Emellanåt höjs det röster från diverse grupper i samhället som kräver någon form av upprättelse för historiska förorätter. Ett krav som ofta ställs är att staten/det offentliga ska rikta en offentlig ursäkt till den grupp som känner sig förfördelad.
För ett par år sedan bad Australiens premiärminister landets urinvånare om ursäkt för den behandling de fått utstå genom åren. Just nu kräver ett antal personer och föreningar en ursäkt för kränkande och i bland våldsam behandling under barn- och fosterhemsplaceringar under det senaste halvseklet.
Jag har full förståelse för att man som individ kan känna sig utsatt om man har blivit orätt behandlad. På individnivå så är det självklart tragiskt. Vad jag inte förstår är vad man tror att en offentlig ursäkt ska göra för skillnad.
Det är rimligtvis inte de personer som utfört kränkningar i fråga som kommer att be om ursäkt. Vad är då den ursäkten egentligen värd?
Det känns som att man i sin iver att ställa någon till svars vänder sig till den enda instans vi tror kan ta hand om oss; Staten.
Edit: Kanske även borde ha skrivit att jag tycker att det blir missriktat när staten går med på kraven och riktar offentliga ursäkter till olika grupper. Det enda som händer är att man tar på sig ansvar för något som man inte haft något inflytande över.
DN1, DN2, DN3, SvD, F, SVT1, SVT2, AB, GD, AB, GP.
2 kommentarer:
Hej..
Om du ej själv varit i samma situation, tror jag att du har svårt att förstå. Jag är ett av dessa barn.. en ursäkt av staten är en slags bekräftelse på att vi finns. Staten/samhället skulle när våra egna familjer svek,ge skydd etc, men vi for än mer illa.
Jag känner nu att ilskan återigen blossar upp, så jag avslutar här...
Det stämmer att jag inte har varit i samma situation men jag förstår att det finns många människor som har genomgått helveten här på jorden. Jag förstår dock ändå inte hur en offentlig ursäkt kan bli någon form av bekräftelse eller upprättelse. I mina ögon kommer ursäkten från fel håll/person. Men som sagt, det är min åsikt.
Skicka en kommentar