Den som läser DN-debatt i dag får lätt intrycket att facklig-politisk samverkan mellan Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen åter är högsta mode.
(S), tillsammans med Skogs- och träfacket (och Trä- och möbelarbetsgivarna förvisso) vill se bättre samverkan kring bostadsbyggandet. Och (S) och SKTF vill se... ja, vad vill de se egentligen?
Jag har lite svårt att se hur Leif Pagrotsky och Eva Nordmark har motiverat sin samskrivna debattartikel. Missförstå mig inte. Jag tycker att det är jättebra om facket förändras till att bli mer relevanta för arbetstagarna.
Jag tycker till och med att det är önskvärt att en stukad socialdemokrati tar sig i kragen och åter igen blir relevanta i svensk politik (särskilt då falangen som blickar tillbaka mot en förment storhetstid under Palme verkar få ta mer plats i utvecklingen av partiet i fråga).
Om båda aktörerna dessutom tar intryck av Moderaternas utveckling de senaste åren så är väl det jättetrevligt.
Jag förstår dock inte vad Socialdemokratins framtid har med SKTF:s att göra. Varför skriver de ihop, vad har den enes utveckling med den andre att göra?
DN1, DN2, SvD, SVT.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, socialism, facket, politik.
4 kommentarer:
Martin m fl,
"Jag förstår dock inte vad Socialdemokratins framtid har med SKTF:s att göra. Varför skriver de ihop, vad har den enes utveckling med den andre att göra?"
Officiellt kanske inte dessa två storheter har med varandra att göra, men inofficiellt är det ju väl känt hur a) facket har gjort socialdemokratin stark genom medlemsanslutning till partiet, genom allmänt stöd och röstande, och hur b) socialdemokratin gjort facket starkt genom att stifta lagar som gynnar facket på arbetsgivarnas och företagarnas bekostnad, och genom att alltid låta LO ha folk högt upp i partiet som ex fasta platser i sossarnas verkställande utskott osv.
Därtill vet vi ju att socialdemokratin sällan eller aldrig har gjort något som på allvar går emot LO:s intressen, ty då skulle ju LO:s enorma penningbidrag till S strax upphöra.
Allt detta sammantaget, gör nog att många inom S och LO-facken drömmer om att de - var för sig och tillsammans - genom samarbete ska bli lika starka som förr.
Om vi söker sätta in detta i ett större sammanhang, har väl någon slags liberal utveckling av samhället bidragit till att fackanslutning generellt sett minskat. Detta inte minst sedan det blev alltmer uppenbart vilket uttalat särintresse facket är för de som har fått jobb; arbetslösa skiter ju facket i sedan många, många år.
Som någon slags följd av detta verkar a) det svenska folket stödja facket allt mindre rent allmänt, b) gå med i facket i allt färre fall, och c) genom ovanstånde i slutändan bidra till en försvagad socialdemokrati.
Det kommer dock aldrig att gå att få någon från rörelsen eller socialistiska main stream medier att erkänna dessa samband.
För mig står dock sambanden klara, och jag förvånar mig aldrig över att politiker och fackföreningsfolk på vänsterkanten ex skriver artiklar ihop.
Inte ett dugg.
Mvh
Inte jag heller egentligen. Jag tycker bara att det är märkligt att de inget lärt =)
Martin,
"Inte jag heller egentligen. Jag tycker bara att det är märkligt att de inget lärt =)"
I mitt stilla - och ibland upprörda - sinne, har jag blivit alltmer övertygad om att vänstermänniskor aldrig ändrar sig. De ändrar sig aldrig när det gäller hur destruktivt det är i tillväxthänseende, likväl som ang mycket annat, att ha ett närmast konsfiskatoriska skattetryck.
De ändrar sig aldrig beträffande det påstått stora värdet av en jättelik offentlig sektor, en offentlig administration som går in i alla sektorer inklusive de privata, samt beträffande värdet av allehanda sociala ingenjörskonster.
De ändrar sig aldrig ang det hävdade, omistliga, värdet av en statsfeminism bl a innebärande allsköns systematiska kvoteringar, trots att dylika företeelser sedan länge verkar ha gått överstyr, och förmodligen stjälper lika mycket som vad de hjälper de som är tänkt att bli hjälpta.
Jag gissar försiktigt, att orsaken till att vänstermänniskor aldrig ändrar på sig, torde vara att de inte känslomässigt orkar ändra världsbild sedan den skapats någon gång i tonåren. Kraften till detta tycks inte finnas, och sinnena förblir låsta vid ett okritiskt erkännande av allt vänsterideologiskt, medan allt borgerligt idégods raskt väljs bort.
I och med att vänsteraktivister, vänsterintellektuella, vänsterväljare m fl, inte har vilja eller kraft att ändra sin tveksamma världsbild, finna heller inte förmågan att lära sig. Inlärningsförmågan är s a s klart hämmad vad gäller samhällsfrågor, ideologi etc.
Allt detta känner naturligtvis en bildad, värdekonservativ, yrkespolitiker som du till, men jag tycker inte sällan att det finns ett värde i att mer publikt påminna om dessa förhållanden, ex på en utmärkt blogg som din. ;)
Mvh
"Allt detta känner naturligtvis en bildad, värdekonservativ, yrkespolitiker som du till, men jag tycker inte sällan att det finns ett värde i att mer publikt påminna om dessa förhållanden"
Det är bra, fortsätt så!
Skicka en kommentar