien.
"... Att som vissa drömma sig tillbaka till den folkhemsromantik och allomfattande omfördelning som Palme stod för känns bara som att man inget lärt av historien."
Eller att man lärt, men inte vill kommunicera ut lärdomarna offentligt.
Ett sådant kommunicerande skulle ju innebära ett fundamentalt ifrågasättande av värdet med socialismen som sådan. En dylik debatt är inte lätt för vänsterpartier att vinna, särskilt inte sedan den generella utbildningsnivån har höjts allt eftersom, och var och varannan svensk lär förstå tämligen väl hur mycket olika sociala ingenjörskonster faktiskt kostar, och hur mycket de i värsta fall håller tillbaka landets konkurrensförmåga.
Då är det lättare att förlora sig in i en folkhemsnostalgi, högskatte- och fördelningsromantik, och en allmän retorik präglad av begrepp som jämlikhet och rättvisa.
Här hålls retoriken medvetet vag, eftersom det blir tämligen besvärligt om nämnda begrepp ska börja definieras i den politiska debatten. Då måste nämligen en politik finnas bakom retoriken, en politik som verkligen fungerar, och det har aldrig varit socialdemokratins starkaste gren.
Socialdemokratisk politik i stort framstår traditionellt som en företeelse präglad av vass retorik och kraftfulla slagord. Den är dock en politik som har svårt att stå på egna ben, särskilt om den inte hjälps upp av hopplöst konsfiskatoriska skatter och ständigt underbalanserade budgetar.
Ord som folkhem tycks vara lättare att formulera, än att driva en fungerande realpolitik.
Mvh
"Socialdemokratisk politik i stort framstår traditionellt som en företeelse präglad av vass retorik och kraftfulla slagord. Den är dock en politik som har svårt att stå på egna ben, särskilt om den inte hjälps upp av hopplöst konsfiskatoriska skatter och ständigt underbalanserade budgetar."
Verkligen en klockren analys!
Skicka en kommentar