SvD fortsätter sin serie om ensamstående som skaffar barn (jag har skrivit om det här och här). Och även om Patrick inte vill användas som avskräckande exempel så kan jag inte låta bli att återge några citat från honom eftersom de verkar vara symptomatiska för personer som vuxit upp utan närhet till eller kontakt med sin biologiska far:
Den biologiska pappan erkände faderskapet, men har sedan aldrig velat ha någon kontakt med sin son.
– Detta har påverkat min självkänsla extremt mycket. Jag är ju trots allt en del av honom – är han inte ens lite nyfiken på mig? Är jag så ointressant och icke älskansvärd?
...man måste vara medveten om den rotlöshet som ett barn med en okänd pappa bär med sig genom livet. Som mamma måste man prata mycket med barnet om de här känslorna och därmed hjälpa honom eller henne att hantera rotlösheten. Man kan inte bara tänka att älskar man sitt barn tillräckligt mycket så löser det sig av sig självt, säger Patrick.
För även om hans mamma var kärleksfull och även om han hade en massa andra släktingar omkring sig, saknades en viktig pusselbit i Patricks livshistoria. Den knapphändiga uppgiften att hans pappa fanns i Rom väckte bara fler frågor: Varför bor han där? Varför bor jag här? Och varför kommer han aldrig förbi och säger ”Hej”?
Citaten väcker, åtminstone i mitt huvud, frågor om varför vissa vuxna människor så innerligt vill ha barn för egen del att de bortser från barnets kommande behov i framtiden. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns egoistiskt.
Ska det enbart vara av egoistiska skäl man skaffar barn? Bör det inte vara av kärlek till sin partner, utifrån en vilja att se sin kärlek fortplantas?
SB.
Läs även andra bloggares åsikter om familj, samlevnad, äktenskap, insemination, IVF.
1 kommentar:
Martin m fl,
"... frågor om varför vissa vuxna människor så innerligt vill ha barn för egen del att de bortser från barnets kommande behov i framtiden. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns egoistiskt.
Ska det enbart vara av egoistiska skäl man skaffar barn? Bör det inte vara av kärlek till sin partner, utifrån en vilja att se sin kärlek fortplantas?"
Min bild av oss människor, är att vi är påtagligt egoistiska. Även om det förvisso finns fantastiska människor på individnivå, människor som regelbundet i livet är rent altruistiska, verkar vi människor ha klara moraliska problem på gruppnivå. På denna senare nivå tenderar vi alltid att vara pinsamt egoistiska.
Det är upp till samhället, politikerna och deras väljare att bestämma sig för en agenda, ett paket av normer, bestämmelser och lagar som håller denna egoism i schack. I annat fall har vi inte mycket till ett ordnat civilsamhälle.
Har vi inte ett strukturerat, väl fungerande samhälle baserat på tillräckligt många fungerande heterosexuella familjer med, är vi på ett ordentligt sluttande plan. Denna resa utför har som bekant redan inletts, och därtill börjat accelerera på allvar. Bryts inte denna negativa trend, kommer antalet barn som växer upp utan sin biologiska far - och upplever andra ordentligt bristfälliga familjesituationer - knappast att minska.
Tvärtom. Då börjar problem på allvar.
Mvh
Skicka en kommentar