Den rotlösa statsindividualisten

I dag tänkte jag återkoppla till den trendängsliga svensken som jag skrev om härom dagen. Om den till synes gnagande rot- och rastlöshet som leder till att många hellre utplånar sitt eget jag till förmån för att passa in.

Först av allt vill jag dock påpeka att det inte är något fel med att vilja passa in. Igenkänning skapar en trygghet som kan vara nog så viktig för den enskilde. Eventuella baksidor av fenomenet uppstår först när man har förändrat och anpassat sig så till den milda grad att man inte längre känner igen sig själv. Då är igenkänningen inte längre mycket värd eftersom den ändå tenderar att vara flyktig till sin natur.

En trygg individ, som är trygg i sig själv och sin identitet, som vet och känner att hon är älskad för den hon är, som vet var hon kommer ifrån och därmed har en plats i historiens gång, känner sällan något behov av att anpassa sig till andra utanför vad som vi här kan kalla den naturliga gemenskapen (företrädesvis familjen men det kan också handla om andra sammanslutningar och gemenskaper).

(För att förtydliga så bortser jag här ifrån sociala koder om hur man uppför sig och umgås med andra. Den anpassning gör de flesta. Det jag syftar på i den här texten handlar snarare om åsiktsanpassning, trend- och modeanpassning etc.)

Motsatsen, det vill säga den som är osäker på sig själv och sin duglighet som människa och individ, som inte känner rötter i familj eller sammanhang, försöker ofta hitta dessa på annat håll. Det som då står till buds tenderar allt som oftast att vara av mer flyktig karaktär, något som leder till otillfredsställelse hos den enskilde.

Trots det verkar det som att de allra flesta vill ha en tillhörighet i något. Att känna att man hör hemma någonstans, med självklarhet, är viktigt för människan. Urbanisering (som inte är negativt i sig), kombinerat med en kraftigt utbyggd välfärdsstat i vilken människor "slipper" vara beroende av varandra, gör dock att det som tidigare var den naturliga gemenskapen inte längre per definition är det. Det krävs i alla fall mer av oss som individer för att upprätthålla den eller de gemenskaperna.

Och om vi inte orkar det, vad gör vi då i stället? Jo, vi anpassar oss till den grupp som vi för tillfället önskar tillhöra. Vi blir känsliga (ängsliga?) för modenycker och vi gör vad vi kan för att accepteras och passa in. Nya vindar och trender, både i åsikter, kläder, vad man bör ha för intressen etc gör dock att man befinner sig i ständig förändring, ofta utan riktning. Den som inte vet var hon kommer ifrån har nämligen svårt att navigera i en föränderlig värld.

Så vad göra? Det är så klart inte helt enkelt. Den som är rotlös och rastlös som vuxen har troligtvis varit det under en längre tid. Att då hitta tillbaka, eller fram till, den man är eller skulle vilja vara kan vara nog så svårt. Och varje försök riskerar att bara spä på den redan existerande rotlösheten.

Att börja med att fråga "vem är jag?" och "vad vill jag?" kan dock vara en bra början. Påfallande många vill nämligen ha en god relation till sina nära och kära. Och får man det, ja... då har man mycket på köpet. Då behöver man inte i alla lägen snegla över axeln i rädsla över att andra springer ifrån en. Då är man i stället säker på sig själv och kan gå sin egen väg, om man så önskar.