Genom historiens gång har mänskligheten byggt upp system för hur vi bäst interagerar och samarbetar med varandra. Vi använder oss av moraliska system som i mångt och mycket verkar finnas inprogrammerade i oss från när vi föds.
Dessa system gör att vi intuitivt förstår hur andra människor mår, vad vi får ut av ett samarbete samt vad som är ett ok beteende gentemot människor i vår omgivning.
Om det här beror på evolution (vilket David Brooks skriver om i sin kolumn i DN i dag, den finns dock inte på nätet) eller något annat låter jag vara osagt i sammanhanget. Klart är dock att vi behöver ramar, regelverk och samarbete för att fungera som människor.
För en konservativ så är det här knappast ett revolutionerande konstaterande. Vi vet att det är ovanstående som krävs för att ett samhälle ska fungera. Baksidan av den mänskliga personan är nämligen långt mycket mindre smickrande än vad de flesta vill kännas vid.
Människan är kapabel till dumheter och grymheter bortom all fantasi. Och oavsett vad folk säger så tror jag att ALLA människor, under vissa omständigheter, är förmögna att utsätta andra individer för outsägliga handlingar. Om inte annat så visar historien oss att så är fallet.
Med anledning av den mänskliga, högst bristfälliga naturen, behöver vi därför regler och moraliska system för att hålla våra mer onda sidor på plats. Dessa system, trots att även de verkar finnas i oss redan från början, kräver omsorg för att upprätthållas.
Vi behöver som människor ständigt påminnas om vad det som gör oss till just människor, separerade från de övriga djuren.
Det vill säga; förmågan att sätta sig över våra negativa drivkrafter och i stället ta vara på vår broder.
Läs även andra bloggares åsikter om civilsamhället, Djur, familj, historia, lycka, moral, samlevnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar