Barns rätt till föräldrar, inte tvärtom

I går röstade Sveriges riksdag om rätten för ensamstående kvinnor att genomgå insemination. Ensamstående kvinnor, till skillnad från gifta eller sammanboende par (heterosexuella eller lesbiska) har i dagsläget inte den möjligheten. De kommer inte heller ha det framöver eftersom riksdagen röstade nej.

Är det här ett stort problem? För en enskild individ kan det självklart vara det. Debatten i frågan kretsar också kring människors rätt att göra som de själva vill. Med sina liv och sina kroppar.

Väldigt lite av debatten handlar däremot om det som kanske borde vara mer aktuellt, nämligen barnets rätt. Att skaffa barn är självklart inte en mänsklig rättighet. Barn har dock i största möjliga mån rätt till sina föräldrar.

Så vad leder det mig till för ståndpunkt?

Människans rätt att bestämma över sig själv säger mig att folk har rätt att göra som de vill, även inseminera sig om man vill det. Betyder det att jag tycker att det är önskvärt? Nej.

Huvudfrågan för mig blir emellertid den ekonomiska. Ska det offentliga bekosta någons drömmar om barn, oavsett familjekonstelation?

Jag tycker inte det. Människors drömmar om att föröka sig bör rimligtvis bekostas av dem själva. Barnlöshet må vara tråkigt om man verkligen vill ha barn men det är inte ett medicinskt tillstånd som kräver behandling på samma sätt som en sjukdom.

Därför borde man börja med att ta bort sjukdomsklassningen på ofrivillig barnlöshet. På så sätt kommer man även undan diskussionen om huruvida inseminering bara är till för vissa.

Får alla betala så är det upp till dem själva.

Det betyder visserligen inte att jag trots den ekonomiska aspekten tycker att det är optimalt, eller ens önskvärt, att ensamstående skaffar barn på egen hand. Som Alice Teodorescu skriver på ledarplats i Barometern:

Men det finns också andra perspektiv. Man behöver inte vara kristdemokrat för att vara av uppfattningen att ett barn sannolikt mår bäst av att ha två föräldrar, dels av praktiska skäl men också av skäl som relaterar mer till behovet av förebilder, av bägge kön. Hade så inte varit fallet hade naturen nog ordnat så att också människor, i likhet med vissa djurarter, kunde befrukta sig själva.

Motståndarna till att bevara dagens ordning brukar hävda att det viktigaste är att barnet är älskat och välomhändertaget. Givetvis är det så, en vettig förälder är alltid bättre än två ovettiga. Det är dock inte detta frågan handlar om.

Man kan också invända med att många barn redan i dag i praktiken växer upp med en ensamstående mamma. Men det är ändå inte samma sak. Risken att bli ensamstående efter en relation finns i allra högsta grad, men det är inte detsamma som ensamståendet är en initial premiss när beslutet om insemination läggs till i ekvationen.

Barn har rätt till sina föräldrar, det omvända är på intet sätt en självklarhet. En vuxen individ väljer att bli förälder, ett barn väljer inte att födas. Många skilsmässobarn kan vittna om sorgen att växa upp i en familj utan kontakt med fadern, varför tvinga ett barn till detta trauma från start?

Så ja, människor bör få inseminera sig själva om de vill det. Jag tycker dock inte att det offentliga ska behöva vara med och betala, och jag tror inte att situationen som sådan blir bra för barnet ifråga.

AB1, AF, SyD, AB2, SvD1, SvD2.

Läs även andra bloggares åsikter om familj, samlevnad, välfärd, äktenskap, insemination.