onsdag 27 april 2011

Hur värderar vi fostret?

I går kväll publicerade DN ytterligare ett inlägg i abortdebatten. Den här gången var det Stefan Swärd som fick komma till tals och hans inlägg känns både nyanserat och välavvägt.

Tyvärr tror jag att det faktum att Stefan är fil dr i statskunskap (doktorerade 1984 på en avhandling om fri abort) kommer att överröstas av att han är ordförande för Claphaminstitutet. I alla fall i debatten.

I den svenska debatten är vem eller vad man representerar väldigt viktigt. Och få saker gör att man räknas bort så snabbt som att representera Claphaminstitutet. De landar visserligen inte rätt i alla sina analyser eller åsikter, långt ifrån. Men de, precis som alla andra, har rätt att delta i debatten utan att utsättas för spydigheter.

VI1, VI2.

Läs även andra bloggares åsikter om , .

4 kommentarer:

Mattias Irving sa...

Stefan Svärd avslutar sitt anförande med ett rent emotionellt argument. Att föräldrar till ett önskat barn värderar det som ett barn snarare än som ett foster utan rättigheter, och att det vittnar om ett visst moraliskt "hyckleri" kring fostrets rättigheter.

Det är knappast en filosofiskt stringent tankebana, för den förutsätter att fostret skulle ha egna rättigheter som är skilda från föräldrarnas vilja. Innan den frågan är utredd så kan han knappast anklaga vare sig föräldrar eller samhället i stort för något slags moralisk dubbelhet.

MartinE sa...

Fast om man anser att abort är moraliskt tveksamt, just utifrån att man tillerkänner fostret rättigheter, så måste man väl också ha rätt att argumentera utifrån den ståndpunkten? Oavsett om frågan är "utredd" eller ej.

Mattias Irving sa...

Visst kan och faktiskt BÖR man ju alltid argumentera för det som man tror på.

Men till skillnad från till exempel diskussioner om snöröjning, privatisering, idrottshallar, bidragsberoende, you name it, så är problemet i frågan om abort ett i det närmaste ontologiskt problem. Det berör värderingar på en djupare nivå: när finns en människa till? Är foster besjälade? Finns det en teleologi kopplad till alstringen? Det är frågor som rör sig i helt andra och betydligt mer teoretiska sfärer.

Därför är det svårt för endera sidan att tillämpa sin egen ideologi på motståndarsidan och, som Svärd, prata om hyckleri. Det är som att fälla utsagor om ett annat universum utifrån naturlagar som inte nödvändigtvis existerar där.

Mer konkret uttryckt: för en person som betraktar ett tidigt foster främst som en cellklump utan intrinsikala rättigheter finns det en frihet att bejaka det barn som ännu inte finns, men som man avser att låta bli till, eller avvisa de celler som föreligger. Förutsatt dessa premisser så kan man inte betrakta det som ett hyckleri.

Inser att det blir många svåra ord här, men det är ett rätt abstrakt resonemang, dessvärre.

Thomas sa...

Mattias Irving m fl,

"... för en person som betraktar ett tidigt foster främst som en cellklump utan intrinsikala rättigheter finns det en frihet att bejaka det barn som ännu inte finns, men som man avser att låta bli till, eller avvisa de celler som föreligger. Förutsatt dessa premisser så kan man inte betrakta det som ett hyckleri..."

Det torde vara alldeles riktigt, rent logiskt. Dessutom går det att tillägga, att lagen som den ser ut idag stödjer kvinnor (och män) som vill avvisa de celler som föreligger i livmodern. Jag är dock besvärlig nog, att vilja se politiska partier, eller grupperingar, som i sann demokratisk anda söker bilda opinion för en förändrad lagstiftning kring detta.

Jag vill ha en abortlag som tillåter aborter fram till den 12:e graviditetsveckan, därefter endast om läkare anser att graviditeten äventyrar moderns liv. Inte en lag som dagens, som tillåter abort till den 18:e veckan, och i vissa fall även senare än så.

Min vilja i detta fall, bygger jag på följande:

- Det rör mina personliga, subjektiva känslor, som säger mig att det högsta som finns är det mänskliga livet, och att ju fler ofödda människor som kan räddas genom en inskränkt abortlagstiftning, desto bättre.

- Såvitt jag förstår, har senare års medicinska forskning, lyckats finna mänskliga DNA i den s k cellklumpen, kort efter beftruktningen.

- Efter vad jag har hört, är senare års medicinsk forskare även eniga om att så många centrala funktioner är utvecklade hos fostret redan vid den 12:e havandeveckan, att det då är rimligt att tala om en hel och full människa. Att då ha en abortlagstiftning som tillåter aborter ända fram till den 18:e veckan, och ibland senare än så, fyller mig med den största olust, och största sorg.

- Enligt dagens abortlagstiftning, har knappast fostret någon som helst legal status, trots att det mot bakgrund av senare års medicinsk forskning går att argumentera för att fostret juridiskt ska börja benämnas människa, och att lagen ska skrivas därefter. För någon som tycker detta är orimligt, går det ju att stillsamt fundera på hur det skulle låta om folk ändrade språkbruket ang önskade barn - de som de alltid är så noga att alltid beskydda - genom att säga saker i stil med: "Gud, vad jag är lycklig; jag är med cellklump!", alt "Gud, vad du ser strålande ut; vågar jag fråga om du är i ett välsignat tillstånd? Är du med cellklump?".

Några - som ex Gudrun Schyman (FI), Birgitta Olsson (FP) m fl, m fl - invänder alltid att det enda som ev inskränkningar av gällande abortlag skulle leda till, är illegala, för moderna livsfarliga aborter.
Det kan kanske stämma, men om lagstiftarna aldrig kunde stifta vad de anser är sunda lagar utifrån precis alla sidoeffekter som kan uppstå, undrar jag om Sveriges riksdag överhuvudtaget skulle kunna stifta en enda ny lag? Eller låta nu gällande lagar fortsätta gälla?
Om olyckliga följdeffekter av en inrättad, rimlig, lag uppstår, tar man helt enkelt itu med dessa när de framkommer, så gott det låter sig göra.

Jag har funderat på abortfrågan i många, många år, och jag har min åsikt klar:

- Jag vill inte ha ett totalförbud, men jag vill se en sänkning till den 12:e veckan.

- Därtill vill jag se ett helt annat och mycket bättre stödsystem för (unga) mödrar, så att kan känna att de av egen vilja vill föda, även om de inte klarar att ta hand om barnet eller barnen efter födseln. Känna detta trygg i förvissningen om att samhället har byggt upp ett system för anständigt omhändertagande, och sedermera bortadoption av barnen till välordnade hem. Samt att den biologiska moderna har en viss ångerperiod, om hon beslutar sig för att behålla barnet/barnen.

Mvh