Offentliga institutioner skapar inte civilkurage

Hur skapas civilkurage och tillit mellan människor? Vänsterns svar på frågan är oftast; genom höga skatter, generella välfärdssystem och offentligt administrerad solidaritet. Att det inte funkar något vidare torde dock vara uppenbart för de flesta.

Anonyma system leder till anonyma människor. Och anonyma människor behöver inte ta ansvar för sina medmänniskor. I stället förväntar man sig att någon annan ska göra det åt en (den så kallade nånannanismen).

Går det då att motverka nånannanismen? Ja, åtminstone delvis. Dock inte primärt genom politisk vilja. Eller ja, inte genom den typ av politiska vilja som vänstern brukar förespråka. I stället bör man göra som DN föreslår i dag:

Snarare än att stifta lagar borde politikernas mål vara att skapa ett så starkt civilt samhälle att vi alla känner ansvar för både vår egen välfärd och våra medmänniskors.

Ett sådant samhälle skapas inte genom att man skapar fler offentliga institutioner eller bygger ut redan befintliga. Det skapas genom att man låter människor ta ett större ansvar för sig själva, och därmed även för sina medmänniskor.

Solidaritet och medmänsklighet kan inte administreras fram. Den måste vi skapa tillsammans.

Läs även andra bloggares åsikter om civilsamhället, familj, idédebatt, konservatism, politik, samlevnad, trygghet, välfärd.

Oro och trygghetsnarkomani går hand i hand

Sverige är världens saftveranda, där många lever på solsidan och aldrig behöver se något elände. Vi är inbäddade i trygghet som förmodligen ingen annan befolkning. Svenskar borde inte vara oroliga.

Det skriver Johan Wennström i dagens SvD med anledning av den undersökning som jag refererade till i det här korta inlägget.

Kan vi konstatera att vi står i toppen av Maslows behovstrappa? Vi har generellt sett väldigt få problem av allvarlig karaktär i det här landet. Ändå skapar vi problem, som i våra huvuden blir så stora att vi går runt och oroar oss.

Jag kan inte låta bli att tycka att det känns konstigt men det ligger nog ganska mycket i konstaterandet att den som inte har några problem han skapar sig sina egna.

Grundproblemet torde vara en avsaknad av grundtrygghet. En avsaknad som leder till rotlöshet och ångest inför det man inte känner till (något som jag skrivit lite om här och här), vilket i sin tur leder till oro, vilket i sin tur leder till trygghetsnarkomani och kontrollbehov.

Det blir således en ond spiral, som tyvärr allt för ofta leder till krav på hårdare reglering av vår vardag... som om det var den som var problemet.

Jag tror att det är viktigt att acceptera om att man inte kan styra allt. Och att allt man går och funderar på faktiskt kanske inte är viktigt, egentligen.

Accepterar man det, så slipper man en hel del oro.

DN.

Läs även andra bloggares åsikter om trygghetsnarkomani, trygghet, politik.