Individualistisk oberoende

Det brukar sägas att svenskarna är världens mest individualistiska folk, och de som säger det hänvisar ofta till en mätning från World economic survey. Jag har tidigare varit benägen att i viss utsträckning hålla med. När jag lyssnade på Roland Poirier Martinsson i fredags fick jag emellertid en liten aha-upplevelse då han vände på perspektivet.

Om ni tänker på en individualist, vad tänker ni på då? Troligtvis någon som är självständig, som vågar gå sin egen väg, som inte anpassar sig till omgivningen bara för att vara bekväm. Det är i alla fall vad jag tänker på. Skulle ni säga att det är beskrivningar som passar in på gängse svenskfödda individer i Sverige?

Det är ingen tvekan om att invånarna i Sverige är förändringssbenägna. Att vi gärna tar till oss ny teknik och anammar nya modetrender. Men är det verkligen samma sak som att vi är individualister?

Roland hävdade att det som mätts i World economic survey snarare är huruvida vi vill umgås med andra eller inte. Eller kanske snarare om vi vill vara beroende av andra människor. Och jag håller med om att det som har mätts inte är det som vanligtvis brukar beskrivas som individualism.

Journalisten Per Sinding-Larsen konstaterade en gång att svenskar inte trendkänsliga, utan trendängsliga. Vi anammar inte trender för att vi vill vara först med något, utan för att vi är rädda för att vara sist. Kortfattat: Vi är rädda för att vara den som står där utan koll. Och det är inte särskilt individualistiskt i mina ögon.

Vi är kollektiva individer, men vi är det på vår eget sätt, och vi vill inte vara beroende av någon annan under tiden som vi odlar vår särart. Vi vill inte vara som alla andra, men vi uppskattar inte heller människor som sticker ut.

Just nu pågår en debatt om huruvida Jantelagen är en myt eller inte. För mig är det självklart att det i Sverige finns någon form av missunnsamhet gentemot människor som det går bra för ekonomisk. Jag ser det så gott som dagligen i tidningar och debatter.

Det betyder inte att vi inte samtidigt kan vara innovativa och fantasifulla när det gäller företagsutveckling och idéer (det vill säga det som i andra sammanhang verkar vara det som klassas som individualism). Att man inte tror att ens egen framgång skadar någon annan (vilken den så klart inte gör) betyder inte att man med nödvändighet gläds med den som har större framgång än en själv.

Vi är onekligen komplexa i det här landet. Vi vill vara som alla andra på vårt eget lilla sätt. Samtidigt uppskattar vi sällan människor som sticker ut på ett eller annat sätt. Vi vill själva gärna lyckas med det vi företar oss men vi är inte lika snabba på att glädjas med andra som det går bra för.

Men är då allt ovanstående ett problem, egentligen. Nej, kanske inte. Men det förutsätter att vi är medvetna om att dessa förhållanden existerar. Vill man ändra på något så är det bra att ha verkligheten klar för sig.